Stenröset

Ett bevarandevärt stenröse enligt EU:s mening. Inte enligt min. Eller snarare: Det råkar ligga på mina ägor och det har ställt till bekymmer. Förra ägaren tjänade enligt EU:s regler pengar på detta stenröse och några andra som ligger utspridda på åkrarna. I hundra år har folk brukat marken. Vid plogning kommer de upp, stenarna. Man måste plöja ibland och helst köra ner lite koskit i åkern för att det ska växa. Förra ägaren gjorde inte det. Det lönade sig mer enligt EU:s regler att ”vårda” stenrösena.
Att plöja och så åkern gav fyratusen i bidrag, minus kostnader för plöjning och såning. En förlustaffär om man ska göra allt man ska, plöja, harva, så. Att ”vårda” stenrösena så att de inte blev övervuxna av sly, men mossan låg museal och fin över dem gav niotusen. Lätt ekonomiskt val. Mycket mindre jobb också.
Precis när jag flyttade hit gick EU in i en ny femårsplan. Paragraferna kring stenrösen ändrades. Man får fortfarande vårdandebidrag, men endast 60 kronor per röse.
Det betalar ingen röjsåg som man genast kör sönder bland stenarna. Grannbonden frågade om han fick hålla åkrarna i hävd, plöja ned lite skit och få dem att växa igen, istället för att se ut som de tistelöknar de blivit.
Jag tyckte det lät trevligt.
Vid plogningen kröp nya stenar upp. Massor med sten. Var göra av dem? Förra ägaren hade helt regelrätt ”vårdat” stenrösena så det var fin EU-mossa på dem. Bonden kliade sig i huvudet. Det skulle kosta förfärligt mycket att frakta bort stenen, både för honom och i miljöpåverkan. Han frågade mig till råds eftersom det är min mark. Jag sa honom som det var, att det bara fanns en plats att tippa stenen, på stenröset. Vi tippade dit ny sten, utan mossa.
Resultat; EU har betalat för vård av mina stenrösen, jag vet inte i hur många år. Säg minst tio. Då har det kostat skattebetalarna 90.000 kronor helt i onödan.
Bondens sammanfattning: Tja, det är så här de tippat i alla tider. Vad är det för fel med det? Här är en bergklack under stenröset. Helt värdelös mark ur produktiv mening. Det växer ingen mat där. Bra ställe att lägga sten.

"Unnerhållning"

Idag har barnen haft kul, eller saknat pappa.
När jag kommer ner i köket ligger det makaroner över hela golvet. Plastpåsar, grytlappar, mandelkvarn, tja. Det går inte att gå där. Jag trampar på några små hårda saker. Jag plockar upp 12 tärningar? Visste inte att vi ägde det.
Inne i barnens rum, där man inte kom in tidigare är det kliniskt städat.
- Vad har ni gjort?
- Städat?
- Hur då?
- Jag ställde undan allt så duktigt.
- Minsann. Vad hände i köket?
- Det var spökena.
Så klart. Det går inte att skälla när jag suttit och ringt hela dan.
Sen tittar jag mer noga på själva barnen. Och sniffar. Det doftar avgjort gelehallon.
- Har ni ätit godis?
- Näe.
- Vad är det här? säger jag och slickar på Nayas kind.
- Vet inte.
- Ni har ätit godis, eller hur?
- Det får vi inte. Det är inte lördag.
- Var hittade ni det?
Naya är inte dum. Hon går inte på den. Istället börjar hon rusa omkring och leka spöke.
- Är det okej att jag ringer lite till?
- Näe, jag tror inte det.
Hon säger det medan hon klättrar upp i fönstret och ser ut mot snöslasket som faller från en grå himmel. Hon vänder sig om mot mig och säger sakta:
- Pappa.
- Ja.
- Jag vill ha lite ”unnerhållning”.

Process

Lunch. Ungarna utfordras med pasta rosso, dvs spagetti med ketchup. Inget funkar i dag. Jag sitter och försöker fatta vad det finns för bra förlag. Medan jag mejlar några nya förlag håller Naya på att skriva, som hon säger:
- Jag skriver en vuxenbok.
på sin dator.
Hon har presterat mer text än jag kan på en hel dag inom loppet av tjugo minuter:

"4ioure3iq+3rfjeoef eiorq feqe4904fn4pqnvfpvnngjaöreåqmöal feoqå erqå..."
Outtröttligt producerar hon.

Flera råd

Jaha ja. Nu är fler på mig. Författarkollegor anser också att jag ska ta fler förlag samtidigt. Och agenten återkommer, uppmuntrar med fler listor på tänkbara:

www.noff.se

Agenten förmanar

Jag har valt att ta kontakt med ett enda förlag. Eftersom just det förlaget ger mig positiva vibbar. Det är solitt, de har snygg och begriplig hemsida, ganska stor och trevlig utgivning. Den jag haft kontakt med verkar vara bra och anständig. Jag har gjort ett aktivt val och vill hamna på det förlaget.

Jag har sänt dem ett bra manus. Då bedömer jag det inte i termer av konstnärlighet eller andra flummiga parametrar, utan krasst; hur hög grad av ”säljbarhet” det har.

Men som jag skrev i ett inlägg; själv skulle jag knappt klara av att vara förläggare, min inre bedömningsmall för vad som är intressant tar grovt miste på storsäljarna. Flera av dem skulle jag aldrig ge ut.

Som tur är finns det mängder av författare jag med glädje skulle ge ut och jag läser dem ofta. Har det påverkat mitt språk? Vet inte, men troligen inte, för jag ser ingen struktur i urvalet. Det är kolossalt spretigt. Ett litet stickprov:

Steinbeck, Väinö Linna. IB Singer, Göran Tunström, Mika Waltari, Herman Wouk, Margret Atwood. Albert Camus.
Jag skulle ge ut lättare saker också, som Marian Keyes. Och Sture Dahlström för det finns inga böcker som gör mig på så gott humör som hans. Bukowski skulle slinka med. Burroughs. Och Selma Lagerlöf.

Det finns intressanta författarskap som ger inblick i andra kulturer nu, i modern tid. Till exempel kinesiskan Lulu Wang.

Den hyllade Nick Hornby hamnar i ett gränsland för mig. Han ger mig inte tillräckligt mycket vid läsandet, jag har definitivt roligare tillsammans med Marian Keyes, men hon ”ger” mig precis ingenting. Utom att jag har kul just vid läsandet.
Så hur i hela friden bedömer vi människor böcker egentligen?

Det här skriver jag förstås för att slingra mig. Agenten är på mig. Igen och igen. Hon mejlar:

”Du skall söka på flera fronter samtidigt! Har du varit inne på http://www.forlaggareforeningen.se/?”

Det har jag inte.
Jag vet redan vad som finns där. Massor, massor av förlag.
Nåja. Jag ska väl ta mig en titt. Nån dag. Nån gång.

Tre sorters läsare

Det finns tre sorters läsare av mina böcker. En del slår bakut ganska direkt, storknar på något sätt och lägger ifrån sig boken.

Andra kommer in i dem och njuter något oerhört över språket och storyn. En sån läsare sa: ”Ska man äga en enda bok, så är det den här.”

Ytterligare en grupp gör som jag trodde alla skulle göra. De väljer det de tycker är kul, sneddar och hoppar förbi sånt som inte passar dem. Så gör jag själv när jag läser. Utom i sällsynta fall. Då slukar jag allt.

I mina ögon är böckerna som böcker är mest. På ett plan är jag iskall och betraktar dem enbart som produkter, vilka som helst. Produkter som ska leverera underhållning. För var finns den människa som vill få en tråkig bok i sin hand?

Man kan inte passa alla. Den boken går inte att skriva. Samma sak gäller förlag när de ska anta en bok. De kan inte göra någon annan sorts bedömning. Själv skulle jag misslyckas fullständigt som förläggare. Jag skulle på stående fot refusera sådana som Paulo Coelho, som sålt över 50 miljoner exemplar. Valerio Massimo Manfredi som skrivit en trilogi om Alexander den store med startboken ”Alexander ödets son” skulle jag också rata. De böckerna har sålt otroligt, men i mina ögon är de förfärliga, urtråkiga faktiskt.

Jag tar upp dessa två eftersom en del läsare som velat vara snälla har sagt att mina böcker är som de. De innehåller allt; visdom, spänning och romantiska äventyr. Det är inget att förfäras över. Varje läsare har full tillåtelse att tycka vad de vill. Bara de har kul och njuter när de läser. Och har de inte kul hoppas jag att de lägger boken ifrån sig, kanske för att ta upp den någon annan gång.

Manusmalströmmen

Förlagen har rätt mycket att göra och en fruktansvärd hantering. Bonniers brukar få in 1800 manus per år. Ett sådan oerhörd mängd manus hade de att ta ställning till när jag sände in min debut, ”Månskensligisten”.
Det året var det jag och sju till som passerade nålsögat. Resten av utgivningen, de omkring 150 titlar som Bonniers vräker ur sig varje år, är kokböcker, översatta bestsellers och redan etablerade stora författare, eller med andra ord; vad man tror är nästan garanterade kassaskrällar.

För några år sedan pratade jag med Piratförlaget. De är inte värst stora än. De hade 600 manus att hantera, förutom sina redan etablerade. De tänkte plocka ut en ny för publicering.
Det finns faktiskt hundratals förlag i Sverige. Knappt man kan trot.

Ingen bedriver förlagsverksamhet för att vara snäll mot alla dårar som älskar att skriva och har fått för sig att det är viktigt. Det cirkulerar ett otroligt överskott av manus i landet. Ungefär lika många författardrömmar krossas i samma tempo som förlagen refuserar. Samtidigt kommer det ut för mycket böcker, för många titlar. Bland annat Bonniers har flaggat för att krympa sitt utbud.

När man väl har fått tag i ett förlag håller man sig fast. Det är regeln. Man har upparbetat en kontakt och ett förtroende. För även om det är ren och skär kapitalism som råder är vi samtidigt människor; vi författare och förläggare.

Vi tycker om varandra. Ibland älskar vi varandra, men det kan också uppstå hat.
Jag älskar mitt lilla nuvarande förlag och personalen där.
Ändå är jag på väg att byta. Jag trevar mig ut. Känner mig för. Det är av ren självbevarelsedrift. De vill ge ut mig, men vet inte när i tiden det kan ske. Min bokserie måste ges ut någorlunda kontinuerligt. Det är läsare därute som väntar.

Det verkar som om jag fått kontakt med anständiga människor på ett nytt förlag. Mot bättre vetande envisas jag att ringa, mejla och få kontakt med människor innan jag sänder iväg mina manus.
Jag vägrar att fotostatkopiera en hög och på vild chans skicka iväg till förlag vars människor jag inte vet hur de är.
Hur kan man göra så? Vi ska umgås, kanske resten av livet, kring det viktigaste för mig i min profession, mina böcker.

Jag har idag sänt iväg mitt manus.
Nu kan tre saker hända:
1) Det passar inte in i deras utgivning.
2) Det faller dem inte i smaken.
3) De vill ge ut för det passar in och de ser möjlighet att tjäna pengar.

En sorts vår

Vi bor strax under polcirkeln femhundra meter över havet. Tula har inget emot det. Jag börjar få det. Men det finns bara fläckar framför vedboden, till exempel. Där cyklas det, mot pappas bättre vetande.

- Det går inte.
- Det är ingen snö där, sa Naya och pekade.
Det var bara att ta fram cykeln.
Så det är vad jag gjort idag, sprungit runt och hållit i en pakethållare. Då är jag en rolig pappa.
- Blir du imponerad? säger Naya.
- Ja.
- Spring fortare, jag kan cykla fortare.
- Ja, ja. Och så springer jag fortare.
- Blir du mer imponerad nu?
- Oh, ja. (så uppmuntrande jag kan, det börjar göra ont i ryggen).

Sen blev jag ”bloggpappa”. Igen. Det är synonymt med urtråkig. Naya tror att så fort jag sitter vid datorn bloggar jag. Det är inte riktigt sant. Idag har jag försökt reda upp det som händer kring mina böcker.
Jag får hålla med Naya. Det är både skönare och roligare ute.

Krav på Förlag

Kravspecifikation på ny förläggare
1) Ni ska vilja ge ut mina 5 kommande böcker om Djingis Khan.
2) Ni ska ha god soliditet och villigt uppvisa resultat och balansräkning.
3) Ni ska ge bättre förlagsavtal än det jag har.
4) Ni ska planera långsiktigt med en tidshorisont på lägst tio år.
5) Ni ska ge mig full insyn i marknadsplaner och tänkt strategi.

Jag har ett förlag, med anständiga målsättningar och anständig personal. De har uppfyllt mina krav ovan tills en olycklig stroke drabbade en av medarbetarna. Detta fick grava konsekvenser eftersom förlaget är litet. Denna olyckliga omständighet har gjort att min förläggare för tillfället inte kan garantera kontinuiteten i utgivningen av mina böcker.

Härför har han erbjudit mig friheten att söka nytt förlag.

<<<<<<<<<<>>>>>>>>

Jag skriver detta lika mycket till mina författarkollegor.
Börja ställ krav på era förlag. Gå inte med på usla ersättningar. Gå inte med på att de inte ger er någon som helst information.

Dagen T som i Tombola

Lämnade bort barnen.

Satte igång att ordna upp mitt liv via telefon. De två viktigaste gick inte att få tag i. Agenten och mitt förlag.

Redan klockan 08.10 hade därmed hela dagens schema kraschat. Började ringa på måfå. Författarförbundet, en bra bibliotekarie jag känner, arrangörer jag negligerat ett tag…

Vart efter brakade oräkneliga mejl in, och samtal tillbaka, från arrangörer. När jag som minst behöver uppdrag att hålla föredrag haglar de. Naturligtvis tackade jag ja till allt. Har bokningar ända in i september nu. Betalda bokningar, riktiga gig, inga skitfräckisar som försöket från Strömsund jag skrev om för några inlägg sedan. (Gratis är inte gott)

Vid lunchtid höll jag på att bryta ihop. Små trevare från mig till andra förlag började blomma upp till möjligheter. Jag lade den skiten åt sidan och ägnade mig åt att strukturera maj månad. För att få ordning på något. Maj är vansinnigt fullbokad. Jag ska kuska runt i Västernorrland, sen i Jämtland och ett ryck till Skåne.

Till sist fick jag fatt i min förläggare. Ett sorts tokroligt samtal, han vill ge ut mig i juli, men vet inte om det går. Ganska säkert kan han till våren 2007. Jaha.

Kontenta: vi snackade minnen och drömmar, men försökte även reda upp hur vi ska göra. Inga beslut. Han förstår om jag byter förlag. Vill jag byta förlag? Jag vet inte. Jag fortsatte att skicka tvärskumma mejl till några av våra svenska förlag.

Jag har ett gäng besökare av bloggen att tacka saker för, med nya förlagskontakter och andra uppslag.
Det får jag ta en annan gång.
Nu måste jag hämta kidsen och fixa käk.
Den lille är förmodligen övertrött och helt väck.

Det är jag med.

Sista ritten

Avsked. Jag hade tänkt rida Emely längre, men tiden räcker inte. Jag måste ta tag i mitt jobb som författare, kanske hitta ett nytt förlag.
Emely och jag firade vår sista stund tillsammans genom att göra som vanligt. Det är okej att skritta den första minuten, tycker hon. Därefter börjar hon visa missnöje med små hoppsasteg, galoppsprång mitt i skritten. Hon sticker inte iväg, bara visar.
Jag låtsas som intet, sju åtta hoppsasteg. Hon börjar darra av iver och öronen spelar hit och dit, mest lyssnar hon efter vad jag vill. Helt fjäderlätt skänklar jag, och jag vet att håller jag inte in henne är det galopp resten av dan som gäller. Så jag håller in. Det går inte an att galoppera direkt, vi måste finna hennes härliga vinnande trav först. Hennes utsträckta fullfartstrav är enormt. Det är en sådan njutning att jag inte fattar varför de sitter i en vagn bakom hästen på tävlingar och får all skit uppsparkad i nyllet medan de glor hästen rakt i röven. Man ska sitta på.
Sen galopperar vi så jordkokor och issörja stänker. Så dyker vi in i skogen på smala skogsstigar, hela tiden så fort det går, men varierar mellan trav och galopp beroende på hur stigen ser ut, vilar i skritt ibland. Vi har ingen tid, ingen väg eller bestämd runda. Vi kör tills hon är löddrig och jag genomsvett.
När jag sadlar av ångar det om henne. Jag närmar mig ”The moment of tears”, men väljer att göra allt som vanligt. Eftersom det är varmt släpper jag ut henne. Jag klappar henne på länden när hon travar förbi mig ut till kompisarna.
Det är allt.

Ingen tid att tjura

I den här lilla boken har jag samlat axplock, högt och lågt, hur världens största erövrare tänkte. Djingis Khan skrev en lag. Han skrev även kommentarer till sin lag. Där hamnade sådant han gärna ville lagstifta om, men som han ansåg att han borde låta bli. Han grunnade över fylleriet bland sina soldater; försökte formulera en lag, men lyckades inte. Istället blev det en lakonism som infördes i kommentarerna. Innerbörden var ungefär följande:

”Det är gott om en soldat dricker endast en gång i veckan. Ännu bättre om det sker endast en gång i månaden. Allra bäst vore om han aldrig drack, men var finner man en sådan soldat?”

Djingis Khan mötte betydligt svårare problem än jag. När han var tretton år giftmördades hans far av arvfienden och i det läget övergavs han av sin egen klan för att svälta ihjäl under den bistra vintern.

Han klarade sig, men knappt. Från detta usla utgångsläge började han vid fjorton års ålder samla anhängare. När han var sjutton år ansåg arvfienden att han utgjorde ett så allvarligt hot att de samlade en tre gånger så stark armé. Tatarerna gick till anfall. Djingis Khan vann sin första stora seger.

Den unge mongoliske ledaren ville skapa trygghet, åt sig och de sina. Han lovade sig själv att aldrig ge tappt. Han myntade ett uttryck som han höll fast vid livet igenom:

”Man ska slutföra det man påbörjat.”

Jag har inte tid att klaga.
Jag har ett gäng böcker att skriva och ge ut.
De handlar om världens största erövrare vars lag kom att skapa fred från Polens gränser bort till Korea.
Om det sker på mitt nuvarande eller på annat förlag spelar ingen roll.

Den tredje boken

Min tredje bok i serien om Djingis Khan heter kanske lite förvirrande ”Den andra hustrun”. Den har varit klar i över ett år, med bokomslag och allt. Det är bara sista tryckningen som saknas, ett jobb som är överstökat på en vecka.

Naturligtvis vill jag meddela mina ivrigaste läsare vad som händer, särskilt de mer än 800 som förbeställt denna tredje bok, men har svårt att göra det.

Några av de detaljproblem som uppstått.
1) Vid export och sedan import av adressbok fungerade inte proceduren mellan min gamla och nya dator. Adresserna har gått förlorade.

2) Av ca 100 läsaradresser jag har i min nya dator leder 47 till att jag får svar från ”Mailer Demon”. Adresserna fungerar inte.

3) Enligt Stat counter verkar det vara helt andra läsare som läser denna blog, än de som köpt mina böcker.

Med förhoppning att bokläsarna med tiden hittar hit fortsätter jag att ge information här om vad som händer med boken.

De två första böckerna finns i lager och enligt uppgift är de väl spridda hos bokhandlarna. Min hemsida www.djingiskhan.com och adlibris är annars de billigaste ställena att köpa dem på.

Inlägget nedan: ”Chockbrev från förläggaren” berättar om de större orsakerna till alla förseningar. Jag har tyvärr tidigare meddelat rätt många läsare att boken skulle kommit ut redan i september 2005.

