På hemmafronten

Släkt och vänner som ledsnat på FRA. Fotoalbum, klicka:)

Från Dagis och ridning

Vi har avbrutit inskolningen av Odin. Han är två år. Han har nog med separation varje morgon mamma åker på jobbet. Han gråter blod varje gång. 

Ska jag då behöva lämna honom på dagis någon timme senare för att han ska gråta mer blod?

Tror inte det.

I ålern två till tre år knyter barn an. Samtidigt som de har det som kallas trotsålder. 

För egen del undrar jag vad trotsålder är. Det är snarare så att Odin väcker ilska hos mig eftersom han tänjer gränser... Kanske är det alltså hellre den vuxne som hamnar i trots, inte barnet. 

Så, ja. Odin får mycket skäll eftersom han gör saker jag trots allt måste hindra honom från. Han stoppar vassa roliga saker i kontakter. Han tar videofodral och bankar på storasystrar, eller sopborstar. Han kan stå och slänga ned alla saker vi har på övervåningen till nedervåningen. 

Och han struntar blankt i en om man pratar med normalvolym, säg 1. Tjejerna lyssnade på mig redan om jag höjde volymen till 2.

Odin lyssnar inte vid 2, 5, 7 inte ens vid 10 på röstvolymknappen. Jag måste skrika så att stämbanden värker efteråt. Då lyssnar han. Volymen är då 120. Ingen trevlig stämning - och tjejerna tycker pappa är jobbig som skriker så hela tiden...

Resten av tiden, faktiskt den mesta tiden, när jag inte skriker och försöker rädda saker från total destruktion, har vi det skönt, bra. Mysigt. 

Då är Odin 100 % gos.