Jag älskar böcker, går igång på böcker, särskilt i antikvariat. Ett besök på antikvariat är meningslöst om det inte får pågå tills hungern sätter in eller tills de stänger. Ett antikvariat är inte bara böcker att bläddra i, det är doft, det är kunnig och hjälpsam personal, nya bekantskaper i form av okända döda författare, vackra bilder, underbara typsnitt; kort sagt en nervkittlande händelse i alla riktningar, en fix, en tripp, en kalejdoskopisk cerebral underkur.
Vacklar jag in deppig på ett antikvariat ramlar alltid böcker över mig som får mig att leva ut det där grumset jag har i mig. Jag tvingas göra mig hemlig och stå och gråta bakom en hylla. Texterna är så sorgsna och vackra att de förlöser och det finns bara en väg till absolution och räddning; jag förköper mig och tar med mig hem balsamen jag just fått i händerna.
Är jag käck och glad kommer andra böcker till mig, de poppar ut som självlysande knarksvampar ur hyllorna och det är bara jag, bokknarkaren, som kan se hur de lyser. I dem hittar jag vanvettiga politiska system eller tankar, skrivna av författare som på fullt och blodigt allvar pläderar för saker som på något sätt gått lite ur tiden, vilket gör deras patos och uppriktiga mening så mycket mer komisk nu.
Oavsett humör letar jag alltid efter sanningen och har så gjort i hela mitt liv. Sanningen står i en bok som innehåller ”De heliga preferenserna”, en bok som förklarar hur man upphäver sådana saker som tyngdlagen och på ett enkelt sätt berättar orsaken till varför vi är här.
Det är en sorts glasklar fysikbok där författaren reducerat och brutit ned hela universum i lika enkla som eleganta matematiska satser som även sådana som jag kan begripa med hjälp av de små korta fotnoter som står bredvid.
Efter en timmes läsning har man greppat universum rätt bra. Efter två kan man göra himlafärder.
Även politiskt är boken banbrytande. Det handlar inte längre om republik eller monarki eller demokrati. I några korta slagkraftiga stycken förklaras hur vi ska göra för att få det bra. Utan hierarkier.
Jag är rätt mycket ateist. Ibland. Det gör ingenting för den här boken är inte religiös i tråkigt from bemärkelse utan en uppenbarelse. Jesus talade om kärlek. Den här boken är i sin knastertorra faktaredovisande form ren kärlek: Till oss människor.
Boken ger ogrumlad insikt och den som läser blir gudomlig.
På ytan kommer allt förstås att verka som vanligt, men händer det otroliga att den här bloggen en dag börjar ge svindlande tankar vid läsandet, då vet ni. Då är det inte jag som hittar på längre. Då har jag fått tag i boken och börjat portionera ut ”De heliga preferenserna” i lagom doser.
För är det något jag har på känn så är det att det inte kan vara särskilt kul att vara ensam och Gud.
<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>
De heliga preferenserna återfinns i...
… En vid första anblick oansenlig bok, ungefär två fingrar tjock, rygg i brunt slitet läder. Bindningen lossnade enligt utsago en aning 1752 och reparerades klumpigt av en periodiskt drickande skomakare i Buenos Aires som sedan uppenbarligen glömde att läsa den eftersom dödsattesten som har återfunnits visar att karln till sist tog sig en enda lång period och sorgligen söp ihjäl sig. Obduktionen utfördes vid Buenos Aires nyöppnade akademi för blivande läkare och ingen, inte ens professorn som lade det förevisande snittet över buken, hade någonsin sett en så av absint och andra starka drycker förstorad lever. Organet finns fortfarande att beskåda inlagt i sprit och formalin i en försluten glasskål.
Boken dök upp igen 1827 i Valencia, Spanien, där den diariefördes och lades på en hylla för reparation i borgmästarens eget bokbinderi. Det var vid den tiden initierade källor, alltså brödraskapet de riktiga bokmalarna, började föra noteringar och kalla boken för ”The seldom seller number one” eftersom få människor fann den och ännu färre köpte den.
Vid tyskarnas intåg i Danmark under andra världskriget befann sig boken på ön Langeland i ägo hos en präst som troligen stulit den ur det dödsbos kvarlåtenskap som han övervakat och varit god man för. Dödsboets sinnessjuka änka hade, visade det sig, kusiner och tremänningar i Valencia. Änkan fördes till hospital svärandes och spottandes ett enda ord: ”Prästfan”. Sedermera vid 67 års ålder löpte prästen plötsligt amok och började tafsa våldsamt på bygdens konfirmander. Han blev entledigad från sin tjänst och förflyttad till Bornholm med hjälp av tyskarna. Prästens vidare öde är okänt och boken försvann. Att den genom tiderna haft låg omsättning beror främst på dess oansenliga skepnad, men också på den, vid första påseende, vilseledande titeln: "Vi ska alla den vägen vandra”.
En titel som i alla tider fört köpare som hållit i den på fel spår, så de valt bort den till förmån för något mer till synes nervkittlande. Man måste bläddra i den en stund, då först förstår man vilken dyrgrip den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar