Att skriva

Jag tror inte jag har ett enda gram talang. Ändå skriver jag. Ständigt. Det här envetna tränandet har jag med mig från idrotten. Att bli fotbollsspelare på elitnivå kräver 10 000 timmars grundträning, det anser IFK Göteborgs tränare.

All idrott är krävande. För att genomföra ett perfekt konståkningsprogram behövs outsägligt mycket övning.

Vad tränar jag mest? Vad är värdefullt att lägga tid på?

Ljud är viktigt. Hur det låter.
Interpunktion är grundläggande. Rätt utförd leder den läsaren in i en viss andning och rytm. Inte som i skolan, där meningarna enligt den alltid lika nitiska läraren måste innehålla subjekt och predikat. Finns inte.
Upprepning; bra ibland, oftast inte.

Att kunna beskriva en scen är vitalt. I ivern att måla är det lätt att göra som när nybörjaren filmar med videokamera. Fokus åker hit och dit, zoomen in och ut, filmaren har svårt att välja motiv och blir vag i berättandet. Man blir förvirrad, rentav sjösjuk, att se. Samma verkan kan en text få på läsaren.

Jag tränar inte genom att skriva vanlig prosa. Träningen, eller snarare sökandet pågår någon annan stans. I rotvälskan. Min alldeles egen rotvälska.
Jag är rädd att ingen kan följa den. Därför bloggar jag aldrig det jag egentligen tänker, skriver:

Storslagenheten i beståndsdelens stillhet
vanmakten en plansch
med färger som kolliderar
sinnebilden våldsammare än okunnigheten

Sådant sysselsätter mig. En del kulturknoddar tror att man ska reda ut dylikt och låta trycka i små böcker med två tre ord per rad. Vem vill läsa?
Jag vill. När det är bra. Det finns bra sådant, men det är inte min genre och det som jag råkar producera är ett sorts slagg, ämnat att kastas.

Vad söker jag? Tomhet. Att tömma mig från vardagsbjäfset. Allt det här struntet vi säger varandra, som sprutar ur radion, ur teven, ur tidningarna.

Det sprutar strunt även ur prosan numera. Jag är så led vid det att jag inte kan säga. Varför skriva som de sämst övade pratar, typ? Bara fatta va trist det blir rätt så fort, liksom.

Att skriva handlar om att skaffa ett förhållningssätt. Ibland att inta en bestämd pose. Intensivast handlar det om känslolägen. Att härbärgera en känsla och fullödigt skriva den, som om man faktiskt var kär, på väg att dräpa, eller övergiven.

Att skriva bortom vardagsbjäfset, att söka efter kärnan, är ensamt och stort.

En helig böjelse

Jag älskar böcker, går igång på böcker, särskilt i antikvariat. Ett besök på antikvariat är meningslöst om det inte får pågå tills hungern sätter in eller tills de stänger. Ett antikvariat är inte bara böcker att bläddra i, det är doft, det är kunnig och hjälpsam personal, nya bekantskaper i form av okända döda författare, vackra bilder, underbara typsnitt; kort sagt en nervkittlande händelse i alla riktningar, en fix, en tripp, en kalejdoskopisk cerebral underkur.

Vacklar jag in deppig på ett antikvariat ramlar alltid böcker över mig som får mig att leva ut det där grumset jag har i mig. Jag tvingas göra mig hemlig och stå och gråta bakom en hylla. Texterna är så sorgsna och vackra att de förlöser och det finns bara en väg till absolution och räddning; jag förköper mig och tar med mig hem balsamen jag just fått i händerna.
Är jag käck och glad kommer andra böcker till mig, de poppar ut som självlysande knarksvampar ur hyllorna och det är bara jag, bokknarkaren, som kan se hur de lyser. I dem hittar jag vanvettiga politiska system eller tankar, skrivna av författare som på fullt och blodigt allvar pläderar för saker som på något sätt gått lite ur tiden, vilket gör deras patos och uppriktiga mening så mycket mer komisk nu.
Oavsett humör letar jag alltid efter sanningen och har så gjort i hela mitt liv. Sanningen står i en bok som innehåller ”De heliga preferenserna”, en bok som förklarar hur man upphäver sådana saker som tyngdlagen och på ett enkelt sätt berättar orsaken till varför vi är här.
Det är en sorts glasklar fysikbok där författaren reducerat och brutit ned hela universum i lika enkla som eleganta matematiska satser som även sådana som jag kan begripa med hjälp av de små korta fotnoter som står bredvid.
Efter en timmes läsning har man greppat universum rätt bra. Efter två kan man göra himlafärder.
Även politiskt är boken banbrytande. Det handlar inte längre om republik eller monarki eller demokrati. I några korta slagkraftiga stycken förklaras hur vi ska göra för att få det bra. Utan hierarkier.
Jag är rätt mycket ateist. Ibland. Det gör ingenting för den här boken är inte religiös i tråkigt from bemärkelse utan en uppenbarelse. Jesus talade om kärlek. Den här boken är i sin knastertorra faktaredovisande form ren kärlek: Till oss människor.
Boken ger ogrumlad insikt och den som läser blir gudomlig.
På ytan kommer allt förstås att verka som vanligt, men händer det otroliga att den här bloggen en dag börjar ge svindlande tankar vid läsandet, då vet ni. Då är det inte jag som hittar på längre. Då har jag fått tag i boken och börjat portionera ut ”De heliga preferenserna” i lagom doser.
För är det något jag har på känn så är det att det inte kan vara särskilt kul att vara ensam och Gud.


<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>


De heliga preferenserna återfinns i...

… En vid första anblick oansenlig bok, ungefär två fingrar tjock, rygg i brunt slitet läder. Bindningen lossnade enligt utsago en aning 1752 och reparerades klumpigt av en periodiskt drickande skomakare i Buenos Aires som sedan uppenbarligen glömde att läsa den eftersom dödsattesten som har återfunnits visar att karln till sist tog sig en enda lång period och sorgligen söp ihjäl sig. Obduktionen utfördes vid Buenos Aires nyöppnade akademi för blivande läkare och ingen, inte ens professorn som lade det förevisande snittet över buken, hade någonsin sett en så av absint och andra starka drycker förstorad lever. Organet finns fortfarande att beskåda inlagt i sprit och formalin i en försluten glasskål.
Boken dök upp igen 1827 i Valencia, Spanien, där den diariefördes och lades på en hylla för reparation i borgmästarens eget bokbinderi. Det var vid den tiden initierade källor, alltså brödraskapet de riktiga bokmalarna, började föra noteringar och kalla boken för ”The seldom seller number one” eftersom få människor fann den och ännu färre köpte den.
Vid tyskarnas intåg i Danmark under andra världskriget befann sig boken på ön Langeland i ägo hos en präst som troligen stulit den ur det dödsbos kvarlåtenskap som han övervakat och varit god man för. Dödsboets sinnessjuka änka hade, visade det sig, kusiner och tremänningar i Valencia. Änkan fördes till hospital svärandes och spottandes ett enda ord: ”Prästfan”. Sedermera vid 67 års ålder löpte prästen plötsligt amok och började tafsa våldsamt på bygdens konfirmander. Han blev entledigad från sin tjänst och förflyttad till Bornholm med hjälp av tyskarna. Prästens vidare öde är okänt och boken försvann. Att den genom tiderna haft låg omsättning beror främst på dess oansenliga skepnad, men också på den, vid första påseende, vilseledande titeln: "Vi ska alla den vägen vandra”.
En titel som i alla tider fört köpare som hållit i den på fel spår, så de valt bort den till förmån för något mer till synes nervkittlande. Man måste bläddra i den en stund, då först förstår man vilken dyrgrip den är.

Frukostfilosofi

Jag läser i tidningen mama. Man tror att det ska vara en bra tidning, riktad till föräldrar, kanske med lite sunda tips och råd. Så är det inte. Det är samma glassiga underklädsbilder på trådsmala brudar som i alla andra. En sorts mjukporr, kan man säga. Allt stilfullt, framför allt snyggt fotat.
Vad ger det för signaler till unga mödrar?
Nästa sida; fotomontage på Hollywoodstjärnor i bikini, ibland med barn i famnen, med bildtextkommentarer som: ”De ser till och med glamourösa ut när de fryser.”

Nästa uppslag: ”Goodbye Cellulite!”

Så en sida som ser seriös ut. Det handlar om att våra kärnfamiljer har blivit helt sönderslagna. Det står att 25% av alla barn i Sverige lever med separerade föräldrar. Jag börjar läsa: ”Tilde, Kristian Luuk, Jessica Andersson, Magnus Hedman, Peter Jihde… alla tillhör de den stora skara som har separerat från barnens pappa eller mamma. Och visst, det är ingen höjdare för relationen med de söta, jobbiga små kravmaskinerna.”

Jag baxnar. Vad har redaktörerna på mama för syn på barn? Vad har människor för syn på barn? ”Jobbiga Kravmaskiner?

Jag ögnar igenom artikeln. Ren skit, finner jag. Den lär mig ingenting. Den rapar upp lite statistik, helt utryckt ur det sammanhang där den samlats in medan en psykolog citeras lite hit och dit artikeln igenom.

Inte ett ord om att vi människor kan ha eller förvärva ett sunt förhållningssätt till varandra, till livet – eller till våra barn. Jag är inte värst kristen, men Jesus kallade detta förhållningssätt för KÄRLEK. I åtminstone tvåtusen år har vi alltså vetat om att det finns kärlek här i världen. Men de flesta verkar skita i det.

Jag slänger ifrån mig tidningen och ser på mina barn. De äter frukost. Tula utropar ”Uhäh” och pekar på smörkniven. Hon vill breda smör på mackan. Själv. Jag hjälper henne med smörkniven.

Kravmaskin? Nej, jag tycker inte det. Däremot är det hur spännande som helst att följa hennes hårda koncentration när hon ska smöra smör på mackan. Det riktigt kniper i hjärtat på mig.

Hon håller på i över tjugo minuter att smöra. Hennes hjärna och hennes kropp vill verkligen lära sig det här. Vilket skådespel att följa! Samtidigt kopplar jag av med en kopp espresso till – och hinner få undan lite disk.

Naya är i mina ögon inte heller någon kravmaskin. När har hon någonsin krävt något av mig? Det är snarare så att jag kräver massor av henne. Att inte reta lillasyster, att städa efter sig, att sitta still… Nu frågar hon om hon får ta det tea som är kvar i mammas kopp.
- Synd att mamma måste åka till jobbet, säger hon.
- Ja.
- Går det bra att jag tar tea?
- Det går bra.
Hon tar tea – och blir överförtjust att hon får dricka ur mammas finaste kopp.

När hon druckit klart säger hon:
- Jag tycker Ior också måste få frukost.
- Tror du inte han blir kladdig.
- Men pappa, Ior måste också ha frukost.
Jag överväger. Vi har sagt och inpräntat regeln: ”Ingen lek vid bordet”. Men nu handlar det inte om lek. Det handlar om att kompisen Ior också måste få frukost. Vilken tyrann vore jag inte om jag förbjöd en sådan älskvärd vänlighet från min dotters sida? Klart kompisen ska ha mat.
Jag nickar godkännande.
Och Naya strålar.

Mina så kallade "jobbiga kravmaskiner" har givit mig en underbar start på dagen. Igen. Sen gungar vi och bygger lite på vedboden. Jag får inte upp värst många plankor på väggen, men vi gör det tillsammans. Under tiden väntar vi och räknar ned tiden allihop: Naya, Tula, Ior Scoobidoo och jag att mamma ska komma hem.
Det är det bästa vi vet, när vi hör mamma ropa i dörren att hon är hemma.

Skolvärlden

En författare som trivs på scen, bild från Gudmunbrå/Ådalsskolan.

En del av mitt jobb som författare är att åka runt på skolor och försöka inspirera. Vad är jag för en figur på scen? Vad bidrar jag med? Och vad hinner jag på några timmar uppleva på skolorna jag besöker? Den bild jag får genom tidningar och media stämmer inte med den bild jag själv upplever. Det är inte total kris på våra skolor. Det är tvärt om ganska bra. En del skolor är riktigt bra. Jag känner att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att jobba där. Och för den delen, gärna släppa dit mina barn, utan att få en stor ångestklump i magen.
Är det undantagen man lyfter fram i tidningarna? Det måste vara det. I snabb takt har jag den senaste tiden besökt Primrose i Östersund, Ånge Gymnasium, Gudmunbrå- och Ådalsskolan i Kramfors, GB Gymnasiet i Sollefteå, Ramsele skola, Vallaskolan Frösön och Timrå Gymnasium.

Jag har besökt hundratals skolor. De flesta av dem fungerar bra.
Jag har sett en enda skola i total kris. Min egen.

För några år sen besökte jag den skola jag själv gick i Stockholm. Det var förfärligt, närmast en chock. Utanpå syntes inget, men inuti såg den ut som ett bombat och utbrunnet hus i Beirut. Det hade eleverna ställt till medan lärarna gjorde jag vet inte vad. Blundade? För det är så att jag inte har varit på en enda skola som har för få vuxna. Vuxentätheten på våra skolor är stor. De flesta skolor har en vuxen på nio elever. De sämst ställda har kanske en vuxen per elva elever. Resurskrisen som det ständigt skrivs om i media är för mig obegriplig. Våra skolor är personaltäta.

Finns det en brist och uppstår det problem beror det på att man på lärarhögskolan lär ut fel saker. Man lär inte ut ledarskap. Att hålla en lektion inför en större grupp än tre kräver ledarskap. Denna enkla sanning har försvaret i alla tider insett. Inte skolan.
Man har på senare tid i regeringskansli och riksdag blivit varse att lärarutbildningen på flera punkter är undermålig, men fortfarande talar man om fel saker. Man har inte begripit att det är bristen på ledarskap som är den springande punkten.

Som tur är överväger ändå de skolor där människorna någorlunda trivs, elever som vuxna. Hela tiden uppstår problem, men man tar itu med dem. Skolsverige är inte ett bombat Beirut, så som min egen skola såg ut för bara något år sen.

På de flesta håll finns den viktigaste ingrediensen; tillräckligt många engagerade vuxna, som trots lärarutbildningens fatala brister i ledarskap, på plats och i skarpt läge, lär sig leda sina elever och på så vis får till en skön atmosfär och arbetsmiljö.

Timrå Gymnasium

Oftast när jag håller föredrag brukar jag få blommor i present. Helt knäppt, egentligen, särskilt här i Norrland. De där blommorna dör alltid i bilen på väg hem, utsatta för olika temperaturchocker som de blir. Jag brukar tänka att blommorna ändå kan vara bra att ha. Ifall jag kör i diket kanske de kan kastas under hjulen så jag kommer upp igen.
Timrå Gymnasium var trevligt rakt igenom. I lärarrummet diskuterade jag dataprogramspråksyntax med en lärare. En annan lärare kom med nyfödd bebis och vi kelade med den. Elever hade tillåtelse att komma in på lärarrummet för att ställa frågor. Det är inte alla skolor som tillåter det. Här fungerade det utmärkt. När jag höll mitt föredrag blev det varmt och trevligt i publiken. Skitsköna killar, helt enkelt. Efteråt fick jag dubbla applåder. Första gången det händer. Och jag fick till min fasa en present som eleverna begärde att jag skulle öppna medan jag fortfarande stod på scenen. De väntade ivrigt att se hur jag skulle reagera. Det visade sig vara en kokbok, men inte vilken som helst. Den handlar om hur man lagar mat på Djingis Khans vis. Helt perfekt för mig! Boken heter:

”Imperial Mongolian Cooking”.

Den innehåller maträtter som ”Himalayan potato curry” och ”Uzbek walnut fritters”. Den frestar även med deserter som: ”Chinese chesnut mound with cream and glazed fruits”

Den bästa och roligaste present jag fått efter ett föredrag.
Första gången på 13 år som en arrangör verkligen tänkt till och varit lite originell.

En granne

© HovslagarDaniel alias ”Nita Järnet”

Jag har inte själv sett den ännu. Björnen. Jag har bara sett skit i skogen efter den. Däremot har jag en cool granne, ”HovslagarDaniel”, som tidigare arbetat som pressfotograf, inte bara sett björnen utan tagit bild på den. Pressfotograftakterna sitter i. Bilden är färsk, togs av ”HD” med den dåliga kamera som finns i en del mobiltelefoner. Han lyckades få upp mobilkameran och ta bilden utan att köra i diket.
Bilden är tagen kanske tusen meter hemifrån mig. Björnen går i riktning mot min gård.
En kilometer norr om min gård har HD sett vad han tror är vargspår.
Någon dag när jag får tid över måste jag dit och kika.

Jag har sett lo. Jag har björn och varg kvar.

Vallaskolan

Som vanligt förberedde jag mig våldsamt noggrant inför min föredragning på Vallaskolan. Att komma som en slapptask, oförberedd, inte veta vad jag ska säga, duger inte. Det vore att visa de 200 elever jag skulle träffa bristande aktning. Det är illa nog att skolan tvingar dem att lyssna på en författare i en timme, är jag dessutom oförberedd anser jag att jag utsätter dem för värsta sortens skit.

För några år sedan skrevs det om Vallaskolan i lokaltidningarna. Det stod inte rätt till. Man nådde inte uppsatta mål. Men jag märker det genast när jag möter eleverna. Nu står det bra till på Vallaskolan, Frösön. Jag kan skämta, lämna ut mig, vara lugn och naturlig. Jag behöver inte begära att de ska lyssna. Inte höja rösten. 200 elever ger mig efter föreställningen tummen upp och varma applåder.
Efter tretton års kringkuskande på skolor borde det vara rutin. Ändå blir jag fortfarande lika glad.

Jag travade vidare till rektorsexpeditionen. Jag sade som det var: ”Kul att vara här! Jag vågar påstå att den här skolan funkar bra just nu!”
Rektorn blev givetvis glad, fick en sorglös stund och solade sig i mitt beröm, men så rynkades pannan och rektorn sa att jag säkert förstod att de också hade problem. Till min häpnad började rektorn helt öppet rada upp problem och vilka insatser de satte in för att jämka, reparera och komma till rätta med dem.