Chockbrev från förläggaren

Förlaget och jag har avtalat att ”Den andra hustrun” ska ges ut i juli i år. Från början var det meningen att den skulle ges ut förra hösten. Jag skrev den klart till april i fjol. Min förläggare fick då en stroke. Sen dess har han kämpat mot både sjukdom och att hålla försäljningssiffrorna uppe på förlaget.

Nu skriver han: ”Vi har ett bekymmersamt ekonomiskt läge på förlaget. Jag vet inte hur vi ska reda ut det men på något sätt måste det ju gå.”

Han fortsätter: ”Jag vet att det här är ett tråkigt besked för Dig – och svårt för mig att skriva – men jag har letat med ljus och lykta efter möjligheter att kunna ge ut den här boken som på många sätt är den bästa i serien. Jag stänger inte dörren helt men måste ge Dig besked i frågan.”

Lite längre ned i texten svider tårarna i ögonen på mig: ”Du har naturligtvis full rätt att söka annat förlag…”

Som om jag vill byta förlag. Jag älskar mitt lilla förlag, det är anständigt med anständiga människor som mot alla odds lyckats prångla ut över 130 titlar.
Inför utgivningen av det jag visste skulle bli världens största romanserie och biografi över Djingis Khans liv bytte jag förlag från multijätten Bonniers. Jag gjorde det eftersom jag inte kunde komma överens med dem, bland annat ville jag ha högre royalty och garantier på att böckerna skulle lagerhållas längre än de dagssländor som normala böcker är.
Jag visste att min bokserie skulle behöva utöva verkan över tiden, så till vida är den lite som Mikael Waltaris böcker som ”Sinuhe Egypteiern” som gavs ut första gången 1941 och fortfarande kommer i ständiga nytryck med jämna mellanrum.
Bra gedigna böcker verkar över tiden.
I fem månader dividerade jag med Bonniers, deras tröttsamma standardsvar löd: ”Det är inte så vi jobbar”.

Jag tog mig för att ringa runt till ett trettiotal förlag och den jag fick bäst kontakt med per telefon var den jag bestämde att sända manuset till. Till vår gemensamma glädje ville han ge ut böckerna och garanterade på stående fot att köra de tre första, sen fick vi se. Han har hållit sitt löfte till nu, och gett ut två.

Jag har älskat och fascinerats av vår ömsesidiga Davids kamp mot Goliat. Mitt ibland de stora drakarna har vi gett ut början på det största verk som finns om Djingis Khan. Faktum är att det redan är störst, trots att vi bara givit ut 25 procent av den tänkta volymen.

Under dessa år är det bara vi själva som förstått vilken stor grej vi håller på med. Recensionerna har varit översvallande goda, men recensenterna har ännu inte fått överblick eller egentligen förstått vad vi håller på att åstadkomma.

Jag vill inte att vår davidssaga ska vara slut. Jag vill fortsätta den, men tar också in smärtsamma informationer att överväga. Mitt förlag mår inte bra. Den person som är den drivande kraften har drabbats av två strokes, är fyllda sextio och innan min bokserie är färdigskriven kommer han att ha fyllt mer än sjuttio.

Plötsligt har mitt livsprojekt tre fiender som det inte går att argumentera med; sjukdom, ålder och pengabrist.

Jag har att fatta ett svårt beslut.
Helst under denna helg.

Just nu kan jag inte hjälpa mig. Jag gråter.

Gratis är inte gott

Strömsunds kommun har skickat en inbjudan till mig. Jag citerar:

”Berättarveckan fyller 15 år. Firar gör vi delvis på sedvanligt traditionellt sätt med boende på Jormliens Fjällgård och med ett varierat tilltalande program.

Vi har nu nöjet och äran att bjuda in dig som en av tidigare medverkande till årets arrangemang. Ekonomiskt måste vi inskränka oss till att erbjuda reseersättning och fritt boende med helpension.

Ni speciellt inbjudna kommer att utgöra kärnan i veckans program…”

<<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>

På de här tillställningarna brukar vi som håller föredrag eller spelar få en liten slant, med betoning på liten. Förra året höll jag två föredrag inom ramen för berättarveckan. Det hela kostade mig i tid fyra dagar. För det fick jag tretusen kronor, före skatt och sociala avgifter. Det motsvarar en lön på 14 kronor i timmen i slutändan. Nå ja. Som så kallad kulturarbetare tar man ibland vilka jobb som helst för att få det att gå runt.
Ett av problemen är att arrangören bara ser den där enda timmen man står på scenen, de väljer att glömma bort all restid och förberedelse man har.

I år vill kommunens kultur och fritidsförvaltning att jag och andra ”kulturpersonligheter” ska utgöra, som de skriver, ”kärnan i veckans program” alldeles gratis. Innebär det i praktiken att jag ska lägga hela sju dagar av mitt liv där? Eller rent av nio, om de kör över två helger? Det framgår inte.

För en del låter det måhända trivsamt. Att bo gratis med mat och allt på Jormliens fjällgård i en vecka. Det är säkert jättetrevligt som avkoppling, om man kan ta semester från ett vanligt jobb och göra det. Men för mig fungerar det inte så. Varje dag är en arbetsdag. Antingen försöker jag ragga jobb, eller skriva, eller är redan ute och reser.
Att resa och bo på hotell är det minst avkopplande som finns i mitt liv. Att vara borta från familjen är ingen lyx utan raka motsatsen.
Jag vet inte hur många hotellnätter jag har. Jag vågar inte räkna. Jag ledsnade på hotell 1994 då jag råkade räkna. Mer än hälften av det årets nätter sov jag borta.

Nej, kära arrangörer på kultur och fritidsförvaltningen i Strömsunds kommun. Ni har kanske inte så hög lön, men jag är säker på att ni både kvitterar ut lön och traktamente den där veckan ni åker omkring i Ströms vattudal och lyssnar till kultur. Det är också så att era löner tickar långt mycket mer och dyrare för kommuninvånarna än den handfull kulturarbetare ni engagerar per år.
Ärligt talat känner jag att ni sparar i fel ände. Jag känner det mycket enkelt fem gånger om dagen när mina barn vill ha mat. Det kostar även mig att få mat på bordet. Jag måste tyvärr tjäna pengar när jag är ute och reser.

Kultursvängen är knepig. En del betalar riktigt bra, så bra att jag nästan skäms åt andra hållet. 14 440 kronor är det bästa jag fått i arvode för en timmes framträdande. På det betalade den arrangören traktamente, resor, rubbet, utan att blinka. Arrangören ansåg att jag var värd varenda krona. Ärligt talat kändes det rätt trevligt.
Sämst är som sagt de 14 kronor i timmen som Strömsund tidigare erbjudit mig.
I år vill de inte betala alls, vilket inte framkallar riktigt lika trevliga känslor.

Jag ser med spänning fram emot nästa års inbjudan; ”Vi har nu nöjet och äran att bjuda in dig som en av tidigare medverkande mot att du betalar delar av, men helst årets hela arrangemang…”

Kanhända får jag inget mer brev eftersom jag inte tänker svara. Det står att de vill ha svar senast den 5 maj.
Ha.
Som om jag tänkte offra porto på det.

Tiggarbrev

Vem vill inte se hur de rider in vilda hästar i Mongoliet? Resan har varit planerad länge. Jag har fått ned kostnaden till ca 30 000 kronor. Det är fortfarande för mycket pengar för mig. För tre år sedan fick jag en inbjudan av parlamentsledamot Sundui Batbold. Nu har han inbjudit mig igen, eftersom han vill att jag ska överräcka mina böcker till honom vid ett officiellt sammanhang under deras 800-årsfirande av Djingis Khan.

En kul grej jag naturligtvis inte vill missa. Men som sagt, jag saknar 30 000 för att kunna genomföra detta kulturutbyte.

Jag har sökt stipendier på olika håll, särskilt från Svenska Institutet, som vill hjälpa, men inte kan. De anser att de inbjudningar jag fått från parlamentsledamot Sundui Batbold är av privat karaktär. Enligt SI måste jag få en inbjudan som är skriven på någon institutions brevpapper, vederbörligen stämplad och diarieförd.

Frågan jag ställer mig, hur ska jag lära känna en institution i Mongoliet om jag inte får resa dit?

Jag kan inte säga hur intresserad jag är att träffa dessa människor, livs levande och kunniga historiker på plats.

Nå. Här kommer brevet, som väl inte har något läsvärde alls för någon, men ändå rent konkret visar hur en författare har det i vardagen, hur han får slingra sig och förnedra sig och tvingas skriva rena tiggarbrev till främlingar på andra sidan jorden.

Människor som jag vill träffa och lära känna under värdiga former.

Det känns inte värdigt, men att inte skicka brevet innebär att jag förlorar all chans att lära känna dem.

- * -


Dear Nomingerel

My name is Anders Widén. I am an author. I have, at this moment, written three novels about Chinggis khan. Two of them are published in Sweden. I also travel around Sweden and tell stories about the 1200-century, the Mongolian history, and especially about Chinggis khan.

The third novel will be out in the Swedish bookstores in august 2006, according to my publisher, Hjalmarson&Högberg.

I intend to write a total of 8 novels about Chinggis khan. I will continue to travel around Sweden and tell about Chinggis khan and try to race peoples interest in him and your proud heritage. I also understand that it will take the rest of my life to accomplish my goal to finish these books about Chinggis khan in a good and proper manner.

My literary agent, Mia Stromland, is working to put my novels on the world market. She travels to Germany, Great Britain, and other countries in the effort to promote my novels there.

I want to visit Mongolia but have no such money.

We have got an institution called "The Swedish Institute". They are trying to help me with this travel to meet you in Mongolia. However, they say they can not help me if I not have an invitation from a Mongolian institution.

I already got an invitation from Sundui Batbold, a member of your parliament but it does not help me, because “The Swedish Institute” says that it is a private invitation.

To get help from them I have to be invited by a Mongolian institution.

Therefore, I write to you, on recommendation from Erik Bevin at The Swedish Institute.

Best regards
Anders Widén

Påminnelse

Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs den 10 december 1948.

I artikel 23 punkt 2 står: ”Envar har utan åtskillnad rätt till lika lön för lika arbete.”

Vi har fortfarande olika lön för lika arbete, män och kvinnor emellan.

Jag vägrar kalla mig feminist, jag har för mycket testosteron i mig för det, men börjar bli irriterad. Jag undrar, om det nu är de manliga maktstrukturerna det är fel på, är det ingen man före mig som haft döttrar?

Skyskrapor och brudklänningar

Dubai City. Jag var där för att träna fallskärmshoppning, men kom av mig. Jag gick omkring och förundrades. I varje kvarter stod det fler lyftkranar än vad det finns i hela Sverige. Det var intrycket. På mornarna kom lastbilar fullpackade med pakistanier på väg till olika byggplatser. Under dagarna byggde de och när mörkret började falla klev de upp på lastbilarna för att få skjuts till någon sovförläggning. Inga avbrott, inte ens när högtalarna i närmaste minaret raspade igång för att förkunna att det var dags för bön.

Allt går rasande fort i Dubai, man ser det särskilt om man besöker landet, staden, två gånger inom kort tid. Det som slår en är att demokrati är långsamt. Den regerande klanen i Dubai, med överhuvudet Muhammad bin Rashid al-Maktoum, styr enväldigt. Landet har blygsamt med olja, jämfört med grannarna, istället satsar Dubai på fri handel – och image. Nu håller man på att bygga ett torn till himlen, Burg Dubai, vilket ska stå klart till november 2008 med sina 800 meter.

Man bygger inte enbart på höjden. Även havet utanför Dubai har blivit en byggarbetsplats. Tanken är att skapa världens åttonde underverk genom att bygga helt nya stadsdelar på konstgjorda öar.

På väg till hoppfältet såg min tilltänkte en affär där vi kunde låta sy en brudklänning. En kväll efter hennes träning och mina vandringar gick vi dit. En androgyn varelse ritade olika förslag, vi fick kaffe och te och visades en våning upp där hantverkarna arbetade med brudklänningar i tyger som kändes osannolika att ta i. Jag började ana oråd, frågade vad en av klänningarna kostade. Den billigaste gick på 22 000 dollar, omkring 150 000 kronor. Jag räknade till trettio skapelser i den billigare prisklassen. Någon gräns uppåt i pris fanns inte, det var mer en fråga om hur många äkta pärlor man ville låta brodera in i tyget.
Jag såg hur ledsen min tilltänkte blev. Vi frågade vidare, vad de kunde göra för pris för enklast möjliga sort av brudklänning. Vi hamnade på 35 000 kronor. De hade inga maskiner, vartenda stygn var för hand och varje klänning så vacker att den mer såg ut som en skapelse hämtad ur någon saga.

Det finns ännu, förmodligen i några år till, lite enklare kvarter. I de kvarteren hade jag strövat omkring och sett hela gator med skrädderier som verkade passa vår ekonomi en aning bättre. Där kom vi undan med 3 000 kronor. Bäst av allt var att den klänningen blev till vår saga, min tilltänkta berättade hur hon ville ha vissa detaljer och broderier, jag tecknade och skräddaren sydde efter våra önskemål, men sade också emot när vi fantiserade för långt. En klänning ska fungera också, som konstruktion. Vi litade till hans sakkunskap och klänningen blev verkligen bra.

I gyttret av gator hittade vi sedan de ringar som blev våra vigselringar i en liten affär. Jag är rädd att åker vi tillbaka för att fira bröllopsdag kommer vi att upptäcka att man rivit våra lyckokvarter med de små mänskliga och prisvänliga butikerna och byggt detta Babels torn rakt över.
Jag undrar om någon stad någonstans växt så fort och förändrats så mycket som Dubai.
Två av terroristerna som slog till den 11 september lär ha kommit härifrån de nya skyskrapornas förlovade stad.

Den Gyllene Boken

Yippie!
Det 100:e inlägget.

I mitt sinne väcker det lusten att fira genom att starta en liten prisutdelning.

I andanom har jag redan tre nominerade. Besökare som har skrivit vänliga, vassa, roliga, välbehövliga kommentarer. Några har dessutom korrigerat felaktigheter i mina inlägg, vilket jag uppskattar väldigt. På så vis får jag reda på saker, och chans att rätta.

Inom en snar men obestämd framtid kommer det alltså att delas ut en ”Gyllene Bok” till trevligaste, smartaste, vassaste, raraste; tja, någonting besökaren.

Priset kommer naturligtvis att vara återkommande med fullkomligt ologiska mellanrum.

Jag har givetvis inte råd att skänka bort böcker hur som helst, så jag tackar mitt förlag Hjalmarsson&Högberg som snart ska skicka mig en liten hög för att jag ska kunna instifta bloggpriset: ”Den Gyllene boken”.

Den bok som i första hand delas ut heter: ”Djingis Khan Tankar och visdomsord”. Den kostar ca 108:- i handeln, men är billigare på min hemsida www.djingiskhan.com. Billigast är den nog på www.adlibris.se eftersom de har storköpsfördelar samt bättre avtal med posten.

Frisk frukt och fördärvad

Har vi en kultur att vara stolt över? Vet vi i själva verket vad den innehåller? Hur läser vi de böcker vars idéinnehåll fortfarande utgör en väsentlig del av vårt moderna kulturarv? Författaren Sven Lindqvist sammanfattade den västerländska hållningen mot andra kulturer för något decennium sedan med orden: ”Slå ihjäl varenda djävel.”

Medan han hade en helt annan utgångspunkt väljer jag att titta främst på fixstjärnor ur mitt och Svens eget skrå. Det är många som uttryckt rena vansinnigheter. Sådana höga andar som T S Eliot, Virginia Wolf, Graham Greene prålade ofta med ett övermänniskoideal som var mer än osmakligt.

Andra var mer direkta i sin hållning:
G B Shaw: ”Om vi vill ha en viss form av civilisation och kultur, måste vi utrota det slags människor som inte passar där.”

HG Wells skriver i ”A modern Utopia” att den moderna staten tvingas göra sig av med sina invalider, idioter och galningar, drinkare, perversa, människor för dumma för att vara nyttiga i samhället…”

DH Lawrence krävde i ett utbrott: ”Stäng alla skolor på en gång. Den stora massan borde aldrig lära sig att läsa och skriva.”

Karl Marx, som väl får anses ha varit viktig för hela vänsterrörelsen ansåg att bara tyskar, polacker och ungrare förtjänade att överleva ”som framåtskridande fanbärare” vilka skulle ”blodigt förgöra de barbariska slaverna.”

Det finns naturligtvis ett flertal motvikter, men jag väljer ett enda lösryckt citat av Albert Camus eftersom det lyser så klart:

”Jag har övergett den moraliska ståndpunkten. Moral leder till abstraktion och orättfärdighet. Den ger upphov till fanatism och förblindelse. Den som är dygdig måste hugga av huvuden.”


(Bild från www.bjorn-carlen.se/ retro_1b.htm)

Skräplitteratur

Jag tycker instinktivt illa om Per Wästbergs böcker. Särskilt de som han troligen har blivit mest känd för: ”Vattenslottet” (1968), ”Luftburen” (1969) och ”Jordmånen” (1972).
Jag läste dem för att se hur en av våra mer etablerade kulturfigurer skrev. Det var på den tiden jag ivrade att själv bli författare. Jag ville lära mig, kanske även se hur man blev erkänd och etablerad.
Per Wästberg var ett tag chef för DN:s kultursidor, ordförande i såväl svenska som internationella PEN-klubben och dessutom akademiledamot. Alltså borde han vara en skribent värd att läsa. Jag finner det inte.

Hur ska jag förklara detta? Han skriver väl, har givetvis oklanderlig satsbyggnad, allt sådant. Ibland kan han till och med visa prov på humor, men bara i någon bokanmälan, där han kan vältra omkring ord från någon annans bok, som måhända faktiskt varit originell. Hans mest kända trilogi var, är, och förblir så huvudlöst torr och tråkig att jag inte vet vart jag ska ta vägen med den. Som så många andra bokälskare har jag svårt att slänga böcker – och jag vill inte ge dem till Myrornas insamling eftersom de kan komma i händerna på någon annan som får för sig att man måste läsa dem.

Ofantligt många böcker är rena skräpet.
Även om författaren sitter med i massor av fina sammanhang.
Kanske är det hans enda väg att faktiskt bli publicerad.

Fönvinden

För två år sen upptäcktes fönvinden. Den har varit i total glömska, till nu. Den uppstår strax bakom dammsugare.
Själv hade jag aldrig upptäckt den. Jag är vuxen. Jag bara dammsuger. Och svär.
Naya var första upptäckaren. Så fort jag dammsög ville hon gå efter, inte mig utan dammsugaren.
En dag såg jag vad det handlade om. Dammsugare ställer till med rena rama naturfenomen. Luggen och håret står rakt upp på barn när de går bakom, precis där alla allergener och kvalster och småpartiklar som inte fastnar i filtret sprutar ut.
- Gå bort, sa jag.
Naya låtsades inte höra. Eller, med tanke på de 120 decibel hon också utsatte sig för, så kanske hon inte hörde.
Naya har så här långt uppvisat en hälsa som mest liknar en ny teknisk förening mellan gummi och stål och compositkolfiber. Inget biter på henne. Att gå i fönvinden bakom en dammsugare av årsmodell 1982 kanske är bra.
I alla fall.
Nu har Tula också upptäckt. Jag dammsög idag. Och hade en genomlycklig unge på släp hela vägen. När jag stängde av satte hon sig ned, underläppen åkte ut, började skälva. Så kom vredesutbrottet.

Hur ska jag säga? Tula är en prydnad för mänskligheten. Lugn. Tyst. Behaglig. Tills hon inte får till exempel den fönvind hon vill ha.
Då förvandlas hon till ett monster. Tre gånger har det hänt att hon blivit så arg att hon svimmat. För det tar på krafterna att bli ett så stort monster som hon blir.
Det var bara ett att göra, slå på fönvinden tills hon och jag med minspel kunde komma överens om att det var klart.
Vem som bestämmer i de här situationerna spelar mindre roll eftersom det handlar om att hon vill få exakt rätt homeopatiska dos av familjen Widéns finfördelade äckel i sig och på sig, så att hon fortsätter att vara frisk.

