Manusmalströmmen

Förlagen har rätt mycket att göra och en fruktansvärd hantering. Bonniers brukar få in 1800 manus per år. Ett sådan oerhörd mängd manus hade de att ta ställning till när jag sände in min debut, ”Månskensligisten”.
Det året var det jag och sju till som passerade nålsögat. Resten av utgivningen, de omkring 150 titlar som Bonniers vräker ur sig varje år, är kokböcker, översatta bestsellers och redan etablerade stora författare, eller med andra ord; vad man tror är nästan garanterade kassaskrällar.

För några år sedan pratade jag med Piratförlaget. De är inte värst stora än. De hade 600 manus att hantera, förutom sina redan etablerade. De tänkte plocka ut en ny för publicering.
Det finns faktiskt hundratals förlag i Sverige. Knappt man kan trot.

Ingen bedriver förlagsverksamhet för att vara snäll mot alla dårar som älskar att skriva och har fått för sig att det är viktigt. Det cirkulerar ett otroligt överskott av manus i landet. Ungefär lika många författardrömmar krossas i samma tempo som förlagen refuserar. Samtidigt kommer det ut för mycket böcker, för många titlar. Bland annat Bonniers har flaggat för att krympa sitt utbud.

När man väl har fått tag i ett förlag håller man sig fast. Det är regeln. Man har upparbetat en kontakt och ett förtroende. För även om det är ren och skär kapitalism som råder är vi samtidigt människor; vi författare och förläggare.

Vi tycker om varandra. Ibland älskar vi varandra, men det kan också uppstå hat.
Jag älskar mitt lilla nuvarande förlag och personalen där.
Ändå är jag på väg att byta. Jag trevar mig ut. Känner mig för. Det är av ren självbevarelsedrift. De vill ge ut mig, men vet inte när i tiden det kan ske. Min bokserie måste ges ut någorlunda kontinuerligt. Det är läsare därute som väntar.

Det verkar som om jag fått kontakt med anständiga människor på ett nytt förlag. Mot bättre vetande envisas jag att ringa, mejla och få kontakt med människor innan jag sänder iväg mina manus.
Jag vägrar att fotostatkopiera en hög och på vild chans skicka iväg till förlag vars människor jag inte vet hur de är.
Hur kan man göra så? Vi ska umgås, kanske resten av livet, kring det viktigaste för mig i min profession, mina böcker.

Jag har idag sänt iväg mitt manus.
Nu kan tre saker hända:
1) Det passar inte in i deras utgivning.
2) Det faller dem inte i smaken.
3) De vill ge ut för det passar in och de ser möjlighet att tjäna pengar.