Jag stannar någon timme på dagis. Odin hittar massa roliga saker. Leker. Struntar i mig. Men så ska jag gå. Då kommer tårarna. Ilskan. Paniken.
Hans små händer håller mig i ett grepp som får hans naglar att böjas bakåt.
Jag sliter mig loss. Går.
Hans protester når mig förbi skolhus och skolgårdar.
Jag sätter mig i bilen. Slår igen dörren.
När jag tar om ratten känner jag att även mina naglar böjs bakåt.
Jag sväljer. Jag ser hur Odin pekar efter mig och hur fröken bär honom längs staketet för att vinka och riktigt visa att pappa åker.
Jag försöker starta. Jag får inte in nyckeln i tändningslåset. Till slut lyckas jag och jag vinglar ut från parkeringen och jag vet inte om det är jag som kör dåligt eller om bilen blivit trög.
Efter en stunds körning upptäcker jag att handbromsen är i.
Odin är 2 år. Vi har inte skolat in barn så tidigt förut. Både Naya och Tula var betydligt äldre, protesterade ingenting.
I drömlandet USA skolar man in sina barn när de är 6 veckor. Det är den ledighet man får där.
Vad gör separationer med oss människor? Särskilt tidiga separationer?
Och nu. Är det verkligen livets mening att jag ska börja skriva på en bok just nästa vecka och inte tjäna några pengar alls, eller är det större mening med att behålla Odin hemma några månader till?
Är han hemma får jag mer pengar dessutom. Jag får pappaledigt. Och eftersom jag har varit egen företagare sedan 1990 och Försäkringskassan inte fattar och kan räkna ut vad jag bör få i pappapeng, så baseras min ersättning på vad jag tjänade som datakonsult på Ericsson år 1989.
Allt det där har givetvis varit en hiskelig röra och kamp att få till stånd. Men det är skit. Lappri. Saknar betydelse.
Det enda man har pengar till är att skapa utrymme och tid att älska varandra och hinna med det man till äventyrs andligen själv vill uppleva.
Igår blev Odin solskensglad 3 minuter efter det att jag lämnat honom med bakåtböjda naglar.
Idag gick det trögare. Hans panik och saknad var större.
Vi är inne i en verklig förlora-förlora-situation för att travestera frasen "vinn-vinn-situation" som alla använder nuförtiden för att beskriva hur fint de har det när de gör något människor alltid gjort, samarbetar.
Jag och Odin förlorar kärlek, trygghet och närhet på att fortsätta inskolningen. Och dessutom pengar som är värdelösa i sig, men som sagt kan skapa manöverutrymme i vår njugga idiotiskt konstruerade värld där man ska lämna bort sina barn för att föräldrarna ska hinna producera så mycket som möjligt så att världen snabbast möjligt storknar och blir förgiftad av människotillverkade sopor och går under.
Det är helt vidrigt.
Ändå kommer vi på måndag att fortsätta processen eftersom vi startat den.
Så tokigt är också läget. Man kan inte bara stoppa processer.
Jag sliter mig loss. Går.
Hans protester når mig förbi skolhus och skolgårdar.
Jag sätter mig i bilen. Slår igen dörren.
När jag tar om ratten känner jag att även mina naglar böjs bakåt.
Jag sväljer. Jag ser hur Odin pekar efter mig och hur fröken bär honom längs staketet för att vinka och riktigt visa att pappa åker.
Jag försöker starta. Jag får inte in nyckeln i tändningslåset. Till slut lyckas jag och jag vinglar ut från parkeringen och jag vet inte om det är jag som kör dåligt eller om bilen blivit trög.
Efter en stunds körning upptäcker jag att handbromsen är i.
Odin är 2 år. Vi har inte skolat in barn så tidigt förut. Både Naya och Tula var betydligt äldre, protesterade ingenting.
I drömlandet USA skolar man in sina barn när de är 6 veckor. Det är den ledighet man får där.
Vad gör separationer med oss människor? Särskilt tidiga separationer?
Och nu. Är det verkligen livets mening att jag ska börja skriva på en bok just nästa vecka och inte tjäna några pengar alls, eller är det större mening med att behålla Odin hemma några månader till?
Är han hemma får jag mer pengar dessutom. Jag får pappaledigt. Och eftersom jag har varit egen företagare sedan 1990 och Försäkringskassan inte fattar och kan räkna ut vad jag bör få i pappapeng, så baseras min ersättning på vad jag tjänade som datakonsult på Ericsson år 1989.
Allt det där har givetvis varit en hiskelig röra och kamp att få till stånd. Men det är skit. Lappri. Saknar betydelse.
Det enda man har pengar till är att skapa utrymme och tid att älska varandra och hinna med det man till äventyrs andligen själv vill uppleva.
Igår blev Odin solskensglad 3 minuter efter det att jag lämnat honom med bakåtböjda naglar.
Idag gick det trögare. Hans panik och saknad var större.
Vi är inne i en verklig förlora-förlora-situation för att travestera frasen "vinn-vinn-situation" som alla använder nuförtiden för att beskriva hur fint de har det när de gör något människor alltid gjort, samarbetar.
Jag och Odin förlorar kärlek, trygghet och närhet på att fortsätta inskolningen. Och dessutom pengar som är värdelösa i sig, men som sagt kan skapa manöverutrymme i vår njugga idiotiskt konstruerade värld där man ska lämna bort sina barn för att föräldrarna ska hinna producera så mycket som möjligt så att världen snabbast möjligt storknar och blir förgiftad av människotillverkade sopor och går under.
Det är helt vidrigt.
Ändå kommer vi på måndag att fortsätta processen eftersom vi startat den.
Så tokigt är också läget. Man kan inte bara stoppa processer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar