Chockbrev från förläggaren

Förlaget och jag har avtalat att ”Den andra hustrun” ska ges ut i juli i år. Från början var det meningen att den skulle ges ut förra hösten. Jag skrev den klart till april i fjol. Min förläggare fick då en stroke. Sen dess har han kämpat mot både sjukdom och att hålla försäljningssiffrorna uppe på förlaget.

Nu skriver han: ”Vi har ett bekymmersamt ekonomiskt läge på förlaget. Jag vet inte hur vi ska reda ut det men på något sätt måste det ju gå.”

Han fortsätter: ”Jag vet att det här är ett tråkigt besked för Dig – och svårt för mig att skriva – men jag har letat med ljus och lykta efter möjligheter att kunna ge ut den här boken som på många sätt är den bästa i serien. Jag stänger inte dörren helt men måste ge Dig besked i frågan.”

Lite längre ned i texten svider tårarna i ögonen på mig: ”Du har naturligtvis full rätt att söka annat förlag…”

Som om jag vill byta förlag. Jag älskar mitt lilla förlag, det är anständigt med anständiga människor som mot alla odds lyckats prångla ut över 130 titlar.
Inför utgivningen av det jag visste skulle bli världens största romanserie och biografi över Djingis Khans liv bytte jag förlag från multijätten Bonniers. Jag gjorde det eftersom jag inte kunde komma överens med dem, bland annat ville jag ha högre royalty och garantier på att böckerna skulle lagerhållas längre än de dagssländor som normala böcker är.
Jag visste att min bokserie skulle behöva utöva verkan över tiden, så till vida är den lite som Mikael Waltaris böcker som ”Sinuhe Egypteiern” som gavs ut första gången 1941 och fortfarande kommer i ständiga nytryck med jämna mellanrum.
Bra gedigna böcker verkar över tiden.
I fem månader dividerade jag med Bonniers, deras tröttsamma standardsvar löd: ”Det är inte så vi jobbar”.

Jag tog mig för att ringa runt till ett trettiotal förlag och den jag fick bäst kontakt med per telefon var den jag bestämde att sända manuset till. Till vår gemensamma glädje ville han ge ut böckerna och garanterade på stående fot att köra de tre första, sen fick vi se. Han har hållit sitt löfte till nu, och gett ut två.

Jag har älskat och fascinerats av vår ömsesidiga Davids kamp mot Goliat. Mitt ibland de stora drakarna har vi gett ut början på det största verk som finns om Djingis Khan. Faktum är att det redan är störst, trots att vi bara givit ut 25 procent av den tänkta volymen.

Under dessa år är det bara vi själva som förstått vilken stor grej vi håller på med. Recensionerna har varit översvallande goda, men recensenterna har ännu inte fått överblick eller egentligen förstått vad vi håller på att åstadkomma.

Jag vill inte att vår davidssaga ska vara slut. Jag vill fortsätta den, men tar också in smärtsamma informationer att överväga. Mitt förlag mår inte bra. Den person som är den drivande kraften har drabbats av två strokes, är fyllda sextio och innan min bokserie är färdigskriven kommer han att ha fyllt mer än sjuttio.

Plötsligt har mitt livsprojekt tre fiender som det inte går att argumentera med; sjukdom, ålder och pengabrist.

Jag har att fatta ett svårt beslut.
Helst under denna helg.

Just nu kan jag inte hjälpa mig. Jag gråter.