Notis

Uppdatering av Bredbandsupprop

Politisk Vårvinter

En del påstår att det är rena politiken att vara man och hemma med sina barn.
Vad kan jag berätta om det efter ett halvår?

Första månaden var jag genomsvett. Det var ett helvete att hinna. Att hålla reda på ett haubitskompani med alla fordon, kanoner, kulsprutor, handeldvapen, koktrossvagnar och soldater är en smal sak i jämförelse.

Kvinnorna borde vara stolta. Alla kvinnor som i alla tider varit hemma med barn borde få tillgodoräkna sig detta med minst 160 högskolepoäng – och därmed få så mycket högre lön när de kommer tillbaka till arbetslivet.

Jag säger det igen. Att hålla reda på ett hem och två ungar, 1 och 3 år gamla, kräver mer av mig än att leda 200 man som leker krig med riktiga vapen och kör tunga fordon i skogen.

Efter två månader började jag få in snitsen lite grand. Konflikthanteringen började fungera mer flytande medan tvättmaskinen gått igång på rätt program och förra maskinen hängs, mellanmål serveras och tredje blöjan byts samtidigt som man så smått planerar vad man ska käka till lunch.

Som småbarnsförälder har man mer i huvudet och löser fler uppgifter än jag gjorde som underchef på multijätten Ericsson. Där hade jag 8 personal under mig och ett budgetansvar på massor av miljoner. Piece of cake i jämförelse.

Efter fyra månader började jag njuta. Den ständiga övningen i simultankapacitet gjorde att jag kunde köra flera tvättmaskiner, städa, leka med barnen och utfordra dem med rätt tidsintervaller – och få tid över att dricka en espresso. Alltså. Livet började bli en lek. Konflikthanteringen, som ständigt pågår, flyter efter denna tid också smärtfritt.

Nu har det gått sex månader. Jag märker inte längre att det är ett ”jobb”. Vi njuter tillsammans, hela dagarna, medan tvättmaskiner dundrar i bakgrunden och jag i förbifarten fixar utfordringen i rätt tidsintervaller fem gånger om dagen. Vi lär oss åka skidor, pekar i pekböcker, gungar, åker snowracer samtidigt som jag godmodigt försöker få Naya att förstå att det inte heter ”knoll” utan ”noll” när en siffra inte har något värde alls.



Sex månader förde mig in i en helt ny värld. En mänskligare värld. På sex månader har jag blivit som farmor. Jag hatade hennes fullständigt underdåniga rännande i köket. Hon satt inte med oss andra vid bordet. Hon sprang hela tiden mellan kylskåp, skafferi och köksbänken. Hon servade oss andra. Jag trodde hon utgjorde sinnebilden för den förtryckta kvinnan. Nu inser jag att det inte handlar om det.

Det handlar om kärlek. Jag springer i köket av kärlek. Ungarna ska ha käk, inget annat. Jag är inte förtryckt en millimeter.
Grejen är att jag har kvar beteendet när det kommer gäster. Som sagt, jag har blivit som farmor.

Kvinnor. Män. Politiker.
Det har debatterats mycket om föräldradagar ska påtvingas männen så att de blir hemma mer med sina barn.
Jag tror inte på tvång.
Men en sak står klar. Tog alla män under en period av sitt liv det totala ansvaret för hem och barn skulle världen efter en stund se annorlunda ut.

För mig har alla värden i livet ställts på ända.

Ont och gott

Det är lätt att fokusera fel. Se fel.
Man kan ibland som bländas av all dumhet.
Atombomber. Miljöförstöring. Krig.
Sådana ord kan lätt starta tankekedjor
som förleder än att dra
förhastade slutsatser.

Sanningen är den rakt motsatta:

Det goda är alltid större än det onda.
Annars hade vi redan gått under.

Att se sig själv

Varför väljer man sitt yrke? För att det passar en? För att man drivs av något?
Det har funnits tider då jag valde yrke för pengar. Jag trodde det var bra att fylla på ATP-pensionen så jag skulle få en bra pension sen, så jag kunde skriva då, alltså göra det jag verkligen ville.

Så blev jag datakonsult. Sent åttital och man kunde fortfarande göra pengar på att kunna lite COBOL, DL/1, CICS, IMS och sånt som hör stordatorer till.
Jag kan inte beskriva hur jag led. Hur jag vantrivdes. Väldigt konstigt eftersom mina bästa ämnen i skolan var matte och fysik. I svenska hade jag så lågt betyg man kan ha. Datorer borde ha passat mig.
Lik förbannat ville jag bli författare. Ett ämne som innehåller en hel del svenska. Det ämne mina lärare fullständigt klassade ut mig i, som de fick mig att skolka ifrån eftersom de förstörde lusten och upptäckarglädjen för mig.

Laddade just upp en pdf-fil från Biblioteket i Västernorrlands hemsida där de lagt ut en bild på mig när jag står och pratar om böcker och svenska språket.
Jag vet inte vad ni ser på bilderna ovan, som jag klippt därifrån. En del av skaran lärare och bibliotekarier som lyssnar. Och så en rakad kille i militärbrallor. Pratar jag verkligen böcker?
Ser jag ut som den stillsamma, lite blyge vapenvägrare jag är?
Syns det att jag helst sitter i min lilla skrivstuga och suger på tankar om kosmos och Gudomligheter som Idun, hon med äppelträdet, och mänskligheten i stort i försök att komma på hur jag ska skriva om något helt annat; Djingis Khan?

Det är konstigt att se bilder på sig själv.

Länk till biblioteket http://www.ylb.se/

Prat om böcker (Projekt PPP)

En konferenslokal. Ett möte. Det minst utmanande i mitt liv, har jag tyckt. Jag börjar ändra mig. Varför det är så vet jag inte. Nyss stod jag på en bro i andra tankar. Nu talar en lärare från GB-skolan om vad hon anser angeläget, förutom att eleverna får en rolig ingång till litteraturen, att det finns behov av att diskutera det vi läser.
- Avkodningen är viktig. Att läsa och att förstå, att verkligen berika sitt liv är två helt skilda saker.

- Det ges ingen tid till det i skolan, lägger hon till. Tid till eftertanke. Jag går in i mig själv, hur mycket tid behöver jag för att avkoda vissa böcker? Martin Buber läste jag för första gången för tio år sen. Jag håller på att avkoda än.
ABF:s representant nämner sambandet mellan uppväxtmiljö och icke läsande pojkar. LO-kollektivets barn, särskilt pojkarna läser mindre än andra. Förebilden saknades, den läsande fadern. Hon berättar om ett projekt på en skola som haft problem, att ABF startat samarbete med PRO så att pensionärer går ut och både träffar och läser med ungdomar.

Jag försvinner i mig själv igen, tänker. Varför är de naturligaste saker så krångliga i Sverige? Vi är en av världens rikaste nationer och kan därför inte tåla att bo tre generationer ihop. Ingenstans i världen har man slagit sönder tregenerationsboendet mer effektivt än i Sverige där vi har flest kvadratmeter bostadsyta per invånare. Människan, så som vi känner henne, har haft ungefär den fason vi har idag i 40 000 år. All denna tid har vi bott i tregenerationsgemenskaper, utom några futtiga decennier i Sverige. Så snabbt blev något kanske naturligt helt otänkbart hos oss. Nu tar en skola i Västernorrland hjälp av ABF och PRO för att en pytteliten skara av nationens barn åtminstone ska få träffa gamla någon futtig timme i veckan. Och läsa böcker.

Chefen för länsbiblioteket nämner statistik, att är många pojkar som inte läser alls. Siffran glömmer jag direkt men inne i mitt huvud rasslar siffror med anknytning. Därinne finns lagrat den historiska uppgiften att för tvåhundrafemtio år sedan var var femte student på universitet hämtad ur dåtidens socialgrupp tre. 20 procent av 1700-talets studenter kom ur folkdjupen. Ståndscirkulationen i Sverige var under 1600- och 1700-talen häpnadsväckande och hade ingen motsvarighet ute i övriga Europa. Vi var troligen bäst i världen på klassresor under den perioden.

Hur blev det så här? Varför var vi så duktiga då och så urbota klantiga idag, vad gäller att ge människor chans att göra en klassresa?

Vart efter bryter vi ned projektet ”PPP, Pojkar, Pappor, Prat om böcker” i rent praktiska beståndsdelar. Under tiden går mina tankar i kors. Jag inser att hela min förvirrade reflektionsbas trots allt inte kommer från fallskärmshoppning, utan av att jag läst en hop för mig roliga och intressanta böcker.
- Ja, jag klarar 40 till 400 elever i en samling. Ge mig en karaff vatten, en myggmikrofon och en whiteboard med pennor, så är saken biff, säger jag mitt i mina tankar.
Jag säger det för att de ska förstå att jag hellre tar stora grupper än små. Märkligt nog är jag bättre på det. Små grupper blir inte intima, som man kan tro, oftast uppstår istället förlägenhet.
Så försvinner jag igen. Jag tänker. Hur fan göra böcker roliga för dem som redan bestämt att de är kass?
Hur började jag själv läsa? Just jag var inte klok. Jag började med Bergwalls ordlista, a’, abbedissa, abborre… Inte så kul. Bläddra vilt. Ny sida: Paris, parisiska, parisiskor. Barabooom poesi, så var jag där! I Paris!! Mitt ibland alla snitsiga parisiskor!!!

Så funkade min fantasi.
Så avkodade jag Bergwalls ordlista.
Så blev jag såld för livet.


Fotnot: Projektet börjar med sin första del i maj. I Västernorrland.
Projektledningen kämpar fortfarande med att klösa en liten slant till från Statens Kulturråd för att sy ihop en fortsättning till hösten och vidare nästa vår.

