Det var någon månad sedan jag tjuvstartade med att skriva på en ny bok.
Peter Englund säger på sin blogg att man måste ha ett överskott av naiv tilltro för att överhuvudtaget göra något så tokigt som att starta en bok.
Man kan också kalla det entusiasm. Energi. Tro på saken.
Håller man inte ångan uppe händer det att den välbehövliga naiva tilltron till projektet byts ut i fasa.
Jag är inne i det nu. En total fruktan.
Jag tror inte längre på projektet.
Därför söker jag efter en maxim som någorlunda pekar ut den riktning jag mentalt intog medan jag tyckte att bokidén var bra.
Jag hämtar alltså kraft utifrån. Vad andra skrivit och tänkt.
Jag hittade det här:
"You are not a human being in search of a spiritual experience. You are a spiritual being immersed in a human experience" - Pierre Teilhard de Chardin
Jag översätter det fritt och gör det till mitt:
Du är inte en människa som söker andliga upplevelser. Du är en andlig varelse nedsänkt i en mänsklig erfarenhet.
Två bilder av Leonardo da Vinci, gjorda i helt olika syften, förtydligar.
Jag söker styrka. Jag söker kraft att leva och besegra döden i form av feghet.
(klicka för större bild)
7 kommentarer:
Är det vägra-våga eller våga-vägra som gäller i ditt fall? Skulle vara roligt att försöka förstå, en aning, om hur du tänker i dina försök att få ur dig dina "böcker". Har ju själv slutat måla efter många år av mer eller intensiv hängivenhet. Men när det började lossna och jag fick bra betalt fick jag "penselhäfta".
Framgång kanske inte är den del man söker det kanske är färden som gäller???
Hade för avsikt att ärligt försöka lägga ut min fruktan här i bloggen i detta ämne.
Men syftet för mig blir ju främst att bara häva ur mig saker, vad som helst här, för att nå mitt egentliga mål = att komma igång med skrivandet.
Förhoppningsvis kommer alltså ändå några fler inlägg om hur jag "tänker".. Snarare känner...
Om det stora kvanthoppet sker, dvs att bok börjar bli till, befarar jag att bloggen blir tyst...
Jag vill också skriva en bok! Jag tänker i bakgrunden på det hela tiden. Men jag har bara en luddig idé om vad den ska handla om. Eftersom jag jobbar med en massa andra saker kommer jag aldrig ens i närheten av att börja.
Jag tycker du är mycket modig som ger dig in i bokskrivande om och om igen.
Åsa:
Mod eller dumhet! Var går gränsen?!
Just nu är mitt författarföretag 86000 kronor back.
Sett så borde jag inte skriva någon ny bok. Jag borde ligga på vägarna och dra in pengar genom att hålla föredrag och sälja befintliga böcker...
Men det tokiga är att det inte handlar om pengar. Det finns saker jag vill berätta. Som känns angelägna.
Känslan av angelägenhet är så stark att allt annat skaver mig och blir ivägen.
På ett plan måste jag skriva. Det är ett sorts inre tvång.
För ser jag till den praktiska nyttan och vad mitt skrivande bidrar med till min familj, så är det bara negativt att jag är författare.
Det tar tid. Det ger inte pengar.
Och det här får jag väl nästan göra ett inlägg av, ser jag nu!
Åsa:
Beroende på vad du vill skriva, så tror jag att du hittar en form för det med tiden.
Blir angelägenhetsgraden tillräckligt hög, så skriver man till slut, trots allt motstånd.
Blir inte angelägenhetsgraden tillräckligt hög, blir heller inget skrivet.
Det finns folk som går o grämer sig för att de inte skrivit det de ville skriva.
Det tror jag är ett väldigt dumt slöseri med energi.
MEN. Var gränsen mellan urfegning och tillräcklig grad av angelägenhet går har jag ingen aning om!
Mitt inre tvång/angelägenhetsgrad är just nu högre än att jag ser till att jag är 86000kronor back.
Att sätta sig att skriva en bok till kommer att öka på minuset till det dubbla...
Skitbra! Jag riktar härmed in mig på att angelägenhetsgraden ska gå i topp och fram till dess ägnar jag mig åt resten av livet. Mycket bra strategi! :-)
ÅSa: Hm, det är lätt att säga/skriva saker. Men jag undrar om jag följer strategin själv!
Skicka en kommentar