Jag tycker jag bör läsa om natoövningar och FRA och kvinnorna som förmodligen sviker i fp.
Kvinnor jag personligen har skrivit mejl till för att de har visat mod. För att de har sagt sig vilja ha en fullständig parlamentarisk genomlysning av FRA-lagen.
Nu påstår TT att de gett vika. Vi får väl se.
Genom bloggbruset kommer till mig att en ståndaktig och klok man, Mark Klamberg, doktorand i folkrätt, ska lämna folkpartiet. Jag sätter det i samband med ovan. Blev det för mycket för honom?
Jag är röd. Men jag vill inte se ett folkparti i spillror där endast asätarna överlever. (jfr gärna med dödsätarna i populära Harry Potter).
Vi röda behöver ett starkt socialliberalt parti att vässa oss emot. Vi behöver goda anständiga "fiender". Endast så hålls demokratin vital.
Ska jag vara riktigt ärlig önskar jag att jag slapp rösta på endast ett parti. Jag vill kunna sprida min röst, min 100-procentiga röst i hundra delar.
Jag vill sätta ihop en kammare som kan regera endast under vånda och måste träffa uppgörelser både till höger och vänster för att kunna lagstifta.
Så vill jag ha det.
Jag är demokrat.
Fast jag tidigare kallat mig anarkist.
Sånt händer medan min älskade son äntligen har somnat, trots sprängande öronvärk och sexåriga Naya åter och återigen förklarar att hon inte vill gå i förskolan imorgon.
- Varför inte?
- Jag vet inte, jag hostade lite idag.
Jag hostade lite idag...
Vad har hänt? Jag klarar mig inte ensam. Jag behöver hustrun hemma som får de där förtroendena som jag inte får. Jag är man. I vissa lägen är jag för tuff mot barnen. De vet att jag inte vill höra gnäll. Alltså "gnäller" inte Naya nu. Hon uraktlåter att förklara hostningens egentliga innebörd. Istället gör hon sig tapper och säger:
- Jag ska nog gå i skolan i alla fall, det kan bli roligt, min kopis Nike är ju där och så.
Skulle jag inte upp i morgon; vore jag ungkarl med dessa märkliga psykologiska tankar och bekymmer, så hade jag supit skallen i bitar och glömt hela saken.
Nu ska jag upp och fixa frukost, se till att packa frukt och kläder och lagom sensitivt putta iväg Naya med skoltaxin...
Jag kopplar av genom att skriva dikter. Det rensar skallen från den triviala rök och moll och skit och vedervärdighet människor gör mot varandra därute. I den stora elaka världen.
Samtidigt: Den stora världen är mitt första reningsbad, bort från barnens bekymmer.
Jag skapar en vuxenbubbla, med mina tankar framför en 22 tums skärm, mitt elektroniska fönster ut i världen.
Sen skriver jag dikter. Det blir vad det blir. Och utan att jag själv ser någon struktur kastar jag emellanåt ut någon enstaka på en sidoblogg.
Ibland stänger jag av den för andra. Ibland ligger den öppen. Just nu tror jag att den är avstängd. Jag vet inte varför.
Jag minns några rader från häromnatten. För mig skimrar de mitt i all skit, alla låsta positioner, allt rävspel. Kohandlandet - jag skulle inte stå ut i politiken en dag.
I min vintergata är allt mycket klarare.
Redan i en lösryckt liten strof:
* * *
Det är så det händer
Det heliga tar mig avsides och viskar;
Det var hon som satte sol i dina ögon
* * *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar