Jag har alltid tyckt illa om museer. När jag gick i skolan tvingades vi rätt som det var iväg till något museum. Tråkigare fanns inte. Lärarna var på helspänn att vi ungar skulle sabba något och de där museimänniskorna som skulle berätta, antagligen levandegöra något, så tråkiga att vi killar som satt längst bak smet iväg, fullkomligt övertygade att vi annars skulle självantända av torrheten i deras berättelser.
Med detta i minnet föreslog hustrun att vi skulle iväg till museet Jamtli.
- Du tar väl kort på barnen? sa hon.Vad svarar man? Klart jag tar bilder på barnen. Inte tänker jag bränna bilder på museala grejer heller. Min avoga inställning till museer är en smula märklig. Jag skriver trots allt historiska romaner. Väl på Jamtli leker ungarna med killingar och kossor och hönor och får åka häst och vagn. Jag fotar inte. Jag är någon annan stans. Med kameran. Jag fotar timrade knutar. Häpnar lite när jag läser och ser att huset framför mig är 400 år gammalt. Det är i fantastiskt skick.
- Du fotar väl barnen? säger hustrun.- Oh, ja, svarar jag och går vidare i min egen värld, på en intressant yttre och inre expedition. Jag har läst att man i Japan börjat testa knuttimrade hus eftersom de är sådana solida och samtidigt flexibla konstruktioner. Bra när det blir jordbävning. Varje vägg bärande, isolerande och samtidigt anpassningsbar om huset börjar röra på sig.
- Du fotar väl barnen?
- Visst.
Johan, min bondgranne, har köpt en solosåg. Han har börjat knuttimra. Vi äger redan lite maskiner ihop och han vill gärna ha med mig i solosågen också. Vore jag inte författare skulle jag hellre än gärna bygga lite hus med Johan. Om jag fick välja om mitt liv skulle jag nog timra hus. Eller bygga båtar. Att konstruera saker är det roligaste. I själva verket tröstar jag mig ofta med att ett romanbygge också är en sorts konstruktion. Den bästa liknelsen man kan göra är faktiskt att säga att man bygger en roman när man skriver. Man planerar planritning, placerar ut rum, eller snarare händelser. En del rum ligger i fil, händelser som sker efter varandra, andra rum plottrar man ut lite hur som helst, i det att man slänger in lite minnesbilder eller parallellhandlingar. I slutändan visar det sig alltid att en roman för att hålla ihop har en väldigt solid struktur. Till och med Douglas Adams till synes helt urflippade trilogi om fem böcker där han liftar omkring i galaxen har en given struktur.
- Batteriet är snart slut.
- Min hopplösa man, säger hustrun och ler.
Jag passar på att smälla sista bilden när familjen sitter och fikar.
10 kommentarer:
Ha ha! Planera och konstruera. Jag tänkte precis på dig som är författare idag. Jag har jobbat hela dagen med att skriva texter ”till allt möjligt” för ett företag. ”Det vore bra om jag kunde tänka ut lite som kan behövas”… typ trycksaker, annonser etc.
Så jag började med att lägga upp en plan, placerade ut de olika enheterna, definierade mål och målgrupp för varje enhet och sen drog jag igång med skrivandet. Jag var klar vid 19-tiden och när jag stapplade upp från skrivandet muttrade jag ”alltså, att skriva är som ett enda byggande – undrar om författare tänker så också?”
Precis så är det! Ibland funderar jag på om jag inte skulle börja producera trycksaker till företag jag med. Information som information, bygge som bygge, liksom.
En del kanske storknar när jag säger så. Det är ju så kulturfiint att vara författare, av någon anledning inte lika fint att vara reklamare.
Jag ser inte skillnaden.
Det finns bra och dåliga författare. Det finns bra och dåliga reklamare.
För den stadigare inkomstens skulle vill jag ibland sadla om. Samtidigt är det fasligt spännande att vara författare. Lite av ett lotteri. Rätt som det är kanske min agent lyckas få in min bok i ett land där den blir storsäljare!
Din granne Johans knuttimmring ser mer ut som ett plockepinn för jättar tycker jag!
Hälsningar grannen som konstruerar fast järn på hästfötter.
=)
Jag ser det framför mig...
Du med kamera i din egen värld...
De fantastiska två...
Din underbara hustru...
Jag önskar jag varit med...
Kanske i sommar...
Men så är Johan en jätte också! Det får vi inte glömma i sammanhanget.
Det är helt fel av mig att kalla honom Johan bonden. Hädanefter får han heta Jätten Johan i bloggen, eller vad säger du; hovslagarn på vift?
Patrik! Vad härligt att du är här!
Hoppas du kan komma loss något i sommar!!! Hit!!!!!!
Kramar i massor och för att du finns i min ande och i bloggosfären!
”För den stadiga inkomstens skull vill jag ibland sadla om” *host, harkel*
Jag är ju egen företagare. Inte så mycket till stadig inkomst här inte. MEN mycket flexibilitet och variation har jag!
Åsa; fniss, du vet vad jag menar. Sitta på den Stora Byrån - och när man går ut och dricker champagne, fakturerar vi den ännu större kunden!
Fast allvarligt. Så vill jag inte ha det.
Jag skulle aldrig kunna fakturera en kund när jag gör annat.
Redan när jag jobbade på Ericsson som systemerare hade jag svårt för det.
Cheferna ville jag skulle fakturera kund för allt. Internfakturering var en styggelse. Vilket jag begriper, men när jag går en kurs och lär mig en sak som kund A verkligen inte har nytta av kändes det väldigt tokigt. Sen, i framtiden fick kund B nytta av den där kursen. Men kund B gick ju inte att förfakturera...
jamtli.. faktiskt en lisa för själen.. ungar har hur kul som helst där.. och mammor.. och tydligen pappor också..
jag gillar museér öht.. som stillbilder av en verklighet.. eller av en fantasi..
Grodan: Jag börjar ändra uppfattning om muséer. Är inte lika avig längre. Men ibland frapperar det mig att "döda" verksamheter som muséer tillåts suga mer pengar än levande verksamheter.
Ett lysande exempel på det är de aktiviteter som bedrivs kring Optands flygfält.
Medan jag var ordförande för fallskärmsklubben där fick varken vi eller segelflyg, modellflyg, motorflyg, hängflyg några som helst pengar. Däremot var det en driftig och duktig karl, han ska ha all kred för det, som startade en i mina ögon "död" verksamhet på samma flygfält, nämligen Flyg- och lottamuséet. Till den verksamheten flödade inte precis pengarna heller, men det gavs miljoner dit.
Vi andra fem föreningar på flygfältet aktiverade var och en för sig, fler människor, fler ungdomar varje helg än vad det muséet har i gäster per år.
Det var när jag såg detta som jag började känna att det kröp lite i kroppen på mig...
Skicka en kommentar