(c) art.com
Vi påstår att vi vill vara originella, ändå gör vi allt för att tillhöra gruppen.
Man kan fråga sig hur det går ihop.
Det bor en inre söndring i varje människa och kanske är det därför så svårt att formulera idologier, hur vi egentligen vill ha det.
Det är helt möjligt att det är orsaken till att en del blir socialister när de försöker uttrycka den yttersta friheten, medan andra blir det rakt motsatta och förfäktar liberalism, eller i yttersta fall det som kallas nyliberalism med teoribildningar om den darwinistiskt frammejslade människan i form av "economic man".
Båda dessa sidor vill uppnå frihet och lycka för människan, får vi hoppas.
Det är i vart fall vad de påstår. Frågan är; har någon av dem rätt?
Eller är det rent av sunt av nästan samtliga partier att dra sig mot mitten, utan att för den skull klart uttrycka ideologiskt att de varken tror på socialism eller den nyliberala "economic man". Istället försöker partierna piffa sig och profilera sig lite vagt för att rent kosmetiskt locka lite olika väljargrupper.
Man kan fråga sig; borde man som politiker inte hellre verkligen tro på det man säger, hellre än att lyssna utåt?
Samtidigt har vi representativ demokrati, våra valda politiker ska företräda oss. Inget annat.
I det politiska livet har vi kanske byggt in ytterligare en konflikt. Vem ska politikern egentligen visa trohet; väljarna, sitt parti, eller sig själv?
Inte minst aktuellt nu när samtliga fyra regeringspartier tycks ha kört över sina riksdagmän, mobbat dem, hotat dem, lagt munkavle på dem och jag vet inte allt. Dessa partiers riksdagsledamöter har tvingats lämna två av sina tre möjliga positioner.
1) De tvingas svika väljarna.
2) De tvingas svika sin egen övertygelse
3) De tvingas följa partiledningen.
Politiken känns nog bäst för oss alla när en riksdagsman, oavsett parti, tryggt kan stå mitt i samtliga dessa tre ovan beskrivna positioner. Måste man överge två av dem, tyder det nog på tyranni. Tyvärr.
Nu tillbaka till människans inre kluvenhet:
Den schweiziske ekonomen Ernst Fehr* har gjort en rad experiment för att se om barn i olika åldrar är egoistiska, altruistiska eller uppvisar andra beteenden.
Mycket förenklat väljer jag att påstå att Fehr visar att barn som är 3 år har svårt att dela med sig, de är egoistiska och vill behålla godisbiten själv och inte dela med sig till främlingar.
Gradvis förändras detta beteende och vid 8 års ålder visar sig barnen både kunna och vilja dela med sig. De har blivit altruistiska.
Det tycks som om människan redan vid den ringa mognadsåldern av åtta börjar se nyttan av att inte bara roffa åt sig, utan ser att det kan vara bra att dela med sig.
Går det att bygga politik och ideologier på det? Jag tror vi ska akta oss för det. Men lite kul är det att jag spontant upplever dem som förespråkar den nyliberala "economic man" som lite banala och omogna. Barnsliga rentav.
Om jag banaliserar Fehrs arbete, vilket jag egentligen inte vill, kan man säga att Timbro och deras nyliberaler fortfarande är i trotsåldern.
Var står då vänstern? Var står socialismen? Har den blivit åtta år och kan ge bort saker?
Jag vet ärligt talat inte.
Vänstern har för mig inte visat upp någon alternativ modell.
Jag tror det är bra. Rent av klokt.
Vi har ännu inte hittat sanningen. Om det nu finns en sanning. Snarare är det så att vi människor hellre är hänvisade till fortsatt experimenterande, än att låsa fast oss i modeller som total Marxism eller total Marknadsekonomi.
Båda dessa ytterskott blir alltid lika hemska - för oss organiska kännande varelser.
För egen del måste jag erkänna att jag älskar den tid jag lever i, med alla kapitalistiska prylar. Jag vill inte vara utan datorn framför mig, digitalkameran, den ganska säkra bil med krockkuddar och antispinn osv, min hustru pendlar över tretusen mil med varje år till jobbet.
Det är rådande marknadsekonomi och marknadskrafter som fått fram allt det jag älskar.
Men samma ekonomi våldför sig också på människor, hela folk och regioner. Kanske hela planeten.
Det är här vi alla måste bli äldre än 8 år. Vi måste börja fördela resurserna på ett nytt sätt. Och det roliga är, att medan Timbro och deras megafon, moderaterna, propagerar för den stereotypa kapitalismen i form av "Economic man", så säger en överväldigande majoritet av Europas och USAs folk att klyftorna mellan fattiga och rika är för stora, det läser jag åtminstone i Financial Times.
Folken vill något annat.
Folken vill solidaritet.
Och i Sverige? Hur ser det ut här? Vad vill folket - och vad gör partierna? Förstår jag rätt när jag läser "Partierna väljser sina väljare"**, så vill svenska folket att skillnaderna ska ned, inte öka.
Frågan är; varför ökar klyftorna när inget av folken i i-världen vill det?
Det verkar nästan som att våra politiker inte tar sitt uppdrag på allvar.
Eller så går de helt i otakt med tiden.
__________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar