Vi väljer att sälja våld istället för lycka

Vem är jag? Vilka idéer lutar jag mig emot? Har jag egna idéer i skallen eller gör jag som de flesta, lånar 99.9% av det jag tycker och tänker av andra, fast jag tror att det är mina egna och unika tankar?

Vad är en människa egentligen? Tolstoj på bilden bredvid är en av mina gamla favoriter. Redan kring 1800-talets slut uttryckte han vettiga anarkistiska tankar. Tankar som inte gick ut på ett nyliberalt krig alla mot alla i en förtärande konkurrens. Jo då, det finns knasbollar som är anarkokapitalister, likväl som det finns anarkosocialister. 

Tolstoj var inget av detta. Han var fri från sådana låsningar och en tanke som han uttryckte väldigt klart handlade om det svåraste av allt, det vi så sällan uppnår men ständigt jagar. Han sa:

"If you want to be happy, be."

Jag tar det på engelska eftersom alla översättningar jag kommer på blir så mycket sämre och jag känner mig säker på att de flesta ändå förstår.

Men hur ska vi förhålla oss för att bli lyckliga i ett helt samhälle? Anarkister vill egentligen inte ha någon stat eftersom varje stat i någon mening förtrycker sitt folk och påtvingar saker som varje individ inte vill. 

Samtidigt är staten bra. Den skyddar oss, bland annat genom att vi har kommit överens om att det är den enda part som ska få använda våld. 

Vi har byggt hela vår moderna någorlunda fungerande demokrati på att våld inte längre ska få vara en handelsvara.

Men de senaste åren har förfärliga saker hänt. Vi har fallit tillbaka ända till den anarki som rådde under medeltiden då Europas furstar hyrde in den legoknektsarmé som råkade vara ledig när han skulle ut i krig. 

Vi har kastat bort den enskilt viktigaste överenskommelse människor och politiker och stater en gång ingått, den om att det bara är staten som får använda våld.

Främst är det USA som driver utvecklingen. USA som stat sköter inte längre sina egna krig. Man skickar företag att kriga i Iraq. Den mest omedelbara vinsten för politikerna är att det då inte uppstår några skadade eller döda egna soldater som kan uppröra opinionen, så som skedde under Vietnamkriget och till sist fick slut på det vanvettet. 

Råkar någon dö i strid är han inte i första hans amerikansk soldat. Han är anställd av något företag. Det blir inte landet USA:s angelägenhet, utan företagets. 

Så bekvämt. 

Det märkliga är att våra folkvalda ledare stöder det här och det är inte utan jag undrar varifrån de fått så utomordentligt farliga tankar och idéer. Jan Björklund är väl den som mest ivrigthar  uttryckt viljan att skicka trupp till Iraq. Samtidigt slår alliansen sönder svenskt försvar totalt och nu har jag gamla officerskompisar som startat, just det, små privata våldsföretag. I Sverige. 

Det tragiska är att anställda i krigsföretag också dör. De räknas bara inte.  Den officiella siffran för amerikanska förluster i USA har passerat 4000. Vi vet inte hur många legoknektar som dött.

Än mindre vet vi hur många Iraqier som fått sätta livet till.

Tolstojs ord ringer i mina öron: 

"If you want to be happy, be."

Hur ska vi kunna bli lyckliga och leva trygga i en värld som i ett accelererande tempo ställer upp legoarméer?

Hur ska vi kunna bli lyckliga och leva trygga i en värld där små fredliga länder som Sverige, där det inte varit krig på över 200 år, börjar starta företag, med våld som enda säljbar produkt?

Hur ska vi kunna bli lyckliga när våld återigen är till salu?

Var hör jag våra folkvaldas röster mot denna oönskade utveckling?

Var står liberalerna i detta, vars namn betyder frihet? (Jag räknar bort allliansledningen eftersom de har visat färg i denna sak. De vill anarkokapitalism. De vill att våld ska säljas fritt).

Var står Socialdemokratin som en gång höjde sin röst mot kriget i Vietnam eftersom man kände en brinnande solidaritet med ett litet folk som höll på att bli förintat?

Var står våra politiker inför detta nya godtyckliga hot som växer med varje ny konflikt eftersom krig är den nya lönsamma nischen?  

Vem kan säga mot vem eller vilka detta säljbara våld riktas i morgon?

Vem ska styra detta säljbara våld?

Tolstoj vrider sig i sin grav och undrar varför ingen kan ta till sig de enkla orden:

"If you want to be happy, be."