Olikhet är inte ett problem

Mitt förra inlägg väckte frågor hos ”Åsa mitt i världen”. Ämnet är angeläget varför jag lyfter hennes kommentar hit:

”Misstanke om dyslexi? Hur fixar du att skriva och läsa nu i så fall? Jag möter en del män som har dyslexi i mitt jobb. I ena änden finns de som smiter undan att läsa och skriva. De som ger sig ut och jobbar på ”riktigt” istället för att trassla med papper. I andra änden finns en man som erkänner sin dyslexi, men som beter sig nästan som om den inte fanns. Han kan skriva hur mycket som helst! Han använder rättstavningskontroll som sorterar bort de värsta felen. Hans texter får mig att le därför att de är som ett nytt sätt att tänka, men grejen är att han kan berätta i text trots att han har dyslexi. Han ber inte om ursäkt, utan säger: ”här är jag och jag är bra”.”

Jag vet inte om jag har eller har haft dyslexi. Jag gick igenom skolgången utan att lära mig vare sig stava eller skriva värst bra. Det har jag tränat mig till i efterhand, men fortfarande 28 år gammal, när jag började jobba på tidning som journalist var jag en usel stavare, trots all träning jag utfört på egen hand som den författarwannabe jag var.
På tidningen tog det några veckor att lära sig stava till de mest svåra ord som förekommer där; konferens hade jag problem med, regeringskansliet däremot gick bra. En del ord är helt enkelt ologiska och trots att jag sett dem stavade hundratals gånger vill min hjärna inte minnas dem. Alla som pratar säger ”konferans” och då säger min hjärna att det bör stavas så.

Stavningen fungerar numera, men läsning går fortfarande långsamt. Normalläsaren, om den nu finns, kan läsa omkring 200 ord i minuten. Det kan jag också numer, med full läsförståelse. Men ska jag njuta och ha det skönt när jag läser, vilket jag oftast vill, sjunker läshastigheten till 100 till 150 ord i minuten.

Står jag och hustrun vid samma dataskärm, eller läser samma boksida, hinner jag inte ens hälften innan hon scrollar eller byter sida. Alla flickvänner jag haft, och nu också hustrun, läser rasande mycket snabbare än jag. Förr var det frustrerande. Nu har jag upptäckt att min långsamhet är en gåva. Jag hinner tänka mer under läsandet. Jag får ut helt andra saker av varje bok än snabbläsaren får. Det har även lett till att jag med förkärlek väljer ”svårare” böcker. Förut begrep jag inte det där, särskilt inte under gymnasietiden då jag fick 1,1 i medelbetyg, men hemma i hemlighet långsamt läste Homeros och andra gammeldags skrivna saker. Vardagsprosa, som är så modernt att skriva idag, tråkar ut mig. Den måste läsas snabbt, för hinner man tänka medan man läser blir den inte annat än låg och usel.

Tyvärr premierar skolan och all världen snabbhet, i alla sammanhang, utom möjligen när det gäller för tidig sädesavgång för då hinner inte kvinnan med. Det finns en ypperlig bok som heter: ”Upptäckten av långsamheten”, den handlar visserligen om en sjökapten som är osedvanligt långsam i sin uppfattning, men som det visar sig därigenom förstår helt andra förlopp och därmed får en strategisk skärpa som ingen annan ens kan ana sig till.

Jag har djupintervjuat 13 vuxna med dyslexi. Jag såg inget mönster, deras förmenta ”problembilder” var helt olika. Istället för att möta 13 med personer med problem, som man sagt mig, mötte jag 13 individer som på de mest intelligenta och förbluffande sätt uppfunnit sina egna liv för att erövra en värdig tillvaro i en omvärld som på något sätt hela tiden ville stigmatisera dem. Jag börjar undra om vi istället inte ska börja acceptera att vi människor kan vara lite olika konstituerade. Våra sinnen och varseblivningsapparater verkar var en aning olika kalibrerade. Vi ser lite olika, tänker lite olika.
Tänk om vi istället kunde lyfta fram det som en tillgång istället för att problematisera folk som hamnar utanför ramen för hur fort det ska gå att exempelvis läsa?