Pyloner och bokläsande

På väg till Härnösand kunde jag inte låta bli att svänga av för att ta en titt på en av mina adrenalinbrunnar. Jag kunde lika gärna ha skrivit livsbrunn. För det är vad det handlar om.
Brunnen är en bro. Den enda bro i min geografiska närhet som intresserar mig därför att den har tillräckligt höga pyloner att hoppa ifrån.
Jag har inte hoppat ifrån Högakustenbron. Än. Frågan är om det någonsin blir av. Hustrun är emot, trots att hon själv är hoppare. Jag själv tvekar eftersom jag har två barn och ett tredje är på väg.

Väl på plats. Jag parkerar bilen. Jag går ut på bron. Hör vindens sus i stagen. Ser att det sitter fina vindstrutar uppsatta med jämna mellanrum. Precis som mina kompisar berättat. Det är som om vägverket fått för sig att serva oss hoppare, som de ändå helst inte vill ska klättra upp i grejerna.
Det finns hiss i pylonerna. Har man väl kommit in uppifrån är det bara att åka. Nattliga hopporgier går hissen upp och ned rätt ofta.
Jag brukar inte gilla betong, men de här pylonerna sätter fart på mig. De är så vackra. Jag vill upp.
Jag vill upp så till den grad att jag börjar jogga mot mitten av bron där det är enklast att börja klättra på den bågformade bärvajern.
Jag besinnar mig. Jag stannar. Jag är på väg till ett möte i Härnösand för att träffa ett gäng bibliotekarier, lärare, ABF-folk, alla de som ska samlas för att dra igång ett projekt kring läsning.
Någon har döpt projektet till PPP, Pojkar, Pappor, Prat om böcker.

Jag står med maximalt böjd nacke för att se upp mot toppen av pylonen. Jag har ett härligt, närmast berusande sug i magen. Jag tänker. Att hoppa har jag inte läst mig till i böcker. Särskilt inte BASE, alltså hopp från fasta föremål på marken. Det är en levande kunskap som förs vidare med muntlig tradition. Vart efter i livet träffar vi hoppare varandra, det uppstår mer än tycke, mer än förtroende. Vi litar på varandra, in i döden. Det går inte an att klanta sig, lära ut fel sak. Pedagogiken är således noggrann och minutiös. Liksom handhavandet av utrustningen.

Under sådana omständigheter har jag lärt mig hur man modifierar en vanlig fallskärmsutrustning att fungera under de förhållanden som råder vid ett hopp från en pylon. En del detaljer måste bytas, packningen göras annorlunda, vissa fallskärmar går inte att använda alls. Bäst är att äga en BASE-utrustning. De finns att köpa. Många tillverkar egna.

Detta är ett frihetens rike, en springa ljus och viberande liv, bortom alla myndigheters kontroll. Jag önskar jag kunde berätta att människan under sådana omständigheter blir mer noggrann och aktsam än någonsin annars. Mer ansvarstagande.

Allt detta sker utan böcker. Många av mina vänner läser aldrig en bok, har aldrig läst och äger ingen önskan att börja läsa. I mina ögon är de lika goda som jag, som läser.
Böcker behövs inte för det. Böcker behövs inte för att dana människor så goda och redliga att jag kan lita på dem in i döden.

Projektmötet jag är på väg till utmynnar i att jag som författare ska åka runt i skolor och på industrier för att riktat väcka läslust hos pojkar. Det har visat sig i undersökningar att pojkars läsande är starkt på tillbakagång. Lärare, bibliotekarier, olika studieförbund, alla som tror att läsning är en god sak för inlärning och för demokratin och för rent människoväxande har i Västernorrland lyckats klösa loss en liten peng från Statliga Kulturrådet, för att på just detta sätt försöka hjälpa upp läsintresset.

Vad ska jag säga på mötet?
Vad ska jag berätta för skolgrabbarna jag kommer att träffa?

Jag är för läsning. Det är min största njutning inomhus, regniga dagar. Men jag är inte alls säker att just läsning danar människor så mycket bättre än andra aktiviteter.

Jag är för sysselsättningar, som hoppning, där böcker inte hjälper en det minsta, där det handlar om helt annan inlärning, helt andra förtroenden och till sist att ens egen kropp gör vad den ska, att inövade rörelser sitter kvar i muskelminnet, även när läget hettar till, när det börjar krisa.

Hoppning, i dess vidaste mening, har gjort mig till en ödmjukare, mer samarbetsvillig, människa än alla tusentals böcker jag läst.

Kan jag berätta det inom läsprojektets ram?
Det sista jag vill är att moralisera över ungdomar, vad de ska göra.
Läsa ska man göra av eget driv och av lust.
Det sista som får hända är att jag blir rädd och får för mig att möta grabbarna som en grå tråkig författare som talar om vad beställaren, Kulturrådet vill; att det är så himla nyttigt och moraliskt viktigt att tugga i sig böcker.

Däremot, om jag lyckas mixa en sprakande cocktail att servera; bara berätta att mitt liv till brädden är fyllt av underbara härliga äventyr som avlöser varandra. Där jag inte kan skilja hoppning från skrivande från läsande för det är lika fantastiskt alltsammans.

Då kanske jag gör nytta.