Hur förklara den värme jag kände? Man hade grepp om saker, man var till tänderna engagerade och satte in åtgärder. Man hade en plan, en vision – och man strävade vidare, fast totalbilden i mina ögon redan var toppen. Jag märkte att man på skolan hade ett synsätt: Problem var inte problem utan sågs som ”uppgifter att lösa”. Vi kom in på klavertramp. Hur oerhört lätt det är att agera fel som skolledare. Man har ögon på sig, från alla håll. Hela samhället bryr sig hur en skola fungerar. Ändå måste man agera. Våga. Ibland vara tuff.

Jag gick till personalrummet; det var som att komma in i ett ljust och luftigt specialdesignat rum som ställts i ordning för fotografering till en glassig inredningstidning. Jag fick veta att det inte kostat just någonting att fixa det. Det var två brinnande och engagerade lärare som grejat allt. Bild och slöjdlärarna hade även gjort elevernas ”rastrum” eller vad vi ska kalla det; helt otroligt snyggt och härligt.

Tänk: Två lärare som jobbar fullt med jobbet – och dessutom fixar trivsel till alla på skolan. I min värld är det sådana människor som är de riktiga hjältarna. Men det handlar också om att släppa fram dem, inte kväva dem.

För det räcker inte att en eller två eller tre lärare brinner.
Då brinner de ut rätt fort.

Arbete och oro

Varför finns det arbetsnarkomaner? Ibland tror jag att de drivs av inre oro. Ångest rent av. För så länge man jobbas slipper man tänka. Att stanna upp är livsfarligt. Då kommer själen ikapp en.
Varför är jag själv ryckvis arbetsnarkoman? Av samma anledning. Jag drivs av oro. Just nu är jag orolig eftersom mitt manus är föremål för krass ekonomisk bedömning igen. Just nu kan jag knappt tåla mig. Jag frågar mig varför i hela friden väntade jag inte något halvår till, tills mitt lilla förlag som redan sagt ja till boken åter fick ordning och reda och därmed kunde ge ut den? Varför hade jag så bråttom att börja skicka manuset till nya förlag?
Jag har ju redan fått ett skönt JA, till att ge ut boken.
För att slippa tänka på detta – och kanske deppa ihop på kuppen - lämnar jag vedhögar efter mig här och var. Just det här är ”HästKattis” och ”HovslagarDaniels” vedhög, som jag stod mitt i en hagelstorm och högg upp. För har jag bestämt mig att arbeta så har jag. Hagel och blåst märks för övrigt inte så mycket när man väl är inne i det sköna, härliga, monotona jobbet.

Bra och dåliga förlag

Jag skrev tidigare om ett av våra största förlag. Hur otrevliga de är. Hur nonchalanta. Snart, om de inte skärper sig kommer jag att namnge dem.

Under tiden börjar trevlia mail ramla in från olika förlag. Några mindre förlag jag kontaktat har tackat för förtroendet. Tänk så trevligt! De förstår den möda jag lagt ned på boken, att det faktiskt tar ett år att skriva en sådan bok. De förstår min stora arbetsinsats samt att det i pengar räknat motsvarar att jag förlorat en årslön genom att satsa tiden på att skriva en bok istället för att jobba med vad som helst samma tid, som garanterat hade givit mig en lön.

Så kommer vi till ett annat av de rätt så stora förlagen. De fick mitt material allra sist, flera veckor efter stora förlaget "Skräp och båg. De har alltså varit mycket snabba. Idag skickade de följande mail:

"Hej Anders!
Tack för ditt samlade inskickade material. Det imponerade på vårt utgivningsmöte idag och vi vill gärna titta lite närmare på ditt ej utgivna manus. Det vore fint om du samtidigt kunde sända oss de 2 utgivna böckerna i serien.
Med vänlig hälsning
xxx xxx"

Instrumentet Näsfrida

Tula är så förkyld att hon låter som en astmatisk gammal gubbe när hon sover. Hur en tio kilo liten människa kan låta så är redan det ett mysterium. Ett ännu större mysterium är att när hon vaknar pekar hon på näsan och säger:
- Pappa. Ähah.
Det betyder, fritt översatt till vuxenspråk:
- Fort, ta fram snorsugen och gör ren min näsa!
Märkligast av allt är att hon tycker det är kul. Hon skrattar så hon kiknar när snoret med ett fräsande ljud far ur.
Det har gått så långt att vi inte skulle klara oss utan näsfrida vid förkylning.

Den tidsbesparande maskinen

Det är den här maskinens fel alltihop. Vad allt ska jag inte hinna?
Jag håller på och byter förlag. Jag åker på föredragsturnéer. Hustrun håller på och karriärväxlar och är borta på jobbet länge, länge. Jag har hand om barnen; och vill göra det fullt ut, men tvingas att sitta och ringa, jag vet inte hur många samtal till förlagen. Mitt i allt ska jag försöka få ihop ett körschema så jag vet när jag ska hålla föredrag var. Och när hustrun kommer hem slänger jag i mig lite mat och sticker iväg till maskinen.
Tillverkaren påstod att de klarar 7 kubik ved i timmen. Det är inte sant. Kunderna vill ha småsplint och kaffeved. Klyver man så smått som kunderna vill ha kan man max producera 3 kubik i timmen.
Jag och jätten Johan, som äger maskinen gör naturligtvis som kunderna vill. Annars får de inte in veden i sina små larviga kaminer.
Jätten Johans egen eldstad tar förstås enmetersved. Inget knussel där inte. Min spis tar halvmetersved. Varför tillverkar man mindre grejer? Och varför säljs de häromkring? Vi bor strax under polcirkeln.
Nå. Blir bloggandet lite ryckigt vet ni varför. Denna vår har jag helt enkelt 3 fulltidsjobb, förutom att jag har hand om barnen.
Nya läsare hänvisas att scrolla lite. Det finns en mängd tidlösa inlägg längre ned.
Kanske kommer jag att blogga varje dag. Kanske inte.
Det gäller några veckor framåt.

Förskola på Jamtli

Jag har alltid tyckt illa om museer. När jag gick i skolan tvingades vi rätt som det var iväg till något museum. Tråkigare fanns inte. Lärarna var på helspänn att vi ungar skulle sabba något och de där museimänniskorna som skulle berätta, antagligen levandegöra något, så tråkiga att vi killar som satt längst bak smet iväg, fullkomligt övertygade att vi annars skulle självantända av torrheten i deras berättelser.
Med detta i minnet föreslog hustrun att vi skulle iväg till museet Jamtli.

- Du tar väl kort på barnen? sa hon.
Vad svarar man? Klart jag tar bilder på barnen. Inte tänker jag bränna bilder på museala grejer heller. Min avoga inställning till museer är en smula märklig. Jag skriver trots allt historiska romaner. Väl på Jamtli leker ungarna med killingar och kossor och hönor och får åka häst och vagn. Jag fotar inte. Jag är någon annan stans. Med kameran. Jag fotar timrade knutar. Häpnar lite när jag läser och ser att huset framför mig är 400 år gammalt. Det är i fantastiskt skick.
- Du fotar väl barnen? säger hustrun.
- Oh, ja, svarar jag och går vidare i min egen värld, på en intressant yttre och inre expedition. Jag har läst att man i Japan börjat testa knuttimrade hus eftersom de är sådana solida och samtidigt flexibla konstruktioner. Bra när det blir jordbävning. Varje vägg bärande, isolerande och samtidigt anpassningsbar om huset börjar röra på sig.
- Du fotar väl barnen?
- Visst.
Johan, min bondgranne, har köpt en solosåg. Han har börjat knuttimra. Vi äger redan lite maskiner ihop och han vill gärna ha med mig i solosågen också. Vore jag inte författare skulle jag hellre än gärna bygga lite hus med Johan. Om jag fick välja om mitt liv skulle jag nog timra hus. Eller bygga båtar. Att konstruera saker är det roligaste. I själva verket tröstar jag mig ofta med att ett romanbygge också är en sorts konstruktion. Den bästa liknelsen man kan göra är faktiskt att säga att man bygger en roman när man skriver. Man planerar planritning, placerar ut rum, eller snarare händelser. En del rum ligger i fil, händelser som sker efter varandra, andra rum plottrar man ut lite hur som helst, i det att man slänger in lite minnesbilder eller parallellhandlingar. I slutändan visar det sig alltid att en roman för att hålla ihop har en väldigt solid struktur. Till och med Douglas Adams till synes helt urflippade trilogi om fem böcker där han liftar omkring i galaxen har en given struktur.

- Du fotar väl barnen?
- Batteriet är snart slut.
- Min hopplösa man, säger hustrun och ler.
Jag passar på att smälla sista bilden när familjen sitter och fikar.

"Lost in administration"

Det är ett heltidsjobb att få kontakt med förlag. (Sex hela arbetsdagar och jag har endast lyckats få någorlunda kontakt med 12 förlag). Man kunde tro att de skulle bli glada över att författare ringer dem eftersom de trots allt lever på att ge ut böcker. Det är rätt ofta tvärt om, en del är riktigt njugga, särskilt de stora förlagen. De har för många manus att hantera – och därför har de hittat på lite olika processer att skicka runt varje för dem ny författare till så många anställda som möjligt, troligen för att blåsa upp både arbetsbördan och kostnaderna att bli så höga som möjligt, så att aktieägarna eller ägarfamiljerna riktigt ser och känner hur hårt och omständligt jobb de har, litteraturknegarna som de anställt.
Ändå är jag positivt överraskad.
Av hittills 12 kontaktade förlag har 9 varit trevliga att ha att göra med.

Tyvärr är det ointressant att berätta när saker är trevliga och bra, så jag utesluter härmed raskt de väl fungerande 75 procenten av förlagssverige för att istället göra en djupdykning i dess motsats, den sida av tillvaron som tär på ens tid, pengar, goda humör och energi:

Sämst har alltså ett av våra stora förlag varit. Det började bra; efter att ha slussats mellan fyra personer hamnade jag hos en redaktionschef, person nr 5, som var trevlig. Denna chef sände mig nedåt i organisationen. Person nr 6 som skulle ta hand om mig sket fullständigt i både mina och sin chefs telefonmeddelanden och mail att jag var i antågande. Till sist fick jag tag i vederbörandes mobilnummer, men då blev jag avfärdad eftersom personen var på stan och åt lunch. Men personen lovade att ringa upp.
Detta hände inte inom utsatt tid, varför jag återigen i tre dagar lämnade hovsamma påminnelser i en telefonsvarare att vi avtalat tid.
Till sist var det jag som fick tag på den här personen, då säger denne att mitt ärende lämnats över till en annan: Visste jag inte det?
Jag sa som det var: Hur skulle jag kunna veta det och berättade även att jag kände mig en aning illa behandlad. Personen:
- Det är så här på stora förlag.
Jag häpnade. Värre svarat än jag någonsin har blivit bemött på skatteverket eller någon myndighet!
Jag blev i vart fall lovad att person nr 7 skulle kontakta mig.
Det har gått dryga två veckor nu. Ingen kontakt.
Mitt manus ligger på person 7:s bord, men denne vägrar att höra av sig.
Och eftersom jag redan sänt nio mail och ringt över 40 samtal till detta stora förlag med flera hundra anställda, vägrar jag att ringa något mer. (Faktiskt har jag ringt några gånger även till person 7, men det har alltid varit upptaget, ännu oftare inget svar). Jag börjar smått misstänka att de har ihop det med våra största telefonoperatörer, de vill helt enkelt att folk ska hålla på och tokringa. Av deras uppträdande att döma är det deras högsta önskan och yttersta syfte.

Nå, på några av de nio bra förlagen har det bara kostat ett samtal, sen var saken biff. De tog emot mitt manus och hade även den goda smaken att bekräfta att det kommit fram.

Det sägs att C S Lewis, författaren till miljonsäljarna i Narniaserien blev refuserad 800 gånger innan det släppte. Refuserad alltså. Tänk som Lewis texter måste ha valsat runt bara inom varje stort förlag innan någon av medarbetarna där av någon okänd slump upptäckte att manuset verkligen fanns.

Fortsättning lär följa.

Baksidestext #8

En läsare av bloggen, Åsamittivärlden kom med ett textförslag med i stort samma innehåll, men med högre tempo och attack i språket. Hon jobbar som reklamare, bland annat. Så här ser det ut, efter att även jag pillat lite:






Temudjins folk hotas ständigt av starkare makter. En ungdomsvän skapar förbund med flera fiender och utropas till "Alla folks Khan". Maktbegär och intriger gör att de forna vännerna hamnar i krig med varandra. En vasall som tillhör fiendealliansen har en vacker dotter; Khulan. Med skarpsinne och målmedvetenhet påverkar hon det politiska skeendet. Hon vill gifta in sig i en stark klan och skaffa sig mer makt. Hennes yttersta mål är att krossa arvfienden Temudjin. Då dyker en ny oväntad fara upp – den sorts kärlek som får människan att svika allt annat; passionen.

Baksidestext

Jag brukar inte skriva baksidestext. Sådant är det förlagets sak att sköta, med mitt godkännande förstås. Nu har min tredje bok i serien om Djingis Khan hamnat i ett så konstigt läge att jag ändå gett mig i kast att göra ett utkast. Hur jag än skriver känns det blaha. Hur uppfattar ni den här texten? I all sin enkla korthet har den tagit över arton timmar att knåpa fram. Det är version sju, och jag kommer säkert att skriva minst tio versioner till. Så det är fritt fram att tycka!

Den andra hustrun

Temudjin är Khan över ett folk som ständigt hotas av starkare makter. En av hans ungdomsvänner lyckas skapa förbund med flera fiender och låter sig utropas till ”Alla folks Khan”.
Maktbegär och intriger gör att de forna vännerna inte kan undvika att hamna i krig med varandra. Handlingen tätnar när Khulan, en vacker dotter till en fiendehövding, skarpsinnigt och målmedvetet börjar påverka det politiska skeendet. Hon är ute efter att gifta in sig i en stark klan så att hon kan få mer makt. Hon skyr inga medel och hennes yttersta mål är att krossa uppkomlingen och arvfienden Temudjin. Men en ny oväntad fara framträder, den kommer i skepnad av den sorts kärlek som får människan att svika allt annat; passionen.

Äntligen hemma

Äntligen hemma. Varje hotellnatt är en förfärlig natt. Att äta på restaurang alldeles själv är inte heller kul. Hustrun och jag får ett mål mat tillsammans i lugn och ro. Ungarna somnar före oss och ligger och snusar i sängen. De känner när vi kommer, men vaknar inte, rullar ändå intill.
Att höra barnens lugna andning när de sover är meningen med livet. Så enkelt är det.

Bristande respekt

Ramsele skola. Jag fick träffa 60 härliga grabbar i gympasalen. I lärarrummet hann jag skaka hand med lärare som verkade bra och trevliga, samt jag åt en trivsam lunch tillsammans med bibliotekarien som ordnat mitt arrangemang. Ändå var något så galet att jag efteråt var tvungen att gå och prata med rektorn.
Jag har besökt hundratals skolor. Jag möter olika grad av koncentration från eleverna. Hur mycket och intensivt de lyssnar. På Ramsele skola hände något annat. De lyssnade, men hade attityd. En olycklig och tråkig attityd. Eleverna respekterade inte varandra, inte lärarna, inte skolan.
För första gången på flera hundra föredrag fick jag ta till disciplinära åtgärder för att styra upp eleverna. Jag har nolltolerans mot att enstaka eller några elever ska sätta agendan. Man avbryter inte mig, man avbryter inte kompisar. Man visar varandra respekt.
Under ömsesidig respekt levererar jag mina gigg och vi har kul i någon timme tillsammans. På Ramsele skola förstörde eleverna, inte för mig, men för varandra.
Efteråt var de av skolans personal som varit med förvånade att det gått så bra för mig att hålla föredrag inför en så stor grupp på deras skola. Jag sade att det inte alls hade gått bra. Att läget var oacceptabelt, att jag inte varit med om maken till bristande respekt. Och jag sade som det var: ”Det är inte killarnas fel. De är friska och sunda, men lider av dålig ledning. Det är bara de vuxna på skolan som kan leverera ledning. Det är de vuxnas skyldighet.”

Jag pratade vidare med lärarna om det här. De lade problemet utanför skolan, på hela bygden, i princip. Jag hörde häpnadsväckande kommentarer som: ”Det är mer eller mindre rutin att man har sönder på skolan här. Har alltid varit.”
Jag har aldrig hört på maken. Sen gick jag och höll en föredragning till för en mindre grupp elever. Återigen försökte de sätta ”agendan” genom att vara surriga, störiga, allmänt loja och avoga. De gav mig inget val. Jag tog fram ”the drill sergeant” i mig. Jag visade hur arg jag var samtidigt som jag klargjorde att jag var där för deras skull. Ingen annans. Jag gav dem ett val, antingen fjantade de eller så gick de med på min enkla regel, att respektera sig själva och sina kamrater.
Efter det fick vi arbetsro. De löste ut de uppgifter jag gav dem, med bravur. Bibliotekarien påstod att hon såg flera av dem växa.
Jag vet ingenting. Egentligen. Jag känner inte grabbarna. Jag vet bara att de jobbade otroligt bra under hela sextio minuter, utan tjafs, men glatt uppmuntrande varandra. Det var god stämning. Inte kadaverdisciplin. Vi utväxlade leenden. Men jag ställde också krav.

Jag erkänner villigt att jag var helt slut efteråt. Efter två timmar var jag slut på den skolan. Jag som brukar kunna besöka upp till fyra skolor samma dag. Det kostar att plocka fram ”the drill sergeant” och man ska inte behöva göra det.
Jag försökte prata ytterligare med en av lärarna. Denne var knappt kontaktbar. Läraren var vad jag tror i ”stridschock”, kunde inte ta in mer, lösa mer. Läraren kände sig vara i en hopplös situation. Läraren höll fullständigt med om att respekt var en bristvara, men såg inga vägar ut. Resignerat väntade man in sommarlovet. Någon berättade i sammanhanget att under varje lov måste man måla om korridorerna i skolan, efter allt sabb.

Orden ekade i mitt huvud. Bristande respekt. Resignation. Jag gick upp till rektorn för att ge min bild av läget, att han borde samla lärarkollegiet och tillsammans med dem fastställa en värdegrund. Jag sade till honom som jag sagt till lärarna, eleverna saknade respekt för varandra och lärarna – och det var inte elevernas fel.

Rektorn var bra. Han lyssnade öppet. Han intog en enda intellektuell försvarsposition som han själv genast punkterade. Men han kunde inte låta bli att ta upp en fras som någon större psykolog i skoldistriktet sagt att; ”Det tar lika lång tid att reparera och göra något gott som det tagit att få det förstört.”
Han trodde inte själv på den långa frasen. Men där låg en uppgivenhet. Han sa det aldrig, men jag tolkade det som att han inte visste hur han skulle ta tag i det. Också han tryckte ut problemet utanför skolan. Under tio år som rektor på en annan skola hade han inte haft så många elevärenden och anmälningar och svåra sociala hemförhållanden som han hade under ett enda år här.

Jag var skoningslös mot honom. Jag sa att han borde ha som mål att göra sin skola till en oas. En oas dit eleverna kunde komma och känna respekt, därmed också lugn och arbetsro, och till sist också möjligen det finaste av allt; kärlek.

Ja, jag har varit på skolor där det finns levande kärlek elever och lärare emellan.
Empati och ömsesidig respekt är kanske en modernare ordkombination för det jag avser.
Men min otroligt sköna vetskap är att det finns skolor, vanliga svenska skolor, som är så varma, att kärlek är det bästa ordet.

Ramsele kan komma dit.
Det är upp till de vuxna på skolan att sätta agendan och börja samarbeta.

Handelsresande i ord

Kramfors. Enligt det tryckta körschema jag fått ska jag till Ådalsskolan. I går kväll fick jag en vägbeskrivning mejlad och den gällde Gudmunbråskolan.
Jag väljer den senare och det visar sig bli rätt. Sen får jag gå till Ådalsskolan för det är i den aulan jag ska träffa nittio elever.
Jag river av mitt gigg och väntar knappt på att applåderna ska tystna för jag ska strax uppträda i paviljongen till GB-skolan i Sollefteå.
Paviljongen visar sig vara en sorts byggbarrack och interiören är helt som i en sådan, men så går grabbarna jag ska snacka med på byggprogrammet. Jag möter elva killar.


Små grupper brukar vara svårast, enligt mitt sätt att se, men det blir bra. Vi har trevligt.




Därefter drar jag till Ramsele. Jag ska ta in på ett hotell. Det visar sig vara stängt. I ett gatukök intill blir jag hänvisad till pizzerian lite längre bort på gatan. Jag går dit. Taket är fullt av kepsar. Killen som äger stället har en fru, så fattar jag det, som äger hotellet. En annan kille som är i Sollefteå har nyckeln. De frågar mig om det går bra att jag kommer in på mitt rum till klockan åtta på kvällen.
- Nja, säger jag och funderar hur jag ska förklara att jag behöver ett telefonjack för att koppla upp mig eftersom jag har en mängd mejl att besvara från en rad olika förlag. Jag ligger i förhandlingar, för mig livsviktiga förhandlingar. Till sist säger jag:
- Jag behöver arbeta. Släpp in mig i foajén, bara jag får tag i ett telefonjack.
Efter mycket ringande trollas det fram en nyckel. Väl inne på hotellet prövar jag jacket på mitt rum. Det fungerar inte. Jag går ner i receptionen och prövar två olika jack. Kopplingston, men jag kommer inte ut. Jag river och mixtrar i växeln som jag hittar. Utan resultat.

Tänka sig. Strandsatt längs Faxälven som ensam gäst på hotell Färnlöf som för några veckor sedan bytte ägare och ingenting för tillfället fungerar. Mitt rum har dusch, men ingen toalett. Jag känner mig lite trött. Jag gör som Milan Kundera skriver i ”Varats olidliga lätthet” att alla kirurger i Tjeckoslovakien gör; jag pinkar i handfatet och spolar ordentligt efteråt. Jag gör det eftersom jag inte kan hitta toaletten i korridoren på min våning.

Min tanke, ska jag gå till gatuköket och sätta i mig en fet hamburgare, eller till ägaren av hotellet, pizzerian med de tvåtusen kepsarna dammigt hängande uppe vid taket längs väggarna?
Ramsele by night, here I come.
Frågan är egentligen: Var får jag lättast tag på ett telefonjack?

Det visar sig bli i pizzerians kök, där jag sitter och gör detta inlägg.

Olikhet är inte ett problem

Mitt förra inlägg väckte frågor hos ”Åsa mitt i världen”. Ämnet är angeläget varför jag lyfter hennes kommentar hit:

”Misstanke om dyslexi? Hur fixar du att skriva och läsa nu i så fall? Jag möter en del män som har dyslexi i mitt jobb. I ena änden finns de som smiter undan att läsa och skriva. De som ger sig ut och jobbar på ”riktigt” istället för att trassla med papper. I andra änden finns en man som erkänner sin dyslexi, men som beter sig nästan som om den inte fanns. Han kan skriva hur mycket som helst! Han använder rättstavningskontroll som sorterar bort de värsta felen. Hans texter får mig att le därför att de är som ett nytt sätt att tänka, men grejen är att han kan berätta i text trots att han har dyslexi. Han ber inte om ursäkt, utan säger: ”här är jag och jag är bra”.”

Jag vet inte om jag har eller har haft dyslexi. Jag gick igenom skolgången utan att lära mig vare sig stava eller skriva värst bra. Det har jag tränat mig till i efterhand, men fortfarande 28 år gammal, när jag började jobba på tidning som journalist var jag en usel stavare, trots all träning jag utfört på egen hand som den författarwannabe jag var.
På tidningen tog det några veckor att lära sig stava till de mest svåra ord som förekommer där; konferens hade jag problem med, regeringskansliet däremot gick bra. En del ord är helt enkelt ologiska och trots att jag sett dem stavade hundratals gånger vill min hjärna inte minnas dem. Alla som pratar säger ”konferans” och då säger min hjärna att det bör stavas så.

