Vallaskolan

Som vanligt förberedde jag mig våldsamt noggrant inför min föredragning på Vallaskolan. Att komma som en slapptask, oförberedd, inte veta vad jag ska säga, duger inte. Det vore att visa de 200 elever jag skulle träffa bristande aktning. Det är illa nog att skolan tvingar dem att lyssna på en författare i en timme, är jag dessutom oförberedd anser jag att jag utsätter dem för värsta sortens skit.

För några år sedan skrevs det om Vallaskolan i lokaltidningarna. Det stod inte rätt till. Man nådde inte uppsatta mål. Men jag märker det genast när jag möter eleverna. Nu står det bra till på Vallaskolan, Frösön. Jag kan skämta, lämna ut mig, vara lugn och naturlig. Jag behöver inte begära att de ska lyssna. Inte höja rösten. 200 elever ger mig efter föreställningen tummen upp och varma applåder.
Efter tretton års kringkuskande på skolor borde det vara rutin. Ändå blir jag fortfarande lika glad.

Jag travade vidare till rektorsexpeditionen. Jag sade som det var: ”Kul att vara här! Jag vågar påstå att den här skolan funkar bra just nu!”
Rektorn blev givetvis glad, fick en sorglös stund och solade sig i mitt beröm, men så rynkades pannan och rektorn sa att jag säkert förstod att de också hade problem. Till min häpnad började rektorn helt öppet rada upp problem och vilka insatser de satte in för att jämka, reparera och komma till rätta med dem.

Hur förklara den värme jag kände? Man hade grepp om saker, man var till tänderna engagerade och satte in åtgärder. Man hade en plan, en vision – och man strävade vidare, fast totalbilden i mina ögon redan var toppen. Jag märkte att man på skolan hade ett synsätt: Problem var inte problem utan sågs som ”uppgifter att lösa”. Vi kom in på klavertramp. Hur oerhört lätt det är att agera fel som skolledare. Man har ögon på sig, från alla håll. Hela samhället bryr sig hur en skola fungerar. Ändå måste man agera. Våga. Ibland vara tuff.

Jag gick till personalrummet; det var som att komma in i ett ljust och luftigt specialdesignat rum som ställts i ordning för fotografering till en glassig inredningstidning. Jag fick veta att det inte kostat just någonting att fixa det. Det var två brinnande och engagerade lärare som grejat allt. Bild och slöjdlärarna hade även gjort elevernas ”rastrum” eller vad vi ska kalla det; helt otroligt snyggt och härligt.

Tänk: Två lärare som jobbar fullt med jobbet – och dessutom fixar trivsel till alla på skolan. I min värld är det sådana människor som är de riktiga hjältarna. Men det handlar också om att släppa fram dem, inte kväva dem.

För det räcker inte att en eller två eller tre lärare brinner.
Då brinner de ut rätt fort.