Länsbibilioteket i Västernorrland skriver om samma sak ur sin synvinkel här http://www.ylb.se/

Prat om böcker (Projekt PPP)

En konferenslokal. Ett möte. Det minst utmanande i mit liv, har jag tyckt. Jag börjar ändra. mig...

**** bilder och text *** försök till uppladdning i 42 minuter.

Inlägg kommer här när grejerna börjar funka igen.

Pyloner och bokläsande

På väg till Härnösand kunde jag inte låta bli att svänga av för att ta en titt på en av mina adrenalinbrunnar. Jag kunde lika gärna ha skrivit livsbrunn. För det är vad det handlar om.
Brunnen är en bro. Den enda bro i min geografiska närhet som intresserar mig därför att den har tillräckligt höga pyloner att hoppa ifrån.
Jag har inte hoppat ifrån Högakustenbron. Än. Frågan är om det någonsin blir av. Hustrun är emot, trots att hon själv är hoppare. Jag själv tvekar eftersom jag har två barn och ett tredje är på väg.

Väl på plats. Jag parkerar bilen. Jag går ut på bron. Hör vindens sus i stagen. Ser att det sitter fina vindstrutar uppsatta med jämna mellanrum. Precis som mina kompisar berättat. Det är som om vägverket fått för sig att serva oss hoppare, som de ändå helst inte vill ska klättra upp i grejerna.
Det finns hiss i pylonerna. Har man väl kommit in uppifrån är det bara att åka. Nattliga hopporgier går hissen upp och ned rätt ofta.
Jag brukar inte gilla betong, men de här pylonerna sätter fart på mig. De är så vackra. Jag vill upp.
Jag vill upp så till den grad att jag börjar jogga mot mitten av bron där det är enklast att börja klättra på den bågformade bärvajern.
Jag besinnar mig. Jag stannar. Jag är på väg till ett möte i Härnösand för att träffa ett gäng bibliotekarier, lärare, ABF-folk, alla de som ska samlas för att dra igång ett projekt kring läsning.
Någon har döpt projektet till PPP, Pojkar, Pappor, Prat om böcker.

Jag står med maximalt böjd nacke för att se upp mot toppen av pylonen. Jag har ett härligt, närmast berusande sug i magen. Jag tänker. Att hoppa har jag inte läst mig till i böcker. Särskilt inte BASE, alltså hopp från fasta föremål på marken. Det är en levande kunskap som förs vidare med muntlig tradition. Vart efter i livet träffar vi hoppare varandra, det uppstår mer än tycke, mer än förtroende. Vi litar på varandra, in i döden. Det går inte an att klanta sig, lära ut fel sak. Pedagogiken är således noggrann och minutiös. Liksom handhavandet av utrustningen.

Under sådana omständigheter har jag lärt mig hur man modifierar en vanlig fallskärmsutrustning att fungera under de förhållanden som råder vid ett hopp från en pylon. En del detaljer måste bytas, packningen göras annorlunda, vissa fallskärmar går inte att använda alls. Bäst är att äga en BASE-utrustning. De finns att köpa. Många tillverkar egna.

Detta är ett frihetens rike, en springa ljus och viberande liv, bortom alla myndigheters kontroll. Jag önskar jag kunde berätta att människan under sådana omständigheter blir mer noggrann och aktsam än någonsin annars. Mer ansvarstagande.

Allt detta sker utan böcker. Många av mina vänner läser aldrig en bok, har aldrig läst och äger ingen önskan att börja läsa. I mina ögon är de lika goda som jag, som läser.
Böcker behövs inte för det. Böcker behövs inte för att dana människor så goda och redliga att jag kan lita på dem in i döden.

Projektmötet jag är på väg till utmynnar i att jag som författare ska åka runt i skolor och på industrier för att riktat väcka läslust hos pojkar. Det har visat sig i undersökningar att pojkars läsande är starkt på tillbakagång. Lärare, bibliotekarier, olika studieförbund, alla som tror att läsning är en god sak för inlärning och för demokratin och för rent människoväxande har i Västernorrland lyckats klösa loss en liten peng från Statliga Kulturrådet, för att på just detta sätt försöka hjälpa upp läsintresset.

Vad ska jag säga på mötet?
Vad ska jag berätta för skolgrabbarna jag kommer att träffa?

Jag är för läsning. Det är min största njutning inomhus, regniga dagar. Men jag är inte alls säker att just läsning danar människor så mycket bättre än andra aktiviteter.

Jag är för sysselsättningar, som hoppning, där böcker inte hjälper en det minsta, där det handlar om helt annan inlärning, helt andra förtroenden och till sist att ens egen kropp gör vad den ska, att inövade rörelser sitter kvar i muskelminnet, även när läget hettar till, när det börjar krisa.

Hoppning, i dess vidaste mening, har gjort mig till en ödmjukare, mer samarbetsvillig, människa än alla tusentals böcker jag läst.

Kan jag berätta det inom läsprojektets ram?
Det sista jag vill är att moralisera över ungdomar, vad de ska göra.
Läsa ska man göra av eget driv och av lust.
Det sista som får hända är att jag blir rädd och får för mig att möta grabbarna som en grå tråkig författare som talar om vad beställaren, Kulturrådet vill; att det är så himla nyttigt och moraliskt viktigt att tugga i sig böcker.

Däremot, om jag lyckas mixa en sprakande cocktail att servera; bara berätta att mitt liv till brädden är fyllt av underbara härliga äventyr som avlöser varandra. Där jag inte kan skilja hoppning från skrivande från läsande för det är lika fantastiskt alltsammans.

Då kanske jag gör nytta.

Bloggkostnader

Jag vill kunna blogga i framtiden.
Så nu gäller hård planering och iakttagande av utarbetade strategier.
Före bloggen kostade min så kallade gratis internetuppkoppling med modem max 200 kronor i månaden.
Jag skrev, och skriver, alltid mina mail off-line. Kopplar snabbt upp, sänder iväg mina mail och tar emot den nya drösen med viagrareklam och annan SPAM samt de tre till tio mail jag verkligen vill ha. Stänger ned. (Livsfarligt att ha en hemsida där man lagt ut sin mailadress).

Likadant med bloggen. Jag skriver off-line, kopplar upp och bråkar med blogger.coms tidsödande login, försöker sen lägga upp mitt inlägg så snabbt som möjligt, ibland tar det en kvart, ibland går det på tre minuter. Snittiden är 8 min.

Högst kostnad drar att svara på kommentarer. Jag vet inte om det är något fel på min blogsida, men det tar ojämförligt mest tid att klicka på comments, för att inte tala om att jag oftast måste logga in igen för att svara.
Att sen följa länken hem till någon annans blogg, vilket jag alltid får lust att göra är att se den personliga konkursen komma stormande emot sig. Det tar sån tid. Sån tid.

Min avvägning har blivit att följa länken, lägga in den okända bloggen i ”favoriter” och koppla ned. Sen sitter jag och läser off-line. Inte så kul, för då går det inte att klicka på exempelvis comments, för att se vad andra skrivit…
Och motståndet att åter koppla upp för att lägga in den där kommentaren man vill skriva känns plötsligt väldigt stort.
All spontanitet försvinner. Jag blir mer irriterad än glad. Fast jag först var glad. Glad att hitta en blogg, en människa som skrivit något kul, tänkvärt och som jag åtminstone vill säga hej till, vinka lite till. Oss människor emelllan.

Trots att jag gör merparten av bloggandet off-line har kostnaden för min så kallade gratis internetuppkoppling stigit med 400%. I kronor räknat handlar det om 600 mer i månaden.
Per år blir det 7.200 kronor.

En utlandssemester.
En ny dator.
Eller ett gäng hyfsade vinterdäck så att vi inte glider av vägen nästa vinter.

Det är vad bloggandet, särskilt att svara på kommentarer och följa länkar, kostar.

Förutom att det går långsamt är det dyrt med gratis modemuppkoppling.
Kanske är det därför alla operatörer är så motsträviga till att installera ADSL?

Ordsmog

Tyvärr minns jag inte vilken författare som skrev följande:

"Jag kan ej skrifva om sådant jag icke lefvat pröfvat".

Frasen kan vara delvis - eller ve och fasa - helt fel. Mitt minne är alltid inte så bra som jag tror.

Såg ni? Jag skrev: "Mitt minne är alltid inte så bra som jag tror". En enklare, kanske något modernare, ordföljd skulle förmodligen lyda: "Mitt minne är inte alltid så bra som jag tror".

Har olika ordföljder som sådana ovan betydelse?
För mig har de det.
Ibland gör jag allt för att skriva så klumpigt och svårt som möjligt.

Vad är min avsikt med det?
Varför göra texten svårare att forsa igenom för läsaren?

Som författare tar jag till olika knep i försök att bromsa upp läsaren så att denne ska hinna tänka. Det är mitt sätt att tala om; stopp ett tag, det finns en undertext här som är värd att fundera över.

Men dagens snabbläsare är hopplösa. De rasar vidare i sitt höga tempo och allt går dem förbi. Vad värre är; de vill fortsätta läsa lätta texter, helst ska texterna inte besvära dem alls.

Därför ser vår mainstreamlitteratur ut som den gör. Det finns aldrig någon undertext. Författarna, de som vill sälja mycket, har lärt sig att det lönsammaste de kan göra är att pladdra så mycket som möjligt. Det mesta är luft, krims, krams; utfyllnad.

Ibland känner jag mig som en dinosaurie, gravitetisk och långsam. En överlevare från en tid då texter hade vikt och betydelse.

Jag tror det fortfarande: Vägda ord är mer värda.

Att skriva en bra text tar eoner av tid.
Väldigt få förstår det.

Ibland kan skenbart enkla texter ta ännu mer tid att åstadkomma.
Det är det ännu färre som vill förstå.

Sen finns det naturligtvis avarter till skrivna alster, som troligen tagit tid att prestera, och tar ännu längre tid att försöka att förstå, om de överhuvudtaget går att förstå. Skatteverket är en av de okrönta mästarna i att tillhandahålla fullständiga obegripligheter. CSN en annan.
Jag känner en översättare som fick till uppgift att översätta en av CSN:s broschyrer till engelska. Efter lång tvekan ringde hon till slut upp sin uppdragsgivare, för hon förstod inte vad som stod i trycksaken och hon kunde därför inte översätta.
Efter några dagar visade det sig att CSN fick tillsätta en utredning. De förstod inte själva vad de skrivit.

Därför återkommer jag gärna till det jag började med.

"Jag kan ej skrifva om sådant jag icke lefvat pröfvat".

Sätt denna enkla fras i relation till en myndighet. De slipper oftast leva efter vad deras egna texter säger. Det är därför myndigheters texter aldrig fungerar. I våra liv.
I praktiken.

Begrundan

Det här bloggandet.
Jag höll ett tag på att slukas av det, bli en pajas.
Det är så himla lätt att halka dit, börja snegla på den egna placeringen på Bloggtoppen.se eller Blogrankers, eftersom jag trots allt har kopplat min blogg dit. (Tack Spacelounge för att du fixar sånt åt mig).

Att skriva korta, enkla inlägg är bäst.
Då haglar kommentarer. Då får man mer trafik.
Att då dessutom börja hoppa mellan bloggar och klottra kommentarer hos varandra kan starta rena rama kommentarlavinerna.
Bloggar kan plötsligt förvandlas till chattrum.
Inget fel i det.
Alla samtal människor kan föra är bättre än motsatsen.
Tystnaden. Avståndstagandet. Misstänksamheten.

Men jag är långsam. Vill vara långsam.
Jag blir en pajas om jag försöker något annat.
Därför är jag så oerhört glad och tacksam att flera har både orkat och velat kommentera några av mina längre inlägg. Texter där jag alls inte är snabb eller rolig. Snarare trögt resonerande, alldeles i min egen takt.

Även om jag nu är trög, eller snarare, vill hinna tänka, så vill även jag kommunicera.
Onödigt att blogga annars.
Onödigt att skriva böcker, likaså.

Alltså kan jag inte tacka nog mycket för kommentarer till inlägg som: "En halv livstid" och även "Sätt ingång och lyckas".
Det gläder mig så mycket.
Särskilt som kommentarerna är av den arten att jag måste stanna upp igen.
Och tänka.

Kvastfening

Det poppar upp ord. Som kvastfening. Hur beter sig hjärnbarken för att framkalla en sån? Jag är aningslös vad det är för en varelse, men ordet är festligt och för tankarna till bråddjup urtid. Sån känner jag mig idag. På djupt vatten. I fel tidsålder.

Kan bero på en släng av masjuka.

Jag har inlägg att lägga upp om projektet Pappor och pojkar läser och pratar böcker, men magsjukan är för svår.
Text kommer.

Sätt igång och lyckas

Att skapa. Jag är så trött på dem som kallar sig kulturarbetare eller konstnärer eller musiker eller poeter eller författare – och inte skapar.
Istället för att göra något - som att sätta ihop en happening, knåda lera till en figur, spela på vad instrument som helst, skriva oregelbunden vers, eller plita ihop en bok - gör de ingenting. Jo, de går omkring och vill vara så himla, jag vet inte vad. Märkvärdiga? Fina? Intressanta?
De fjädrar sig i fjädrar de inte har och som de aldrig kommer att få eftersom de inte gör någonting.
Så fort mun åker upp på den här sorten börjar de genast lufta det enda ämne de behärskar, eller i vart fall vill prata om; ångesten.
Överallt och i alla landsändar, förmodligen över hela jorden, njuter de av att klaga över en enda sak; ångesten.
På ett plan förstår jag alldeles utmärkt. Jag skulle också lida vansinnigt om jag aldrig någonsin lät mina drömmar och tankar och fantasier övergå i handling.
Om jag bara satt och tänkte att jag ville bli författare skulle jag må dåligt redan efter en minut.
Vill jag vara författare finns det bara en sak att göra. Skriva.
Jag har att skriva vare sig jag har lust eller inte. Varje dag.
År ut och år in.
Annars är jag per definition inte författare.

Vad det handlar om är total uselhet. De här människorna är ingenting annat än fega. Det är inget fel i att vilja eller drömma att bli kompositör eller författare. Inget fel alls. Felet uppstår om man går omkring och vill och drömmer, men sedan inte gör något.

Det enda som händer är att livet blir trist, inte bara för en själv, utan även för omgivningen, som tvingas lyssna till ett evigt gnäll om, ja ni vet vad.
Och gnäller de inte över ångesten så skyller de på omständigheterna.

Det värsta jag har hört var från en man, strax några år äldre än jag själv. Han skyllde på sina barn. Det var hans barns fel att han inte blev konstnär. De där barnen fullkomligt förstörde hans konstnärsdrömmar eftersom de föddes och behövde saker. Inte hans uppmärksamhet, utan saker.
Karln blev tvungen att arbeta med ett vanligt jobb, som teckningslärare, närmare bestämt.
Som han suckade, som han stånkade, över sitt förspillda liv. Han som ville bli en så stor och fin konstnär.

Den tredje saken de skyller på efter att ångesten gripit dem och omständigheterna varit fel är att de just för tillfället inte har någon inspiration.

Inspiration.
Det finns ingen sådan sak som inspiration. Inte på det sätt de tror. Inspiration är inget mer än en liten kort ingivelse. Kan aldrig vara mer.
Jag kan inte sitta och vara inspirerad åtta timmar om dagen för att färdigställa böcker som är 500 sidor tjocka.
Det fungerar inte så.
Ibland, när jag har tur, får jag en ingivelse. Den kommer över mig bara sådär. Eller också blir jag eggad av ett ämne, och då är det eggelsen som driver mig att skriva om en viss sak, eller bygga ett hus med viss fason.
Någon annan blir fotbollstränare av samma orsak, av ingivelse och eggelse. Den personen vill skapa ett lag, ett team. Något.
Vad det handlar om är att ta till vara ingivelsen eller eggelsen och göra något av den.
Att skapa något kräver alltid arbete.
Ingenting annat.
De som tror att de kan bli författare eller kompositörer genom inspiration kommer aldrig att lyckas.
De kommer att leva ett helt liv och sedan dö utan att ha känt glädjen över att ha åstadkommit någonting.

Vad dessa människor inte förstår är att de misslyckats redan innan de satt igång. Bara de som sätter igång lyckas.
Även om boken eller vad det är man totat ihop refuseras, så har man de facto skapat något. Man var författare medan man skrev.
Och fortsätter man att skriva även efter en refusering, eller två, eller tre, då börjar man vara författare. Över tiden. Först då börjar det bli ett mer varaktigt och verkligt tillstånd.
Då är man.

Felande "tunnband"

Idag sade jag upp mitt internetabonnemang hos Spray.
Jag vet inte hur många gånger Spray ljugit för mig, lagt problemet på mig eller en annan part.
För några år sedan hävdade de att det var mitt modem det var fel på när det kopplade ned hela tiden.
Jag bytte modem.
Ingen skillnad.
Då påstod Spray att jag hade en gammal drivrutin.
Jag letade upp drivrutiner på nätet hos tillverkaren, laddade hem. Försökte köra mot Spray modempool. Det gick ibland. Oftast kopplade det ned eller strulade på annat sätt.
Jag körde olika drivrutiner eftersom Spray envisades att de inte hade problem hos sig.
Jag tröttnade.
Jag bytte till Tiscali.
Jag fick två helt problemfria år hos Tiscali. Oavsett vilket modem jag använde, oavsett drivrutin.
Sen köpte Spray upp Tiscali.
Det dröjde någon månad efter övertagandet innan det blev svajigt igen.
Igår kunde jag inte koppla upp alls.
Jag ringde Spray. De hade inget fel. Det var min teleleverantör som hade fel.
Jag ringde Tele2.
De felsökte. Inget fel.
Nästa dag ringde jag Spray igen.
De påstod fortfarande att de inte har något trubbel.
Jag sade att jag försökt ringa de två modempoolsnummer jag fått av dem, från min dator, från min telefon, från min mobil, från grannen och från stan fyra mig bort. Ingen av vägarna gav kopplingston hos Spray.
Då erkände Spray att de höll på att laga lite.
Jag frågade om jag kunde få ett nytt poolnummer.
Nej, det gick inte.
Varför inte?
Då först fick jag veta vad jag anat hela tiden.
Hela modempoolsystemet var utslaget, men de höll på att laga.

Tja, Spray. Det enda ni lyckats riktigt bra med var när ni bluffade Investor att lägga upp riskkapital så att ni kunde lattja internetoperatör en stund.
Mig kan ni inte lura mer.

För det är så, att nu har jag testat er som leverantör vid två olika tillfällen utspridda över en femårsperiod. Under den tiden har ni antigen inte lyckats organisera en support som i bästa fall inte vet vad ni har för problem i tekniken, i sämsta fall är supporten organiserad helt rätt, dvs följer företagets policy att ljuga för att det ska framstå som om Spray aldrig har problem med tekniken.
Som kund bryr jag mig egentligen inte om vilket.
Jag vill bara inte ha med er att göra.

En sak till. Som kund står jag ut med driftstopp i en, två dagar. Jag har förståelse för att saker kan gå snett. Bara jag får rätt information.

Talande taoisten Tula

Tula pratar inte. Än.
Därför har jag svårt att skriva om henne.
När jag serverar gröt säger hon:
- Mihii.
Och om macka:
- Mihii.
Fast med annan, högre, tonhöjd på de sista i-na.
Det betyder att macka är bättre.
Vore jag musiker skulle jag skriva ut de olika lätena i ett partitur.
De är så bedårande.
Men allt handlar om motivation.
Och intelligens.
Idag gav jag henne sockerkaka.
Hon tittade på den. Så överförtjust att hela den lilla kroppen började vibrera – och ut ur munnen kom:
- Ta ack!
Jag nästan svimmade.
Jag skar upp mer.
Samma förlopp:
- Ta ack!
Ett test till:
- Ta ack!
Nu får vi se upp med vikten.

