söndag, augusti 24, 2008

Det högsta och det lägsta

Jag har hamnat i en märklig diskussion om högt och lågt, kanske även om elitisism här på nätet. (Vad allt råkar man inte ut för när man är ute och smiter från sitt skrivande?)

Det mest besynnerliga är att jag hamnat i en position där jag försvarar en artikel i Expressen. Jag har inte köpt den tidningen sedan 1968, och då var jag sju år och blev skickad av min mamma att köpa.
Å andra sidan är det inte så märkligt. Artikeln står att läsa på kultursidorna och trots att Expressen i övrigt kan vara rätt blå och låg och infantil, har kulturredaktionen av hävd varit ganska röd. I mina ögon har de även lyckats hålla en hel del viktiga frågor vid liv. Alltså frågor som sträcker sig bortom Terminator 2 och Mamma Mia. (Jag smygläser alltid Expressen på tåg och nu på nätet).

Så märklig är vår värld. Så blandas de mest motstridiga företeelser, inte bara i produkter vi köper, utan även i företagen som producerar dem.

Denise fortsätter att försvara sin ståndpunkt att Weylers ton är elitistisk.

Jag kan inte se det. Jag tycker han enbart håller en resonerande ton, samtidigt som han erkänner att han själv har en viss svaghet för det han själv – med risk för att bli halshuggen – kallar det höga.

Vad är då högt och vad är lågt?

Minns ni Ronny och Ragge?
De faller obönhörligt under det låga, men ger sig heller inte ut för att vara något annat. Samtidigt som det var våldsamt underhållande.
Det är inget fel på det låga. Allt som lockar till skratt och ger oss en stunds glädje är på sitt sätt högt. Eller har åtminstone ett ofantligt mänskligt värde.
Jag vet inte vad Weyler tyckte eller tycker om Ronny och Ragge, men han skriver i sin artikel att just sådant här lågt, kan bli väldigt bra.
Jag nämnde Mamma Mia tidigare. Den filmen är helt fantastisk. Jag såg den häromdagen. Men är den hög eller är den låg?
Ett står klart, skaparna hade inga som helst intentioner att försöka avslöja några nya hemligheter om skaparen Gud, eller kvantfysikens underbara mysterier. Mamma Mia ger också blanka fan i den grek- och turkcypriotiska konflikten. Man struntar också i att skildra alla båtflyktingar som strömmar in över havet, samma hav där musikalen utspelar sig.

Hade Mamma Mia blivit bättre om man lastat den med 15 minuters allvar om båtflyktingar? Jag tror inte det. Man hade sabbat formatet.
Mamma Mia är menad att njutas av.

Mamma Mia har som sagt inga som helst intentioner att vara eller uppfattas som hög. Samtidigt, när jag sitter och ser denna musikal slås jag plötsligt av ett nytt samband jag aldrig tidigare sett eller förstått eller haft intelligens nog att lista ut.


Jag upptäcker att jag sitter på Bio och tittar på en film där man spelar en gammal ABBA-låt som jag aldrig brytt mig om att riktigt lyssna till. Men på denna grekiska ö, och när min bottenvarningskådis, Meryl Streep, sjunger ”The winner takes it all” så finner jag att texten passar in i den grekiska arkepelagen, bland ”HÖG” gammal kultur och melodram från den grekiska antiken. Jag får ståpäls. Jag fäller rent av en väldigt mångdimensionell tår.

Med Weylers definition av det låga, hamnar nog Mamma Mia i det låga. Ändå. När jag satt där i biosalongen, svävade jag högt, högt.


I mina ögon får vi i Mamma Mia ett ljuvligt exempel på vad som kan hända när man blandar högt och lågt. Man får, i lyckliga fall, en hybrid som funkar himla bra. Det låga lyfts i Mamma Mia.

Efter över 30 år med Abba, såg jag plötsligt något nytt i Abba. Det tack vare filmmakarna – och till min personliga förskräckelse; Meryl Streep. (Jag kanske måste omvärdera henne också.)

Cabaret är en annan musikal jag alltid älskat, och fortfarande njuter av vid omsittningar.
Den är inte bara allvarligt menad utan rent otäck i sin skildring av en framväxande nazism. Är Cabaret en ”Hög” musikal? Är det ”högre konst" än Mamma Mia?

Jag tycker inte det. Cabaret har helt andra och allvarligare ambitioner och som jag skräcknjuter av när jag ser den, men för den skull når heller inte den till det som jag definierar som det ”högre”.

Jag ser nog både Mamma Mia och Cabaret som ytterst lyckade och habila produktioner som man kan njuta av på olika sätt.
En sorts ”Ronny och Ragge +”.

Och jag påminner igen om att jag älskar dessa företeelser var och en för sig, Ronny och Ragge, Mamma Mia och Cabaret.


Men för att nå det högre krävs något ytterligare. Då ska jag bli skakad in i märgen när jag läser eller ser. Det ska få min skalle eller själ eller intellekt eller hela mitt liv att slås i kras.

Ungefär som Einsteins relativitetsteori.
Man ska häpna. Man ska hisna.
Man ska se något nytt.

Finns det sådan konst?

Ja, men den är sällsynt. En pärla för mig är författaren Nerval, vilkens texter och dikter ständigt får mig ur balans och skickar ut mig i nya världar.

Det är så underbart. Han skrev saker för 150 år sedan som fortfarande kan slå omkull mig här och nu i det vi tror är en sådan modern tid.

Jag önskar hett att jag hade Nervals begåvning och det är mycket tragiskt att han tog livet av sig redan vid en ringa ålder. Man kan undra varför. Jag vet ingens vars texter strålar som hans – och så orkade han inte med livet själv, han som visat mig glimtar av hur vackert det kan vara.