Stavningen fungerar numera, men läsning går fortfarande långsamt. Normalläsaren, om den nu finns, kan läsa omkring 200 ord i minuten. Det kan jag också numer, med full läsförståelse. Men ska jag njuta och ha det skönt när jag läser, vilket jag oftast vill, sjunker läshastigheten till 100 till 150 ord i minuten.

Står jag och hustrun vid samma dataskärm, eller läser samma boksida, hinner jag inte ens hälften innan hon scrollar eller byter sida. Alla flickvänner jag haft, och nu också hustrun, läser rasande mycket snabbare än jag. Förr var det frustrerande. Nu har jag upptäckt att min långsamhet är en gåva. Jag hinner tänka mer under läsandet. Jag får ut helt andra saker av varje bok än snabbläsaren får. Det har även lett till att jag med förkärlek väljer ”svårare” böcker. Förut begrep jag inte det där, särskilt inte under gymnasietiden då jag fick 1,1 i medelbetyg, men hemma i hemlighet långsamt läste Homeros och andra gammeldags skrivna saker. Vardagsprosa, som är så modernt att skriva idag, tråkar ut mig. Den måste läsas snabbt, för hinner man tänka medan man läser blir den inte annat än låg och usel.

Tyvärr premierar skolan och all världen snabbhet, i alla sammanhang, utom möjligen när det gäller för tidig sädesavgång för då hinner inte kvinnan med. Det finns en ypperlig bok som heter: ”Upptäckten av långsamheten”, den handlar visserligen om en sjökapten som är osedvanligt långsam i sin uppfattning, men som det visar sig därigenom förstår helt andra förlopp och därmed får en strategisk skärpa som ingen annan ens kan ana sig till.

Jag har djupintervjuat 13 vuxna med dyslexi. Jag såg inget mönster, deras förmenta ”problembilder” var helt olika. Istället för att möta 13 med personer med problem, som man sagt mig, mötte jag 13 individer som på de mest intelligenta och förbluffande sätt uppfunnit sina egna liv för att erövra en värdig tillvaro i en omvärld som på något sätt hela tiden ville stigmatisera dem. Jag börjar undra om vi istället inte ska börja acceptera att vi människor kan vara lite olika konstituerade. Våra sinnen och varseblivningsapparater verkar var en aning olika kalibrerade. Vi ser lite olika, tänker lite olika.
Tänk om vi istället kunde lyfta fram det som en tillgång istället för att problematisera folk som hamnar utanför ramen för hur fort det ska gå att exempelvis läsa?

Bobergsgymnasiet Ånge

Ensam i bilen, många mil, många timmar, för mig den tråkigaste delen av både arbete och liv. Idag har jag bara fyra timmar i bil och två timmar föredrag. Ganska bra proportioner mellan åkande och arbetande. Ibland åker och sover jag på hotell i bortåt 30 timmar för att jobba en timme. Det känns alltid lika sjukt.

Jag hittar till Bobergsgymnasiet i Ånge enkelt efter den vägbeskrivning jag fått. Skolan ser ut som skolor gör mest; en asfaltsgård, en massa soptunnor utspridda hur som helst eftersom ingen verkar vilja planera det fint på våra skolor.

Aulan är bra, jag märker genast att det går att snacka till 100 personer utan mikrofon. Nu ska det inte komma så många. Omkring 60, har jag fått veta.
Grabbarna släntrar in. Bara grabbar eftersom det är sagt så. Jag småsnackar med några medan de sätter sig. Innan jag kör igång bränner jag av ett foto, enkom för bloggen. Det brukar vara tvärt om: Publiken fotograferar artisten, eller den som står på scen. Jag har bestämt mig för att börja dokumentera mina föredrag på något sätt. Hur många hundra skolor har jag besökt? Jag vet inte. De flyter ihop. Några kommer jag ihåg. Positiva minnen eftersom det hände något speciellt.
Med hjälp av bilderna hoppas jag komma ihåg de här grabbarna lite bättre.
Vad sade jag dem under den här timmen?

Jag berättade om min debutroman ”Månskensligisten”. Jag berättade om fallskärmshoppning. Framför allt berättade jag om hur dåligt det gick för mig i skolan. Jag hade skitsvårt att lära mig att läsa och skriva. Kanske hade jag dyslexi. Det blev aldrig någon diagnos ställd. Den vidrigaste tid jag haft i mitt liv var de nio år jag tvingades gå i svensk grundskola.

Sanningen är den att jag tar betalt för att stå och prata om mig själv i en timme. Jag som egentligen är lite blyg, inte säger mycket i vanliga fall.
Jag får varma applåder. Lärarna är nöjda fast jag pratat rätt mycket illa om lärare.
De säger att de har stor användning av att jag pratar om livet och böcker. På mitt sätt.
Jag är glad att de säger så.
Jag är glad att det kanske till och med är så.

Att släpa inkomst

Varför skriver jag så tjocka böcker? Det undrar jag alltid när jag ska packa inför en turné. Mina romaner om kompisen Djingis väger drygt 0,8 kilo. Och det är den lättaste; ”Under den evigt blå himlen.”
Räknar just ut att jag bara första året släpade över ett halvt ton böcker, som blev sålda. Men jag har alltid med mig i reserv. Sett så har jag från garaget till bilen, från bilen, in genom bakdörrar och skumma källargångar på Folkets hus, i bibliotek, på konferenscenter släpat minst ett ton böcker in och sen ett halvt ton ut.
Jag hatar mest att packa om dem. Man måste vara noga, vilket inte är min grej. Jag vill naturligtvis inte komma till nästa ställe med tillknölade omslag. Det ser illa ut. Gillas icke av kunden. Ni skulle höra hur en del vill pressa priset vid en repa. Fan heller, har jag lust att säga. Just den boken har åkt med i 700 mil. Den är värd mest.

Vad tjänar jag per bok egentligen?
I årslön har jag helt säkert mindre än grabbarna på ”Flytt och Bytt”.