Ingen tid att tjura

I den här lilla boken har jag samlat axplock, högt och lågt, hur världens största erövrare tänkte. Djingis Khan skrev en lag. Han skrev även kommentarer till sin lag. Där hamnade sådant han gärna ville lagstifta om, men som han ansåg att han borde låta bli. Han grunnade över fylleriet bland sina soldater; försökte formulera en lag, men lyckades inte. Istället blev det en lakonism som infördes i kommentarerna. Innerbörden var ungefär följande:

”Det är gott om en soldat dricker endast en gång i veckan. Ännu bättre om det sker endast en gång i månaden. Allra bäst vore om han aldrig drack, men var finner man en sådan soldat?”

Djingis Khan mötte betydligt svårare problem än jag. När han var tretton år giftmördades hans far av arvfienden och i det läget övergavs han av sin egen klan för att svälta ihjäl under den bistra vintern.

Han klarade sig, men knappt. Från detta usla utgångsläge började han vid fjorton års ålder samla anhängare. När han var sjutton år ansåg arvfienden att han utgjorde ett så allvarligt hot att de samlade en tre gånger så stark armé. Tatarerna gick till anfall. Djingis Khan vann sin första stora seger.

Den unge mongoliske ledaren ville skapa trygghet, åt sig och de sina. Han lovade sig själv att aldrig ge tappt. Han myntade ett uttryck som han höll fast vid livet igenom:

”Man ska slutföra det man påbörjat.”

Jag har inte tid att klaga.
Jag har ett gäng böcker att skriva och ge ut.
De handlar om världens största erövrare vars lag kom att skapa fred från Polens gränser bort till Korea.
Om det sker på mitt nuvarande eller på annat förlag spelar ingen roll.