Frukostfilosofi

Jag läser i tidningen mama. Man tror att det ska vara en bra tidning, riktad till föräldrar, kanske med lite sunda tips och råd. Så är det inte. Det är samma glassiga underklädsbilder på trådsmala brudar som i alla andra. En sorts mjukporr, kan man säga. Allt stilfullt, framför allt snyggt fotat.
Vad ger det för signaler till unga mödrar?
Nästa sida; fotomontage på Hollywoodstjärnor i bikini, ibland med barn i famnen, med bildtextkommentarer som: ”De ser till och med glamourösa ut när de fryser.”

Nästa uppslag: ”Goodbye Cellulite!”

Så en sida som ser seriös ut. Det handlar om att våra kärnfamiljer har blivit helt sönderslagna. Det står att 25% av alla barn i Sverige lever med separerade föräldrar. Jag börjar läsa: ”Tilde, Kristian Luuk, Jessica Andersson, Magnus Hedman, Peter Jihde… alla tillhör de den stora skara som har separerat från barnens pappa eller mamma. Och visst, det är ingen höjdare för relationen med de söta, jobbiga små kravmaskinerna.”

Jag baxnar. Vad har redaktörerna på mama för syn på barn? Vad har människor för syn på barn? ”Jobbiga Kravmaskiner?

Jag ögnar igenom artikeln. Ren skit, finner jag. Den lär mig ingenting. Den rapar upp lite statistik, helt utryckt ur det sammanhang där den samlats in medan en psykolog citeras lite hit och dit artikeln igenom.

Inte ett ord om att vi människor kan ha eller förvärva ett sunt förhållningssätt till varandra, till livet – eller till våra barn. Jag är inte värst kristen, men Jesus kallade detta förhållningssätt för KÄRLEK. I åtminstone tvåtusen år har vi alltså vetat om att det finns kärlek här i världen. Men de flesta verkar skita i det.

Jag slänger ifrån mig tidningen och ser på mina barn. De äter frukost. Tula utropar ”Uhäh” och pekar på smörkniven. Hon vill breda smör på mackan. Själv. Jag hjälper henne med smörkniven.

Kravmaskin? Nej, jag tycker inte det. Däremot är det hur spännande som helst att följa hennes hårda koncentration när hon ska smöra smör på mackan. Det riktigt kniper i hjärtat på mig.

Hon håller på i över tjugo minuter att smöra. Hennes hjärna och hennes kropp vill verkligen lära sig det här. Vilket skådespel att följa! Samtidigt kopplar jag av med en kopp espresso till – och hinner få undan lite disk.

Naya är i mina ögon inte heller någon kravmaskin. När har hon någonsin krävt något av mig? Det är snarare så att jag kräver massor av henne. Att inte reta lillasyster, att städa efter sig, att sitta still… Nu frågar hon om hon får ta det tea som är kvar i mammas kopp.
- Synd att mamma måste åka till jobbet, säger hon.
- Ja.
- Går det bra att jag tar tea?
- Det går bra.
Hon tar tea – och blir överförtjust att hon får dricka ur mammas finaste kopp.

När hon druckit klart säger hon:
- Jag tycker Ior också måste få frukost.
- Tror du inte han blir kladdig.
- Men pappa, Ior måste också ha frukost.
Jag överväger. Vi har sagt och inpräntat regeln: ”Ingen lek vid bordet”. Men nu handlar det inte om lek. Det handlar om att kompisen Ior också måste få frukost. Vilken tyrann vore jag inte om jag förbjöd en sådan älskvärd vänlighet från min dotters sida? Klart kompisen ska ha mat.
Jag nickar godkännande.
Och Naya strålar.

Mina så kallade "jobbiga kravmaskiner" har givit mig en underbar start på dagen. Igen. Sen gungar vi och bygger lite på vedboden. Jag får inte upp värst många plankor på väggen, men vi gör det tillsammans. Under tiden väntar vi och räknar ned tiden allihop: Naya, Tula, Ior Scoobidoo och jag att mamma ska komma hem.
Det är det bästa vi vet, när vi hör mamma ropa i dörren att hon är hemma.