Den envisa gaphalsens makt

Tja, så ligger min första krönika hos Arvid Falk

Och helt i onödan ligger alltså samma text här i min blogg.

Läs den hos Arvid! Och kolla in. 

* * *

Den envisa gaphalsens makt

Det brukar heta att nyliberalismen hade glansdagar under 90-talet.

Kanske det. Men när jag pratar med mina vänner utanför politiken vet de inte vad nyliberalism är. Än mindre vet de vad Timbro är. Fast det kanske inte är så konstigt, för jag har haft föredragningar i ABF-hus fulla av sossar och de har heller inte vetat vad Timbro är, när jag i förbifarten råkat nämna denna stencileringsapparat som utan tanke spottar ur sig sådan vulgärkapitalistisk smörja att varje sann frihetsälskande liberal för länge sen vänt Timbro ryggen. Men jag tror mig veta att de nya moderata riksdagsplatserna som tillkom vid valet 2006 till stor del besatts av människor som genomgått Timbros obligatoriska basutbildning i arrogans samt den mer ideologiska "Att skolka TV-licens kursen". Att Timbro kör just den kursen är fullkomligt obegripligt, som vi strax ska se.

   

Så hur tusan kan detta nyliberala ha dominans än idag när vanligt hederligt folk inte ens vet att det existerar?

Det är enkelt. Sånt här består av människor i kött och blod. Särskilt av människor som kan leverera korta och snärtiga punchlines. Låter det dessutom som att de vet vad de talar om vill folk lyssna. TV fattar det där. Med Annika Lanz ord: "Folk som kan knulla med kameran går hem i stugorna".

Jag vill komplettera Lanz lite. För att funka riktigt bra i politiken ska den där punchlinen ha imperativ form.

När första reportern frågade vad man kan göra åt problemen i just Heidelbergs skola sade en gång en helt okänd kille tvärsäkert i rutan att problematiken var generell. Sveriges skolor måste få bättre ordning.

Det finns en man i historien som talat precis på samma sätt, vi kommer till det. 

  

Utan att vi tänkte på det under förra decenniet växte det alltså fram en kille som kunde knulla med kameran bättre än andra på detta kategoriska sätt. Han var bara en liten perifer skit men efter det där första tillfället tyckte TV att så fort de behövde en talesman mot sosseregimen, så hade man ju redan numret till den där före detta majoren som knullade så bra.

På för mig okända grunder blev han skolborgarråd. Han fortsatte att gläfsa sina femtonsekunders punchlines i TV tills vi alla fått fullständigt klart för oss att svensk skola var kass. Han var så enveten i detta att jag som var ute och kuskade land och rike runt som föredragshållande författare, just på skolor, började undra över mitt eget omdöme. Gaphalsens och min bild var rakt motsatta, men jag sket i det eftersom han bara var en liten skit som TV lite då och då kallade in.

Vad vi inte ser i farten och medieskvalet är att det är just precis så här politiken under ett decennium ändrar riktning. En enda envis gaphals släpar folket med sig.

Historiens förra gaphals skrek också i imperativ form:

"Vi ska bygga dem autobhan!"

"Folk ska ha egen Folkswagen!"

"Vi ska ordna Janneskolor för dem barn!"

"Vi ska ordna ordningen!"

"Vi ska livsrum ha i ordningen!"

Vi skulle rösta på honom idag igen. För vi känner inte igen mönstret.

Den lilla skiten är fortfarande en liten skit i ett litet parti, men hamnade, precis som sin föregångare, i majoritet med hjälp av andra.

Nu det hemska med nyliberalismen ingen vet om. Påverkade av TV:s objektiva syn på skolan under tio år, för det är så det känns när SVT sänder saker - de är ju public service och hederliga - så tror sossarna nu att deras skola är kass.

Sossarna hemfaller till navelskåderi, tror att de gjort mycket mer fel än de i verkligheten gjort. I tusental har sossar nu suttit i ABF-husen och hållt rådslag. De har kommit fram till att de måste lägga om linjen på en rad punkter.

"Vi vill ha hårdare skola!"

"Vi vill ställa högre krav på invandrare."

"Vi vill sätta sjuka i arbete."

"Vi älskar kontroll av olika slag."

Det enda som saknas är den imperativa, befallande, formen.

Anders Widén