En konferenslokal. Ett möte. Det minst utmanande i mitt liv, har jag tyckt. Jag börjar ändra mig. Varför det är så vet jag inte. Nyss stod jag på en bro i andra tankar. Nu talar en lärare från GB-skolan om vad hon anser angeläget, förutom att eleverna får en rolig ingång till litteraturen, att det finns behov av att diskutera det vi läser.
- Avkodningen är viktig. Att läsa och att förstå, att verkligen berika sitt liv är två helt skilda saker.
- Det ges ingen tid till det i skolan, lägger hon till. Tid till eftertanke. Jag går in i mig själv, hur mycket tid behöver jag för att avkoda vissa böcker? Martin Buber läste jag för första gången för tio år sen. Jag håller på att avkoda än.
ABF:s representant nämner sambandet mellan uppväxtmiljö och icke läsande pojkar. LO-kollektivets barn, särskilt pojkarna läser mindre än andra. Förebilden saknades, den läsande fadern. Hon berättar om ett projekt på en skola som haft problem, att ABF startat samarbete med PRO så att pensionärer går ut och både träffar och läser med ungdomar.
Jag försvinner i mig själv igen, tänker. Varför är de naturligaste saker så krångliga i Sverige? Vi är en av världens rikaste nationer och kan därför inte tåla att bo tre generationer ihop. Ingenstans i världen har man slagit sönder tregenerationsboendet mer effektivt än i Sverige där vi har flest kvadratmeter bostadsyta per invånare. Människan, så som vi känner henne, har haft ungefär den fason vi har idag i 40 000 år. All denna tid har vi bott i tregenerationsgemenskaper, utom några futtiga decennier i Sverige. Så snabbt blev något kanske naturligt helt otänkbart hos oss. Nu tar en skola i Västernorrland hjälp av ABF och PRO för att en pytteliten skara av nationens barn åtminstone ska få träffa gamla någon futtig timme i veckan. Och läsa böcker.
Chefen för länsbiblioteket nämner statistik, att är många pojkar som inte läser alls. Siffran glömmer jag direkt men inne i mitt huvud rasslar siffror med anknytning. Därinne finns lagrat den historiska uppgiften att för tvåhundrafemtio år sedan var var femte student på universitet hämtad ur dåtidens socialgrupp tre. 20 procent av 1700-talets studenter kom ur folkdjupen. Ståndscirkulationen i Sverige var under 1600- och 1700-talen häpnadsväckande och hade ingen motsvarighet ute i övriga Europa. Vi var troligen bäst i världen på klassresor under den perioden.
Hur blev det så här? Varför var vi så duktiga då och så urbota klantiga idag, vad gäller att ge människor chans att göra en klassresa?
Vart efter bryter vi ned projektet ”PPP, Pojkar, Pappor, Prat om böcker” i rent praktiska beståndsdelar. Under tiden går mina tankar i kors. Jag inser att hela min förvirrade reflektionsbas trots allt inte kommer från fallskärmshoppning, utan av att jag läst en hop för mig roliga och intressanta böcker.
- Ja, jag klarar 40 till 400 elever i en samling. Ge mig en karaff vatten, en myggmikrofon och en whiteboard med pennor, så är saken biff, säger jag mitt i mina tankar.
Jag säger det för att de ska förstå att jag hellre tar stora grupper än små. Märkligt nog är jag bättre på det. Små grupper blir inte intima, som man kan tro, oftast uppstår istället förlägenhet.
Så försvinner jag igen. Jag tänker. Hur fan göra böcker roliga för dem som redan bestämt att de är kass?
Hur började jag själv läsa? Just jag var inte klok. Jag började med Bergwalls ordlista, a’, abbedissa, abborre… Inte så kul. Bläddra vilt. Ny sida: Paris, parisiska, parisiskor. Barabooom poesi, så var jag där! I Paris!! Mitt ibland alla snitsiga parisiskor!!!
Så funkade min fantasi.
Så avkodade jag Bergwalls ordlista.
Så blev jag såld för livet.
Fotnot: Projektet börjar med sin första del i maj. I Västernorrland.
Projektledningen kämpar fortfarande med att klösa en liten slant till från Statens Kulturråd för att sy ihop en fortsättning till hösten och vidare nästa vår.
Länsbibilioteket i Västernorrland skriver om samma sak ur sin synvinkel här http://www.ylb.se/
5 kommentarer:
Hahaha, jag känner mig lika "inte klok" som du! Du fick Bergvalls ordlista till poesi. Jag lärde mig läsa i telefonkatalogen, bibeln och en bok som nog alla i den äldre generationen känner till, Man och kvinna... (man kan fundera på hur det kom sig...)
Vi kan bilda klubb! ;):D
Härmed är klubben KLLT bildat. Ständiga medlemmar är Mysla och undertecknad. KLLT utläses som man vill och behagar, eller Klubben Lära Läsa Tokigt.
Jag undrar... varför ska pensionärer ut och läsa med pojkar? Vore det inte bättre om de berättade om sina egna liv i stället?
Funderade nämligen på vad den äldre generationen har gett mig, som då har träffat en hel hög genom att jag arbetat på ålderdomshem. Svaret är: livshistorier, fantstiska sådana med berättelser från tider jag annars bara har läst om. Böcker... fast live!
Ja, ja... fastnade lite vid det där. Annars måste jag säga att det verkar vara ett intressant projekt, och jag tror helt säkert att du kommer klara av att ge pojkarna en hel massa inspiration!
Det funkar nog som så, och det har ABF räknat ut, eftersom de är vana att hålla på med det som kallas folkbildning: Att bara säga till PRO och pensionärer att traska ut i skolor och vara sig själva funkar dåligt. Då har man som person inget uppdrag. Men säger man att de ska ingå i ett läsprojekt, tja då har pensionären som går ut i skolan ett uppdrag med sig. Sen händer det verkligt intressanta bredvid.
Lite likadant är det väl med mig. Jag får uppdraget att exv hålla en skrivkurs. Men vad gör jag? Visst, jag håller skrivkurs. Men jag försöker också leverera något viktigare. Jag försöker så gott jag kan också visa mitt förhållningssätt i stort. Inte för att det är det bästa och mest riktiga. Utan för att just bara exemplifiera, ge något av det jag ändå sugit upp under mina år i livet.
Att ha med sig ett uppdrag har blivit lite av det sätt vi träffas på i vårt lite stela land... Men så länge det fungerar så får vi väl fortsätta.
Vi har svårt att bara "vara".
Ingen vill heller se till att jag får mat på bordet om jag går ut i skolor och bara är...
Haha... nä... tänk om det kunde räcka med att bara vara. Hade inte livet varit ganska härligt då??
Skicka en kommentar