Gratis är inte gott

Strömsunds kommun har skickat en inbjudan till mig. Jag citerar:

”Berättarveckan fyller 15 år. Firar gör vi delvis på sedvanligt traditionellt sätt med boende på Jormliens Fjällgård och med ett varierat tilltalande program.

Vi har nu nöjet och äran att bjuda in dig som en av tidigare medverkande till årets arrangemang. Ekonomiskt måste vi inskränka oss till att erbjuda reseersättning och fritt boende med helpension.

Ni speciellt inbjudna kommer att utgöra kärnan i veckans program…”

<<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>

På de här tillställningarna brukar vi som håller föredrag eller spelar få en liten slant, med betoning på liten. Förra året höll jag två föredrag inom ramen för berättarveckan. Det hela kostade mig i tid fyra dagar. För det fick jag tretusen kronor, före skatt och sociala avgifter. Det motsvarar en lön på 14 kronor i timmen i slutändan. Nå ja. Som så kallad kulturarbetare tar man ibland vilka jobb som helst för att få det att gå runt.
Ett av problemen är att arrangören bara ser den där enda timmen man står på scenen, de väljer att glömma bort all restid och förberedelse man har.

I år vill kommunens kultur och fritidsförvaltning att jag och andra ”kulturpersonligheter” ska utgöra, som de skriver, ”kärnan i veckans program” alldeles gratis. Innebär det i praktiken att jag ska lägga hela sju dagar av mitt liv där? Eller rent av nio, om de kör över två helger? Det framgår inte.

För en del låter det måhända trivsamt. Att bo gratis med mat och allt på Jormliens fjällgård i en vecka. Det är säkert jättetrevligt som avkoppling, om man kan ta semester från ett vanligt jobb och göra det. Men för mig fungerar det inte så. Varje dag är en arbetsdag. Antingen försöker jag ragga jobb, eller skriva, eller är redan ute och reser.
Att resa och bo på hotell är det minst avkopplande som finns i mitt liv. Att vara borta från familjen är ingen lyx utan raka motsatsen.
Jag vet inte hur många hotellnätter jag har. Jag vågar inte räkna. Jag ledsnade på hotell 1994 då jag råkade räkna. Mer än hälften av det årets nätter sov jag borta.

Nej, kära arrangörer på kultur och fritidsförvaltningen i Strömsunds kommun. Ni har kanske inte så hög lön, men jag är säker på att ni både kvitterar ut lön och traktamente den där veckan ni åker omkring i Ströms vattudal och lyssnar till kultur. Det är också så att era löner tickar långt mycket mer och dyrare för kommuninvånarna än den handfull kulturarbetare ni engagerar per år.
Ärligt talat känner jag att ni sparar i fel ände. Jag känner det mycket enkelt fem gånger om dagen när mina barn vill ha mat. Det kostar även mig att få mat på bordet. Jag måste tyvärr tjäna pengar när jag är ute och reser.

Kultursvängen är knepig. En del betalar riktigt bra, så bra att jag nästan skäms åt andra hållet. 14 440 kronor är det bästa jag fått i arvode för en timmes framträdande. På det betalade den arrangören traktamente, resor, rubbet, utan att blinka. Arrangören ansåg att jag var värd varenda krona. Ärligt talat kändes det rätt trevligt.
Sämst är som sagt de 14 kronor i timmen som Strömsund tidigare erbjudit mig.
I år vill de inte betala alls, vilket inte framkallar riktigt lika trevliga känslor.

Jag ser med spänning fram emot nästa års inbjudan; ”Vi har nu nöjet och äran att bjuda in dig som en av tidigare medverkande mot att du betalar delar av, men helst årets hela arrangemang…”

Kanhända får jag inget mer brev eftersom jag inte tänker svara. Det står att de vill ha svar senast den 5 maj.
Ha.
Som om jag tänkte offra porto på det.