Fönvinden

För två år sen upptäcktes fönvinden. Den har varit i total glömska, till nu. Den uppstår strax bakom dammsugare.
Själv hade jag aldrig upptäckt den. Jag är vuxen. Jag bara dammsuger. Och svär.
Naya var första upptäckaren. Så fort jag dammsög ville hon gå efter, inte mig utan dammsugaren.
En dag såg jag vad det handlade om. Dammsugare ställer till med rena rama naturfenomen. Luggen och håret står rakt upp på barn när de går bakom, precis där alla allergener och kvalster och småpartiklar som inte fastnar i filtret sprutar ut.
- Gå bort, sa jag.
Naya låtsades inte höra. Eller, med tanke på de 120 decibel hon också utsatte sig för, så kanske hon inte hörde.
Naya har så här långt uppvisat en hälsa som mest liknar en ny teknisk förening mellan gummi och stål och compositkolfiber. Inget biter på henne. Att gå i fönvinden bakom en dammsugare av årsmodell 1982 kanske är bra.
I alla fall.
Nu har Tula också upptäckt. Jag dammsög idag. Och hade en genomlycklig unge på släp hela vägen. När jag stängde av satte hon sig ned, underläppen åkte ut, började skälva. Så kom vredesutbrottet.

Hur ska jag säga? Tula är en prydnad för mänskligheten. Lugn. Tyst. Behaglig. Tills hon inte får till exempel den fönvind hon vill ha.
Då förvandlas hon till ett monster. Tre gånger har det hänt att hon blivit så arg att hon svimmat. För det tar på krafterna att bli ett så stort monster som hon blir.
Det var bara ett att göra, slå på fönvinden tills hon och jag med minspel kunde komma överens om att det var klart.
Vem som bestämmer i de här situationerna spelar mindre roll eftersom det handlar om att hon vill få exakt rätt homeopatiska dos av familjen Widéns finfördelade äckel i sig och på sig, så att hon fortsätter att vara frisk.