Som parentes kan nämnas att Nerval ska ges ut igen i höst på svenska, minns inte vilket förlag, men det är bara att surfa iväg för den som blir nyfiken!

* * *
Vän av ordning kan fråga var mina böcker hamnar på skalan mellan högt och lågt i mina egna ögon.

Jag kan berätta att "Månskensligisten" skrevs med mitt blod, det var så det kändes. Samtidigt spände jag min författarbåge till det yttersta för att i det låga vardagliga liv jag skildrade nå det höga.

Min ambition med "Månskensligisten" var att nå högt, högt.
Jag lyckades väl i världens ögon; förståsigpåarna på kultursidorna tog emot boken med en glädje, respekt och ett allvar jag idag inte längre tycker att boken egentligen förtjänade.
Nu kan jag se att den har allvarliga brister och den är givetvis inte ens på samma planet som Nervals underbarheter, men sådan var heller aldrig min ambition.

När det gäller böckerna om Djingis Khan är jag mer ute efter att göra ett habilt hantverk. Alltså någonstans som filmerna Gladiator, eller Rädda menige Ryan. Jag tycker att jag når min ambition ganska väl.
Om några år kan det mycket väl hända att jag inte ser dem med lika blida ögon längre, men då får jag göra en Jonas Gardell. Han köpte tillbaka en av sina böcker för han skämdes så förbannat över den!

Här en bild från en fantastisk film och jag skiter fullständigt i om den är hög eller låg.
Jag njuter stort när jag ser den. Varje gång!


8 kommentarer:

Åsa Mitt i Världen sa...

I min värld finns inte hög eller låg. I min värld handlar det om ifall man gör sin grej bra eller dåligt. Om man gör det fullt ut, om man gör det med känsla, med hjärta. Jag måste inte själv dela raggarnas intresse för bilar, för att kunna uppskatta när någon gjort ett fantastiskt jobb med att rusta upp en bil. Jag måste inte heller själv vara punkare för att kunna imponeras av en fantastisk punkutstyrsel.

Att sätta sig på höga hästar och tala om för andra vad god smak är, tycker jag är ett mycket dåligt beteende.

Bloggaren sa...

Åsa: så då snuddar jag vid dåligt beteende i inlägget ovan när jag talar om vad jag råkar gilla eller faktiskt sätter högre?
Eller?
;)

Åsa Mitt i Världen sa...

Tycker du? Jag tycker att du gör precis den här grejen med att bedöma företeelser utifrån det sammanhang de är avsedda för.

Alltså, är ett par gummistövlar "höga eller låga"? Spela roll, men om det regnar är de det bästa man kan ha på sig. Däremot är det meningslöst att bedöma dem efter huruvida de passar på Nobelfesten.

Bloggaren sa...

Åsa: Ville bara få det bekräftat, att den spatiala förmågan att uppfatta olika sammanhang var påslagen.
Och kommer jag någon gång på nobelfest ska jag banne mig ha på mig de där gömmistövlarna du pratar om!!!

Anonym sa...

Är det inte rent generellt privat att ha "låg" contra "hög" inställning till va fan man vill?
Åsikter är väl personliga om något!! UiU.

Bloggaren sa...

UiU:
Jo Urban. Så jag förstår inte varför denna kommersiellt tydligen mycket lyckade författare går i taket över vad en man skriver i Expressen!?

Han måste ju få tycka om förment "högre" saker. Eller?
Han måste också få ge luft åt tanken att han tycker att hans samtid har förflackats något...

Det finns allt mindre utrymme att tala om exv sådan litteratur som Nerval. Men desto mer utrymme, i alla medier ägnas åt Bingolotto, Idol, "Slagerfestivalen" osv...

Och jag tycker nog att han har rätt i att plånboken får styra i allt högre grad. Människans andliga värden är i riktig strykklass...

För mig är det INTE elitisistiskt att framföra detta.

Så varför blev den kommersielle författaren så trampad på tårna? Var klämmer skon, kan man undra.

Anonym sa...

Det kanske "lät" lite hårt i min kommentar. Men jag menar att likväl som du , just i detta fall, engagerar din röst till vad du inte håller med, vilket jag tycker är BRA, måste tåla att den du inte håller med får säga vad han vill. Det är ju en start på ett resonemang som kan leda till nåt helt annat i slutet. Det är synd att inte han har skrivit en kommentar på bloggen. Ser fram emot mer "huggning" det är ju rent upplivande med åsiktskantringar som skall göras upp! Hälsan fram för allt.....UiU

Bloggaren sa...

UiU:
Det är en HON som har en annan ståndpunkt, Denise Rudberg.
Och det är ju egentligen tack vare henne jag vaknade!!!
Hade hon inte reagerat så ryggmärgshårt mot artikeln i Expressen hade jag aldrig läst artikeln.
Hela diskussionen är igång tack vare Denise!!

Hon kommer ju inte att ändra ståndpunkt! Hon tvärt om försökte dräpa mig som dum i huvudet i ett inlägg på sin blogg!!!
Jättebra!!!

Under tiden surfar jag runt och kollar vad andra skriver och det har jag bland annat börja samla in under inlägget "Högt och lågt III"

Diskussionen hade inte varit någon diskussion alls utan denne Denise.

Att själva föremålet för diskussionen, Weyler själv, inte deltar gör faktiskt inget. Han skrev ju sitt goda inlägg i Expressen och just nu nöjer han sig med det!

Hälsar
en upprymd Anders Widén!