Bristande respekt

Ramsele skola. Jag fick träffa 60 härliga grabbar i gympasalen. I lärarrummet hann jag skaka hand med lärare som verkade bra och trevliga, samt jag åt en trivsam lunch tillsammans med bibliotekarien som ordnat mitt arrangemang. Ändå var något så galet att jag efteråt var tvungen att gå och prata med rektorn.
Jag har besökt hundratals skolor. Jag möter olika grad av koncentration från eleverna. Hur mycket och intensivt de lyssnar. På Ramsele skola hände något annat. De lyssnade, men hade attityd. En olycklig och tråkig attityd. Eleverna respekterade inte varandra, inte lärarna, inte skolan.
För första gången på flera hundra föredrag fick jag ta till disciplinära åtgärder för att styra upp eleverna. Jag har nolltolerans mot att enstaka eller några elever ska sätta agendan. Man avbryter inte mig, man avbryter inte kompisar. Man visar varandra respekt.
Under ömsesidig respekt levererar jag mina gigg och vi har kul i någon timme tillsammans. På Ramsele skola förstörde eleverna, inte för mig, men för varandra.
Efteråt var de av skolans personal som varit med förvånade att det gått så bra för mig att hålla föredrag inför en så stor grupp på deras skola. Jag sade att det inte alls hade gått bra. Att läget var oacceptabelt, att jag inte varit med om maken till bristande respekt. Och jag sade som det var: ”Det är inte killarnas fel. De är friska och sunda, men lider av dålig ledning. Det är bara de vuxna på skolan som kan leverera ledning. Det är de vuxnas skyldighet.”

Jag pratade vidare med lärarna om det här. De lade problemet utanför skolan, på hela bygden, i princip. Jag hörde häpnadsväckande kommentarer som: ”Det är mer eller mindre rutin att man har sönder på skolan här. Har alltid varit.”
Jag har aldrig hört på maken. Sen gick jag och höll en föredragning till för en mindre grupp elever. Återigen försökte de sätta ”agendan” genom att vara surriga, störiga, allmänt loja och avoga. De gav mig inget val. Jag tog fram ”the drill sergeant” i mig. Jag visade hur arg jag var samtidigt som jag klargjorde att jag var där för deras skull. Ingen annans. Jag gav dem ett val, antingen fjantade de eller så gick de med på min enkla regel, att respektera sig själva och sina kamrater.
Efter det fick vi arbetsro. De löste ut de uppgifter jag gav dem, med bravur. Bibliotekarien påstod att hon såg flera av dem växa.
Jag vet ingenting. Egentligen. Jag känner inte grabbarna. Jag vet bara att de jobbade otroligt bra under hela sextio minuter, utan tjafs, men glatt uppmuntrande varandra. Det var god stämning. Inte kadaverdisciplin. Vi utväxlade leenden. Men jag ställde också krav.

Jag erkänner villigt att jag var helt slut efteråt. Efter två timmar var jag slut på den skolan. Jag som brukar kunna besöka upp till fyra skolor samma dag. Det kostar att plocka fram ”the drill sergeant” och man ska inte behöva göra det.
Jag försökte prata ytterligare med en av lärarna. Denne var knappt kontaktbar. Läraren var vad jag tror i ”stridschock”, kunde inte ta in mer, lösa mer. Läraren kände sig vara i en hopplös situation. Läraren höll fullständigt med om att respekt var en bristvara, men såg inga vägar ut. Resignerat väntade man in sommarlovet. Någon berättade i sammanhanget att under varje lov måste man måla om korridorerna i skolan, efter allt sabb.

Orden ekade i mitt huvud. Bristande respekt. Resignation. Jag gick upp till rektorn för att ge min bild av läget, att han borde samla lärarkollegiet och tillsammans med dem fastställa en värdegrund. Jag sade till honom som jag sagt till lärarna, eleverna saknade respekt för varandra och lärarna – och det var inte elevernas fel.

Rektorn var bra. Han lyssnade öppet. Han intog en enda intellektuell försvarsposition som han själv genast punkterade. Men han kunde inte låta bli att ta upp en fras som någon större psykolog i skoldistriktet sagt att; ”Det tar lika lång tid att reparera och göra något gott som det tagit att få det förstört.”
Han trodde inte själv på den långa frasen. Men där låg en uppgivenhet. Han sa det aldrig, men jag tolkade det som att han inte visste hur han skulle ta tag i det. Också han tryckte ut problemet utanför skolan. Under tio år som rektor på en annan skola hade han inte haft så många elevärenden och anmälningar och svåra sociala hemförhållanden som han hade under ett enda år här.

Jag var skoningslös mot honom. Jag sa att han borde ha som mål att göra sin skola till en oas. En oas dit eleverna kunde komma och känna respekt, därmed också lugn och arbetsro, och till sist också möjligen det finaste av allt; kärlek.

Ja, jag har varit på skolor där det finns levande kärlek elever och lärare emellan.
Empati och ömsesidig respekt är kanske en modernare ordkombination för det jag avser.
Men min otroligt sköna vetskap är att det finns skolor, vanliga svenska skolor, som är så varma, att kärlek är det bästa ordet.

Ramsele kan komma dit.
Det är upp till de vuxna på skolan att sätta agendan och börja samarbeta.