Sista ritten

Avsked. Jag hade tänkt rida Emely längre, men tiden räcker inte. Jag måste ta tag i mitt jobb som författare, kanske hitta ett nytt förlag.
Emely och jag firade vår sista stund tillsammans genom att göra som vanligt. Det är okej att skritta den första minuten, tycker hon. Därefter börjar hon visa missnöje med små hoppsasteg, galoppsprång mitt i skritten. Hon sticker inte iväg, bara visar.
Jag låtsas som intet, sju åtta hoppsasteg. Hon börjar darra av iver och öronen spelar hit och dit, mest lyssnar hon efter vad jag vill. Helt fjäderlätt skänklar jag, och jag vet att håller jag inte in henne är det galopp resten av dan som gäller. Så jag håller in. Det går inte an att galoppera direkt, vi måste finna hennes härliga vinnande trav först. Hennes utsträckta fullfartstrav är enormt. Det är en sådan njutning att jag inte fattar varför de sitter i en vagn bakom hästen på tävlingar och får all skit uppsparkad i nyllet medan de glor hästen rakt i röven. Man ska sitta på.
Sen galopperar vi så jordkokor och issörja stänker. Så dyker vi in i skogen på smala skogsstigar, hela tiden så fort det går, men varierar mellan trav och galopp beroende på hur stigen ser ut, vilar i skritt ibland. Vi har ingen tid, ingen väg eller bestämd runda. Vi kör tills hon är löddrig och jag genomsvett.
När jag sadlar av ångar det om henne. Jag närmar mig ”The moment of tears”, men väljer att göra allt som vanligt. Eftersom det är varmt släpper jag ut henne. Jag klappar henne på länden när hon travar förbi mig ut till kompisarna.
Det är allt.