"Lost in administration"

Det är ett heltidsjobb att få kontakt med förlag. (Sex hela arbetsdagar och jag har endast lyckats få någorlunda kontakt med 12 förlag). Man kunde tro att de skulle bli glada över att författare ringer dem eftersom de trots allt lever på att ge ut böcker. Det är rätt ofta tvärt om, en del är riktigt njugga, särskilt de stora förlagen. De har för många manus att hantera – och därför har de hittat på lite olika processer att skicka runt varje för dem ny författare till så många anställda som möjligt, troligen för att blåsa upp både arbetsbördan och kostnaderna att bli så höga som möjligt, så att aktieägarna eller ägarfamiljerna riktigt ser och känner hur hårt och omständligt jobb de har, litteraturknegarna som de anställt.
Ändå är jag positivt överraskad.
Av hittills 12 kontaktade förlag har 9 varit trevliga att ha att göra med.

Tyvärr är det ointressant att berätta när saker är trevliga och bra, så jag utesluter härmed raskt de väl fungerande 75 procenten av förlagssverige för att istället göra en djupdykning i dess motsats, den sida av tillvaron som tär på ens tid, pengar, goda humör och energi:

Sämst har alltså ett av våra stora förlag varit. Det började bra; efter att ha slussats mellan fyra personer hamnade jag hos en redaktionschef, person nr 5, som var trevlig. Denna chef sände mig nedåt i organisationen. Person nr 6 som skulle ta hand om mig sket fullständigt i både mina och sin chefs telefonmeddelanden och mail att jag var i antågande. Till sist fick jag tag i vederbörandes mobilnummer, men då blev jag avfärdad eftersom personen var på stan och åt lunch. Men personen lovade att ringa upp.
Detta hände inte inom utsatt tid, varför jag återigen i tre dagar lämnade hovsamma påminnelser i en telefonsvarare att vi avtalat tid.
Till sist var det jag som fick tag på den här personen, då säger denne att mitt ärende lämnats över till en annan: Visste jag inte det?
Jag sa som det var: Hur skulle jag kunna veta det och berättade även att jag kände mig en aning illa behandlad. Personen:
- Det är så här på stora förlag.
Jag häpnade. Värre svarat än jag någonsin har blivit bemött på skatteverket eller någon myndighet!
Jag blev i vart fall lovad att person nr 7 skulle kontakta mig.
Det har gått dryga två veckor nu. Ingen kontakt.
Mitt manus ligger på person 7:s bord, men denne vägrar att höra av sig.
Och eftersom jag redan sänt nio mail och ringt över 40 samtal till detta stora förlag med flera hundra anställda, vägrar jag att ringa något mer. (Faktiskt har jag ringt några gånger även till person 7, men det har alltid varit upptaget, ännu oftare inget svar). Jag börjar smått misstänka att de har ihop det med våra största telefonoperatörer, de vill helt enkelt att folk ska hålla på och tokringa. Av deras uppträdande att döma är det deras högsta önskan och yttersta syfte.

Nå, på några av de nio bra förlagen har det bara kostat ett samtal, sen var saken biff. De tog emot mitt manus och hade även den goda smaken att bekräfta att det kommit fram.

Det sägs att C S Lewis, författaren till miljonsäljarna i Narniaserien blev refuserad 800 gånger innan det släppte. Refuserad alltså. Tänk som Lewis texter måste ha valsat runt bara inom varje stort förlag innan någon av medarbetarna där av någon okänd slump upptäckte att manuset verkligen fanns.

Fortsättning lär följa.