Sätt igång och lyckas

Att skapa. Jag är så trött på dem som kallar sig kulturarbetare eller konstnärer eller musiker eller poeter eller författare – och inte skapar.
Istället för att göra något - som att sätta ihop en happening, knåda lera till en figur, spela på vad instrument som helst, skriva oregelbunden vers, eller plita ihop en bok - gör de ingenting. Jo, de går omkring och vill vara så himla, jag vet inte vad. Märkvärdiga? Fina? Intressanta?
De fjädrar sig i fjädrar de inte har och som de aldrig kommer att få eftersom de inte gör någonting.
Så fort mun åker upp på den här sorten börjar de genast lufta det enda ämne de behärskar, eller i vart fall vill prata om; ångesten.
Överallt och i alla landsändar, förmodligen över hela jorden, njuter de av att klaga över en enda sak; ångesten.
På ett plan förstår jag alldeles utmärkt. Jag skulle också lida vansinnigt om jag aldrig någonsin lät mina drömmar och tankar och fantasier övergå i handling.
Om jag bara satt och tänkte att jag ville bli författare skulle jag må dåligt redan efter en minut.
Vill jag vara författare finns det bara en sak att göra. Skriva.
Jag har att skriva vare sig jag har lust eller inte. Varje dag.
År ut och år in.
Annars är jag per definition inte författare.

Vad det handlar om är total uselhet. De här människorna är ingenting annat än fega. Det är inget fel i att vilja eller drömma att bli kompositör eller författare. Inget fel alls. Felet uppstår om man går omkring och vill och drömmer, men sedan inte gör något.

Det enda som händer är att livet blir trist, inte bara för en själv, utan även för omgivningen, som tvingas lyssna till ett evigt gnäll om, ja ni vet vad.
Och gnäller de inte över ångesten så skyller de på omständigheterna.

Det värsta jag har hört var från en man, strax några år äldre än jag själv. Han skyllde på sina barn. Det var hans barns fel att han inte blev konstnär. De där barnen fullkomligt förstörde hans konstnärsdrömmar eftersom de föddes och behövde saker. Inte hans uppmärksamhet, utan saker.
Karln blev tvungen att arbeta med ett vanligt jobb, som teckningslärare, närmare bestämt.
Som han suckade, som han stånkade, över sitt förspillda liv. Han som ville bli en så stor och fin konstnär.

Den tredje saken de skyller på efter att ångesten gripit dem och omständigheterna varit fel är att de just för tillfället inte har någon inspiration.

Inspiration.
Det finns ingen sådan sak som inspiration. Inte på det sätt de tror. Inspiration är inget mer än en liten kort ingivelse. Kan aldrig vara mer.
Jag kan inte sitta och vara inspirerad åtta timmar om dagen för att färdigställa böcker som är 500 sidor tjocka.
Det fungerar inte så.
Ibland, när jag har tur, får jag en ingivelse. Den kommer över mig bara sådär. Eller också blir jag eggad av ett ämne, och då är det eggelsen som driver mig att skriva om en viss sak, eller bygga ett hus med viss fason.
Någon annan blir fotbollstränare av samma orsak, av ingivelse och eggelse. Den personen vill skapa ett lag, ett team. Något.
Vad det handlar om är att ta till vara ingivelsen eller eggelsen och göra något av den.
Att skapa något kräver alltid arbete.
Ingenting annat.
De som tror att de kan bli författare eller kompositörer genom inspiration kommer aldrig att lyckas.
De kommer att leva ett helt liv och sedan dö utan att ha känt glädjen över att ha åstadkommit någonting.

Vad dessa människor inte förstår är att de misslyckats redan innan de satt igång. Bara de som sätter igång lyckas.
Även om boken eller vad det är man totat ihop refuseras, så har man de facto skapat något. Man var författare medan man skrev.
Och fortsätter man att skriva även efter en refusering, eller två, eller tre, då börjar man vara författare. Över tiden. Först då börjar det bli ett mer varaktigt och verkligt tillstånd.
Då är man.