En halv livstid

En bild på mig själv som barn. Vad har hänt under de år som gått, med mig och i världen?

Hur kommer det sig att jag de senaste 15 åren samlat information kring en krigisk person som Djingis Khan, av alla personer i historien?

Med bröstmjölken fick jag att det är fasansfullt med krig. Min mor kom som flykting från Estland under andra världskriget. Hennes starkaste minne var när det knackade på dörren och soldater utan ett ord kom för att hämta hennes far. Han var motståndsman.
Det minnet levde hon med hela livet.
Det släppte aldrig taget om henne.

Jag växte upp och min mor inympade pacifism i mig. Mot min vilja blev jag uttagen till befälselev. Alternativet, om jag vapenvägrade, var fängelse. Så bestods jag med den bästa och mest påkostade utbildning jag fått i mitt liv.

Vilket oerhört vapen, organisation och eldkraft lade man inte i den där 19-åringens händer? När jag ropade i min radio satte jag minst 500 soldater i arbete för att ladda och skjuta med så många tunga artilleripjäser som möjligt samtidigt. Utbildningen för att baka mig till värnpliktig artilleriofficer kostade i dagens penningvärde omkring 4 miljoner kronor.

Det jag var skickligast på i livet vid 19 års ålder var att skjuta 2 ton spränggranater i rätt riktning på så kort tid som möjligt. Målbilden var att det skulle ske inom loppet av 7 sekunder.

Hela min uppväxt. Hela början av mitt vuxna liv handlade om detta enda. Att med vapen undvika krig. Det inympades i oss svenska medborgare att det var nödvändigt.
Vi levde under en tung doktrin som behärskade världen: Terrorbalans.

Varje större Ica-handlare var kontrakterad av försvaret att visst många ficklampor i lager, bensinstationer skulle ha en viss mängd bensin och diesel i beredskap, bönders traktorer var inmönstrade, även många privatpersoners Volvobilar, i det fall kriget skulle komma.
Hela Sverige var satt i ständig och latent beredskap. Telefonkatalogerna var fulla av information, bostadsrättsföreningar hade att se till att skyddsrummen fungerade.

Min officersutbildning avslutades med lektioner i hur man anlägger krigskyrkogårdar.
- Nu har ni haft kul i 15 månader. Ni har skjutit granater”, sa utbildaren.
- Nu ska vi lära oss vad våra och fiendens granater ställer till.”

Det fanns tabeller för det med. Jag och min arbetsgrupp svalde när vi började inse vidden av en riktig drabbning mellan en svensk infanteribrigad och en onämnd stormakts pansarskyttetrupper.
Vi räknade, blev lätt besvärade och började viska, tills någon utsågs att räcka upp handen:
- Major. Vi kan inte bära liken. Är det värdigt att använda hjullastarna? Jag, vi i gruppen anser... Vi måste ju få jobbet gjort…

Majoren blängde på oss som om vi var idioter. Han teg. Han lät oss tänka själva.

Underliga till mods utarbetade vi en planering:
Skaffa översikt. Lokalisera och välja uppsamlingsplatser. Identifiera lik. Skilj fi från vi. Diarieför lik för rapportering till anhöriga. Fiendeliken, vad göra? Hur ser deras dödsbrickor ut? Persedelsortering och förvaring. Vad gör man med ammunition i ett liks byxfickor? Personliga tillhörigheter? Nå. Till huvuduppgiften: Samla ihop lik. Kalka lik. Gräv ned lik. Kolla upp vattentäkter och flöden så att den nyanlagda krigsgraven inte förgiftar vattnet i närmaste stad. Måste vi dika? Morän, grus, lera, hur ser marken ut? Hur många bulldozers beräknas vi ha kvar? Vad kan vi rekvirera från civila?

Vi ägnade timmar åt att tänka ut en plan. Det slog oss att massgravar skulle gå fortare. Vår uppgift var inte bara att begrava folk, vi skulle hinna ta hand om chockade soldater samt sätta ihop ett nytt stridsdugligt förband av våra spillror också. Vad sade svensk lag om massgravar? Vad sade Genèvekonventionen? Vi hade några tusen fiendekroppar att ta hand om på vårt fältavsnitt. Fiendekropparna var bekymmersamma. Nyss ville vi ha ihjäl dem, nu ville vi inte skända dem. Vi räckte upp handen.

- Går det bra att anlägga två mindre massgravar? En för oidentifierade kroppsdelar söndersprängda inne i fiendens pansarskyttefordon, samt en för de lik av de våra som, hm, ja, är brända klumpar i våra, med förlov sagt major, satans plastbandvagnar? Det skulle spara värdefull tid.

- Vad fan tror ni? dundrade majoren.

Ja, vad trodde vi? Det var krig. Det handlade om att gilla läget och lösa uppgiften. Massgrav om man måste. Även om det var mot reglerna. Krigsrätt kom väl senare och då var man förhoppningsvis själv död. Eller hur vi nu skulle tänka.

Våra lärare på officershögskolan gjorde allt för att få fram dugliga, pragmatiska och rättänkande officerare som skulle försvara demokratin. Samtidigt utbildade de oss för att inse krigets krav.

Krigets krav var ohyggligt.

Det är den bästa skola jag gått. Jag fick fantastiska vitsord, handplockades att fortsätta i en militär karriär, vilket jag gjorde en tid. Sen sattes något i rörelse inom mig. Eller snarare, det hade varit igång hela tiden med en kulmen under officershögskolan där mina etiska överväganden tvingades till sin spets.

Jag vapenvägrade, vilket var fruktansvärt svårt. Jag fick överklaga ända till regeringen för att slippa bära vapen mer.

Nu är kalla kriget över. De fantastiska infanteribrigader jag själv utbildades in i har skrotats. Det anses att de inte längre behövs.

Det är den största, mest historiska och genomgripande förändringen som skett under min levnad. Terrorbalansen är över.

I dess ställe har det kommit en mycket mer komplex hotbild. Den är förmodligen vare sig bättre eller sämre, men den visar en sak. Människan är en art av djur som ytterst är beredd att lösa sina mellanmänskliga konflikter med våld.

Min enkla tanke, för drygt två decennier sedan, när jag vapenvägrade var att jag inte kunde skylla på någon annan. Jag som individ hade ett val som jag måste träffa.
Att vapenvägra på 80-talet var ingen lätt sak.
Alla länder, särskilt den stora björnen i öster, pumpade upp sina värnpliktsarméer till de groteskaste storlekar och till fullkomligt svindlande kostnader. Den som hoppade av var en svikare.
Balansen och freden i världen var avhängig av att alla var beväpnade till tänderna, så att ingen skulle våga sätta igång något.

Bland annat lektionerna i krigsgravtjänst gjorde att jag bytte perspektiv. Jag såg det inte som förnuftigt längre, snarare vansinnigt. Vi hade slagit in på en vansinnig väg och som individer gick vi med på detta eftersom normen var att alla skulle utbildas till soldat. Våra farfäder hade gjort rekryten, våra fäder och vi själva skulle göra lumpen. Det bara var så.

Den formen av socialt tryck har sjunkit. Att terrorbalansen har släppt sitt grepp om oss har förändrat oss, vårt sätt att tänka.

Nu oroas vi för terrorism och efter den 11 september har den enda kvarvarande supermakten börjat skena något alldeles otroligt. Men den kontrollerade terror vi levde med under kalla kriget var trots allt ännu mer alarmerande. Vi har bara glömt.

Läget idag är svårt att sammanfatta, tycks oss våldsamt och kaotiskt. Det finns mycket som skrämmer. Vi ser hot där det inte finns hot.

Alla globaliseringsperioder i historien har varit stökiga och kaotiska men alltid fört med sig något gott. Den senaste stora globaliseringschock världen utsattes för kom till stånd för 800 år sedan genom Djingis Khan.
Innan Djingis Khan hade vi ingen aning om att Kina fanns. Han skapade ett imperium som sträckte sig från Europa till Kina. Inom imperiet blev det lag och ordning så att karavaner åter kunde börja gå längs sidenvägen. Tvärt emot vad vi tror uppmuntrade Djingis Khan och hans efterföljare inte krig utan fri handel. Hela världen blomstrade under den period då det var lag och ordning i Centralasien.
Hit till Europa kom förutom kryddor och siden även för oss nya uppfinningar som kompassen och glasögonen. Handel och sjöfart kom igång på allvar, och hantverkare som höll på med pilliga jobb behövde inte börja tigga vid 40 års ålder, utan kunde fortsätta att pilla tills de blev 60. Deras yrkesverksamma period i livet där de uppnått full skicklighet fördubblades så att säga över en natt.

Allt blev fantastiskt mycket bättre. Europa flyttades ur mörk medeltid rakt in i renässansen, tack vare idéer som kom från Persien och Kina.

Vi har glömt det också. Vilken otrolig inverkan arabvärlden och Kina har haft på vår kultur och utveckling.

Just nu har vi svårt att se att vi står mitt i en ny sådan fantastisk brytningstid.

Detta är en av mina största drivkrafter att fortsätta skrivandet av min romanserie om världens största välståndsmakare och fredsstiftare; Djingis Khan, som så felaktigt och orättvist har gått till historien som det rakt motsatta.