En författare som trivs på scen, bild från Gudmunbrå/Ådalsskolan.
En del av mitt jobb som författare är att åka runt på skolor och försöka inspirera. Vad är jag för en figur på scen? Vad bidrar jag med? Och vad hinner jag på några timmar uppleva på skolorna jag besöker? Den bild jag får genom tidningar och media stämmer inte med den bild jag själv upplever. Det är inte total kris på våra skolor. Det är tvärt om ganska bra. En del skolor är riktigt bra. Jag känner att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att jobba där. Och för den delen, gärna släppa dit mina barn, utan att få en stor ångestklump i magen.
Är det undantagen man lyfter fram i tidningarna? Det måste vara det. I snabb takt har jag den senaste tiden besökt Primrose i Östersund, Ånge Gymnasium, Gudmunbrå- och Ådalsskolan i Kramfors, GB Gymnasiet i Sollefteå, Ramsele skola, Vallaskolan Frösön och Timrå Gymnasium.
Jag har besökt hundratals skolor. De flesta av dem fungerar bra.
Jag har sett en enda skola i total kris. Min egen.
För några år sen besökte jag den skola jag själv gick i Stockholm. Det var förfärligt, närmast en chock. Utanpå syntes inget, men inuti såg den ut som ett bombat och utbrunnet hus i Beirut. Det hade eleverna ställt till medan lärarna gjorde jag vet inte vad. Blundade? För det är så att jag inte har varit på en enda skola som har för få vuxna. Vuxentätheten på våra skolor är stor. De flesta skolor har en vuxen på nio elever. De sämst ställda har kanske en vuxen per elva elever. Resurskrisen som det ständigt skrivs om i media är för mig obegriplig. Våra skolor är personaltäta.
Finns det en brist och uppstår det problem beror det på att man på lärarhögskolan lär ut fel saker. Man lär inte ut ledarskap. Att hålla en lektion inför en större grupp än tre kräver ledarskap. Denna enkla sanning har försvaret i alla tider insett. Inte skolan.
Man har på senare tid i regeringskansli och riksdag blivit varse att lärarutbildningen på flera punkter är undermålig, men fortfarande talar man om fel saker. Man har inte begripit att det är bristen på ledarskap som är den springande punkten.
Som tur är överväger ändå de skolor där människorna någorlunda trivs, elever som vuxna. Hela tiden uppstår problem, men man tar itu med dem. Skolsverige är inte ett bombat Beirut, så som min egen skola såg ut för bara något år sen.
På de flesta håll finns den viktigaste ingrediensen; tillräckligt många engagerade vuxna, som trots lärarutbildningens fatala brister i ledarskap, på plats och i skarpt läge, lär sig leda sina elever och på så vis får till en skön atmosfär och arbetsmiljö.
En del av mitt jobb som författare är att åka runt på skolor och försöka inspirera. Vad är jag för en figur på scen? Vad bidrar jag med? Och vad hinner jag på några timmar uppleva på skolorna jag besöker? Den bild jag får genom tidningar och media stämmer inte med den bild jag själv upplever. Det är inte total kris på våra skolor. Det är tvärt om ganska bra. En del skolor är riktigt bra. Jag känner att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att jobba där. Och för den delen, gärna släppa dit mina barn, utan att få en stor ångestklump i magen.
Är det undantagen man lyfter fram i tidningarna? Det måste vara det. I snabb takt har jag den senaste tiden besökt Primrose i Östersund, Ånge Gymnasium, Gudmunbrå- och Ådalsskolan i Kramfors, GB Gymnasiet i Sollefteå, Ramsele skola, Vallaskolan Frösön och Timrå Gymnasium.
Jag har besökt hundratals skolor. De flesta av dem fungerar bra.
Jag har sett en enda skola i total kris. Min egen.
För några år sen besökte jag den skola jag själv gick i Stockholm. Det var förfärligt, närmast en chock. Utanpå syntes inget, men inuti såg den ut som ett bombat och utbrunnet hus i Beirut. Det hade eleverna ställt till medan lärarna gjorde jag vet inte vad. Blundade? För det är så att jag inte har varit på en enda skola som har för få vuxna. Vuxentätheten på våra skolor är stor. De flesta skolor har en vuxen på nio elever. De sämst ställda har kanske en vuxen per elva elever. Resurskrisen som det ständigt skrivs om i media är för mig obegriplig. Våra skolor är personaltäta.
Finns det en brist och uppstår det problem beror det på att man på lärarhögskolan lär ut fel saker. Man lär inte ut ledarskap. Att hålla en lektion inför en större grupp än tre kräver ledarskap. Denna enkla sanning har försvaret i alla tider insett. Inte skolan.
Man har på senare tid i regeringskansli och riksdag blivit varse att lärarutbildningen på flera punkter är undermålig, men fortfarande talar man om fel saker. Man har inte begripit att det är bristen på ledarskap som är den springande punkten.
Som tur är överväger ändå de skolor där människorna någorlunda trivs, elever som vuxna. Hela tiden uppstår problem, men man tar itu med dem. Skolsverige är inte ett bombat Beirut, så som min egen skola såg ut för bara något år sen.
På de flesta håll finns den viktigaste ingrediensen; tillräckligt många engagerade vuxna, som trots lärarutbildningens fatala brister i ledarskap, på plats och i skarpt läge, lär sig leda sina elever och på så vis får till en skön atmosfär och arbetsmiljö.
6 kommentarer:
Hm, vad är det du visar när du står på ett ben alltså?
I mitt arbete träffar jag en del människor som använder kroppen på intressanta sätt när de jobbar kreativt. Måste tänka med hela kroppen liksom. Det kan bli som sessioner där jag sitter och skriver och den jag har möte med tar sig runt i rummet på olika sätt och hämtar stöd i små föremål, utsikten eller i någon konstig ställning. Typ stå på ett ben och leka flygplan!
–Men ursäkta, sa jag nyfiket, varför står du så där?
–För att jag tänker mycket bättre på det viset, fick jag till svar.
Ja, vad visar jag? Jag pratade i 60 minuter. En stund står jag tydligen och pekar, sen på ett ben...
Kanske hoppar jag fallskärm på bilden - eller snarare försöker illustrera det.
För någonstans i föredraget på den skolan gjorde jag några halsbrytande kopplingar mellan fallskärmshopp - skrivande - och Djingis Khan...
Jag skulle aldrig kunna skriva ned vad jag föreläser om. Det blir en kaskad av rörelser och ord som uppfinns just då.
För att kunna improvisera på det viset har jag, tvärt emot vad alla tror, förberett mig minutiöst.
Det finns logik och publiken hänger med!
Det är absolut ingen freakshow, för då skulle jag nog inte bli anlitad så mycket som jag blir.
Att ha TVÅ blädderblock att kasta ned infall på inför publiken är också super!
.. både du och jag undervisar just nu.. hur kom det sig? *ler* White board är bra att ha med :)
Idag har jag undervisat min egen lärare..(och ett gäng pedagoger) ombytta roller.. kändes lite werd.. men det var kul att han gick hem med fullproppat huvud där det surrade och mullrade vilt.. hehe lite kul är det ;)
René: Kul är det! Jag trivs i rollen. Ändå klagar jag ibland eftersom jag vill hinna skriva mer...
Men jag klagar aldrig när jag väl är där, när jag möter min publik eller den klass jag ska jobba med. Då är det hur kul som helst.
..Jag har magont nästan snudd till att det vänder ut och in..innan jag kommer in i rollen som *lärare* .. Då jag väl är där, känns det riktigt bra. Jag hade nog aldrig i mitt liv kunna drömma om att vara den som stod där frame.
rene: Hm. Så har det faktiskt aldrig varit för mig. Vissa gånger kan jag bli vansinnigt nervös, sk rampfeber.
Men som tur är tränar man upp det där. Ju mer man står där på scen, eller som lärare, ju bättre går det. Och så lär man sig en massa knep!
Skicka en kommentar