Ny Blogg

Jag har startat en ny blogg:

Bredbandsupprop.
adress: http://www.3miljarder.blogspot.com/

Den är till för att jag ska slippa lägga sådant skräp här.

Samt för att vi på sikt ska få till det. Tillsammans.

Ni som har info eller tips. Välkomna.

Lösa frågor

Helvittes långt inlägg nedan. Ser jag nu när det kom på plats.
Orkar man med sånt?
Bara undrar. För det går bra att låta saker ligga i datorn också.
Man behöver inte ladda upp allt, har jag hört.

Kanske vill man ha fräcka bilder på de sk kanonerna också?
Men då blir det ännu längre...

Söndagsfunderingar kring varför man bloggar, lite så där.

En halv livstid

En bild på mig själv som barn. Vad har hänt under de år som gått, med mig och i världen?

Hur kommer det sig att jag de senaste 15 åren samlat information kring en krigisk person som Djingis Khan, av alla personer i historien?

Med bröstmjölken fick jag att det är fasansfullt med krig. Min mor kom som flykting från Estland under andra världskriget. Hennes starkaste minne var när det knackade på dörren och soldater utan ett ord kom för att hämta hennes far. Han var motståndsman.
Det minnet levde hon med hela livet.
Det släppte aldrig taget om henne.

Jag växte upp och min mor inympade pacifism i mig. Mot min vilja blev jag uttagen till befälselev. Alternativet, om jag vapenvägrade, var fängelse. Så bestods jag med den bästa och mest påkostade utbildning jag fått i mitt liv.

Vilket oerhört vapen, organisation och eldkraft lade man inte i den där 19-åringens händer? När jag ropade i min radio satte jag minst 500 soldater i arbete för att ladda och skjuta med så många tunga artilleripjäser som möjligt samtidigt. Utbildningen för att baka mig till värnpliktig artilleriofficer kostade i dagens penningvärde omkring 4 miljoner kronor.

Det jag var skickligast på i livet vid 19 års ålder var att skjuta 2 ton spränggranater i rätt riktning på så kort tid som möjligt. Målbilden var att det skulle ske inom loppet av 7 sekunder.

Hela min uppväxt. Hela början av mitt vuxna liv handlade om detta enda. Att med vapen undvika krig. Det inympades i oss svenska medborgare att det var nödvändigt.
Vi levde under en tung doktrin som behärskade världen: Terrorbalans.

Varje större Ica-handlare var kontrakterad av försvaret att visst många ficklampor i lager, bensinstationer skulle ha en viss mängd bensin och diesel i beredskap, bönders traktorer var inmönstrade, även många privatpersoners Volvobilar, i det fall kriget skulle komma.
Hela Sverige var satt i ständig och latent beredskap. Telefonkatalogerna var fulla av information, bostadsrättsföreningar hade att se till att skyddsrummen fungerade.

Min officersutbildning avslutades med lektioner i hur man anlägger krigskyrkogårdar.
- Nu har ni haft kul i 15 månader. Ni har skjutit granater”, sa utbildaren.
- Nu ska vi lära oss vad våra och fiendens granater ställer till.”

Det fanns tabeller för det med. Jag och min arbetsgrupp svalde när vi började inse vidden av en riktig drabbning mellan en svensk infanteribrigad och en onämnd stormakts pansarskyttetrupper.
Vi räknade, blev lätt besvärade och började viska, tills någon utsågs att räcka upp handen:
- Major. Vi kan inte bära liken. Är det värdigt att använda hjullastarna? Jag, vi i gruppen anser... Vi måste ju få jobbet gjort…

Majoren blängde på oss som om vi var idioter. Han teg. Han lät oss tänka själva.

Underliga till mods utarbetade vi en planering:
Skaffa översikt. Lokalisera och välja uppsamlingsplatser. Identifiera lik. Skilj fi från vi. Diarieför lik för rapportering till anhöriga. Fiendeliken, vad göra? Hur ser deras dödsbrickor ut? Persedelsortering och förvaring. Vad gör man med ammunition i ett liks byxfickor? Personliga tillhörigheter? Nå. Till huvuduppgiften: Samla ihop lik. Kalka lik. Gräv ned lik. Kolla upp vattentäkter och flöden så att den nyanlagda krigsgraven inte förgiftar vattnet i närmaste stad. Måste vi dika? Morän, grus, lera, hur ser marken ut? Hur många bulldozers beräknas vi ha kvar? Vad kan vi rekvirera från civila?

Vi ägnade timmar åt att tänka ut en plan. Det slog oss att massgravar skulle gå fortare. Vår uppgift var inte bara att begrava folk, vi skulle hinna ta hand om chockade soldater samt sätta ihop ett nytt stridsdugligt förband av våra spillror också. Vad sade svensk lag om massgravar? Vad sade Genèvekonventionen? Vi hade några tusen fiendekroppar att ta hand om på vårt fältavsnitt. Fiendekropparna var bekymmersamma. Nyss ville vi ha ihjäl dem, nu ville vi inte skända dem. Vi räckte upp handen.

- Går det bra att anlägga två mindre massgravar? En för oidentifierade kroppsdelar söndersprängda inne i fiendens pansarskyttefordon, samt en för de lik av de våra som, hm, ja, är brända klumpar i våra, med förlov sagt major, satans plastbandvagnar? Det skulle spara värdefull tid.

- Vad fan tror ni? dundrade majoren.

Ja, vad trodde vi? Det var krig. Det handlade om att gilla läget och lösa uppgiften. Massgrav om man måste. Även om det var mot reglerna. Krigsrätt kom väl senare och då var man förhoppningsvis själv död. Eller hur vi nu skulle tänka.

Våra lärare på officershögskolan gjorde allt för att få fram dugliga, pragmatiska och rättänkande officerare som skulle försvara demokratin. Samtidigt utbildade de oss för att inse krigets krav.

Krigets krav var ohyggligt.

Det är den bästa skola jag gått. Jag fick fantastiska vitsord, handplockades att fortsätta i en militär karriär, vilket jag gjorde en tid. Sen sattes något i rörelse inom mig. Eller snarare, det hade varit igång hela tiden med en kulmen under officershögskolan där mina etiska överväganden tvingades till sin spets.

Jag vapenvägrade, vilket var fruktansvärt svårt. Jag fick överklaga ända till regeringen för att slippa bära vapen mer.

Nu är kalla kriget över. De fantastiska infanteribrigader jag själv utbildades in i har skrotats. Det anses att de inte längre behövs.

Det är den största, mest historiska och genomgripande förändringen som skett under min levnad. Terrorbalansen är över.

I dess ställe har det kommit en mycket mer komplex hotbild. Den är förmodligen vare sig bättre eller sämre, men den visar en sak. Människan är en art av djur som ytterst är beredd att lösa sina mellanmänskliga konflikter med våld.

Min enkla tanke, för drygt två decennier sedan, när jag vapenvägrade var att jag inte kunde skylla på någon annan. Jag som individ hade ett val som jag måste träffa.
Att vapenvägra på 80-talet var ingen lätt sak.
Alla länder, särskilt den stora björnen i öster, pumpade upp sina värnpliktsarméer till de groteskaste storlekar och till fullkomligt svindlande kostnader. Den som hoppade av var en svikare.
Balansen och freden i världen var avhängig av att alla var beväpnade till tänderna, så att ingen skulle våga sätta igång något.

Bland annat lektionerna i krigsgravtjänst gjorde att jag bytte perspektiv. Jag såg det inte som förnuftigt längre, snarare vansinnigt. Vi hade slagit in på en vansinnig väg och som individer gick vi med på detta eftersom normen var att alla skulle utbildas till soldat. Våra farfäder hade gjort rekryten, våra fäder och vi själva skulle göra lumpen. Det bara var så.

Den formen av socialt tryck har sjunkit. Att terrorbalansen har släppt sitt grepp om oss har förändrat oss, vårt sätt att tänka.

Nu oroas vi för terrorism och efter den 11 september har den enda kvarvarande supermakten börjat skena något alldeles otroligt. Men den kontrollerade terror vi levde med under kalla kriget var trots allt ännu mer alarmerande. Vi har bara glömt.

Läget idag är svårt att sammanfatta, tycks oss våldsamt och kaotiskt. Det finns mycket som skrämmer. Vi ser hot där det inte finns hot.

Alla globaliseringsperioder i historien har varit stökiga och kaotiska men alltid fört med sig något gott. Den senaste stora globaliseringschock världen utsattes för kom till stånd för 800 år sedan genom Djingis Khan.
Innan Djingis Khan hade vi ingen aning om att Kina fanns. Han skapade ett imperium som sträckte sig från Europa till Kina. Inom imperiet blev det lag och ordning så att karavaner åter kunde börja gå längs sidenvägen. Tvärt emot vad vi tror uppmuntrade Djingis Khan och hans efterföljare inte krig utan fri handel. Hela världen blomstrade under den period då det var lag och ordning i Centralasien.
Hit till Europa kom förutom kryddor och siden även för oss nya uppfinningar som kompassen och glasögonen. Handel och sjöfart kom igång på allvar, och hantverkare som höll på med pilliga jobb behövde inte börja tigga vid 40 års ålder, utan kunde fortsätta att pilla tills de blev 60. Deras yrkesverksamma period i livet där de uppnått full skicklighet fördubblades så att säga över en natt.

Allt blev fantastiskt mycket bättre. Europa flyttades ur mörk medeltid rakt in i renässansen, tack vare idéer som kom från Persien och Kina.

Vi har glömt det också. Vilken otrolig inverkan arabvärlden och Kina har haft på vår kultur och utveckling.

Just nu har vi svårt att se att vi står mitt i en ny sådan fantastisk brytningstid.

Detta är en av mina största drivkrafter att fortsätta skrivandet av min romanserie om världens största välståndsmakare och fredsstiftare; Djingis Khan, som så felaktigt och orättvist har gått till historien som det rakt motsatta.

Söndag

Sol. I lä framför vedboden.
Sockerkaka och takdropp.
Behöver jag säga mer?