Politisk Vårvinter

En del påstår att det är rena politiken att vara man och hemma med sina barn.
Vad kan jag berätta om det efter ett halvår?

Första månaden var jag genomsvett. Det var ett helvete att hinna. Att hålla reda på ett haubitskompani med alla fordon, kanoner, kulsprutor, handeldvapen, koktrossvagnar och soldater är en smal sak i jämförelse.

Kvinnorna borde vara stolta. Alla kvinnor som i alla tider varit hemma med barn borde få tillgodoräkna sig detta med minst 160 högskolepoäng – och därmed få så mycket högre lön när de kommer tillbaka till arbetslivet.

Jag säger det igen. Att hålla reda på ett hem och två ungar, 1 och 3 år gamla, kräver mer av mig än att leda 200 man som leker krig med riktiga vapen och kör tunga fordon i skogen.

Efter två månader började jag få in snitsen lite grand. Konflikthanteringen började fungera mer flytande medan tvättmaskinen gått igång på rätt program och förra maskinen hängs, mellanmål serveras och tredje blöjan byts samtidigt som man så smått planerar vad man ska käka till lunch.

Som småbarnsförälder har man mer i huvudet och löser fler uppgifter än jag gjorde som underchef på multijätten Ericsson. Där hade jag 8 personal under mig och ett budgetansvar på massor av miljoner. Piece of cake i jämförelse.

Efter fyra månader började jag njuta. Den ständiga övningen i simultankapacitet gjorde att jag kunde köra flera tvättmaskiner, städa, leka med barnen och utfordra dem med rätt tidsintervaller – och få tid över att dricka en espresso. Alltså. Livet började bli en lek. Konflikthanteringen, som ständigt pågår, flyter efter denna tid också smärtfritt.

Nu har det gått sex månader. Jag märker inte längre att det är ett ”jobb”. Vi njuter tillsammans, hela dagarna, medan tvättmaskiner dundrar i bakgrunden och jag i förbifarten fixar utfordringen i rätt tidsintervaller fem gånger om dagen. Vi lär oss åka skidor, pekar i pekböcker, gungar, åker snowracer samtidigt som jag godmodigt försöker få Naya att förstå att det inte heter ”knoll” utan ”noll” när en siffra inte har något värde alls.



Sex månader förde mig in i en helt ny värld. En mänskligare värld. På sex månader har jag blivit som farmor. Jag hatade hennes fullständigt underdåniga rännande i köket. Hon satt inte med oss andra vid bordet. Hon sprang hela tiden mellan kylskåp, skafferi och köksbänken. Hon servade oss andra. Jag trodde hon utgjorde sinnebilden för den förtryckta kvinnan. Nu inser jag att det inte handlar om det.

Det handlar om kärlek. Jag springer i köket av kärlek. Ungarna ska ha käk, inget annat. Jag är inte förtryckt en millimeter.
Grejen är att jag har kvar beteendet när det kommer gäster. Som sagt, jag har blivit som farmor.

Kvinnor. Män. Politiker.
Det har debatterats mycket om föräldradagar ska påtvingas männen så att de blir hemma mer med sina barn.
Jag tror inte på tvång.
Men en sak står klar. Tog alla män under en period av sitt liv det totala ansvaret för hem och barn skulle världen efter en stund se annorlunda ut.

För mig har alla värden i livet ställts på ända.