Med nytt bredband surfar man gärna och det händer mirakler. En surfresa började i trista almedalenalliansenträsket men slutade i en konsthall någonstans i Australien på andra sidan jorden. På så sätt transformerades jag från grått vardagsrusk till varats höjder bara så där i ett enda litet klick.Förmodligen handlar sådana resor om hur själen i praktiken överlever den grasserande fulheten och lågheten.
Hur google och alla ledningar kopplar i det digitala nätet är en sak, mer förundras jag över hjärnans vindlingar: Hur mycket jag än anstränger mig för att inte förknippa Jan Björklund med ordet fascist så lyckas jag inte och när jag ser kvinnan med den röda parasollen på målningen ovan kommer jag alltid att tänka på Edith Södergran när hon skriver:
”...Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.”
Det är varken den röda parasollen eller kvinnan eller hennes klänning som gör det. Snarare är det hennes avmätta hållning i förhållande till den ivrigt framåtlutade (vrålkåta?) mannen - som gör allt för att verka avspänd han med men misslyckas så fullständigt att hela hans hållning blir parodisk - som får mig att glida iväg, in i det slösaktigt uthällda ljuset på bordet.
När jag ser denna tavla blir jag ljuset på bordet en kort sekund. Innan jag rycks tillbaka ut i den bisarra verklighet där jag tvingas låtsas vara logisk och förnuftig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar