Varför finns det arbetsnarkomaner? Ibland tror jag att de drivs av inre oro. Ångest rent av. För så länge man jobbas slipper man tänka. Att stanna upp är livsfarligt. Då kommer själen ikapp en.
Varför är jag själv ryckvis arbetsnarkoman? Av samma anledning. Jag drivs av oro. Just nu är jag orolig eftersom mitt manus är föremål för krass ekonomisk bedömning igen. Just nu kan jag knappt tåla mig. Jag frågar mig varför i hela friden väntade jag inte något halvår till, tills mitt lilla förlag som redan sagt ja till boken åter fick ordning och reda och därmed kunde ge ut den? Varför hade jag så bråttom att börja skicka manuset till nya förlag?
Jag har ju redan fått ett skönt JA, till att ge ut boken.
För att slippa tänka på detta – och kanske deppa ihop på kuppen - lämnar jag vedhögar efter mig här och var. Just det här är ”HästKattis” och ”HovslagarDaniels” vedhög, som jag stod mitt i en hagelstorm och högg upp. För har jag bestämt mig att arbeta så har jag. Hagel och blåst märks för övrigt inte så mycket när man väl är inne i det sköna, härliga, monotona jobbet.
2 kommentarer:
Tycker att det låter rätt normalt att du ser dig omkring vad gäller förlag. För du vet ju faktiskt inte om det blir ordning på ditt lilla förlag om ett halvår, och det vet du ju.
Och nu hoppar jag över till det här inlägget apropå vår tidigare diskussion. Ja, jag håller med dig, jag tycker också att de ska få veta vad man tycker, på förlagen, och för all del på andra ställen också. På ett så sakligt vis som möjligt.
Och man kan visst gilla ett förlag som refuserar på ett korrekt sätt, och känna att man kan pröva där igen, med något annat.
Har kommit fram till samma sak alltså.
Börjar man gå ut i media eller på nätet innan man talat med människorna ifråga med vad man tycker om dem, så beter man sig ojuste. Och man bränner även sina skepp, förmodar jag.
Om man inte håller på och kletar med BERÖM, något jag också har svårt för.
Men jag tror att vi är överens här.
Att vänta är urjobbigt. Ofta slår jag undan känslan medan jag håller på, för att sedan då någon form av svar väl kommer, vara rasande för att jag väntat så länge.
Jag har ingen aning om vad man ska göra åt det. Kolla runt är säkert bra, resten är tålamod, det är en del av jobbet, typ.
Hugga ved är förmodligen också bra.
Jo, jag vet. Varken jag eller mitt lilla nuvarande förlag vet om de någonsin får ordning. Dock tror jag de överlever, men kanske de blir hänvisade att endast jobba med beställningsjobb, typ trycka riksdagsprotokoll och utredningar.
Att jag har vedhantering och föredragsturnéer att fixa just nu är riktigt, riktigt bra. Att "bara" vara hemmapappa hade gett mig för mycket tid att gå omkring och ha ruvande tankar...
Skicka en kommentar