tisdag, maj 02, 2006

Bobergsgymnasiet Ånge


Ensam i bilen, många mil, många timmar, för mig den tråkigaste delen av både arbete och liv. Idag har jag bara fyra timmar i bil och två timmar föredrag. Ganska bra proportioner mellan åkande och arbetande. Ibland åker och sover jag på hotell i bortåt 30 timmar för att jobba en timme. Det känns alltid lika sjukt.

Jag hittar till Bobergsgymnasiet i Ånge enkelt efter den vägbeskrivning jag fått. Skolan ser ut som skolor gör mest; en asfaltsgård, en massa soptunnor utspridda hur som helst eftersom ingen verkar vilja planera det fint på våra skolor.

Aulan är bra, jag märker genast att det går att snacka till 100 personer utan mikrofon. Nu ska det inte komma så många. Omkring 60, har jag fått veta.
Grabbarna släntrar in. Bara grabbar eftersom det är sagt så. Jag småsnackar med några medan de sätter sig. Innan jag kör igång bränner jag av ett foto, enkom för bloggen. Det brukar vara tvärt om: Publiken fotograferar artisten, eller den som står på scen. Jag har bestämt mig för att börja dokumentera mina föredrag på något sätt. Hur många hundra skolor har jag besökt? Jag vet inte. De flyter ihop. Några kommer jag ihåg. Positiva minnen eftersom det hände något speciellt.
Med hjälp av bilderna hoppas jag komma ihåg de här grabbarna lite bättre.
Vad sade jag dem under den här timmen?

Jag berättade om min debutroman ”Månskensligisten”. Jag berättade om fallskärmshoppning. Framför allt berättade jag om hur dåligt det gick för mig i skolan. Jag hade skitsvårt att lära mig att läsa och skriva. Kanske hade jag dyslexi. Det blev aldrig någon diagnos ställd. Den vidrigaste tid jag haft i mitt liv var de nio år jag tvingades gå i svensk grundskola.

Sanningen är den att jag tar betalt för att stå och prata om mig själv i en timme. Jag som egentligen är lite blyg, inte säger mycket i vanliga fall.
Jag får varma applåder. Lärarna är nöjda fast jag pratat rätt mycket illa om lärare.
De säger att de har stor användning av att jag pratar om livet och böcker. På mitt sätt.
Jag är glad att de säger så.
Jag är glad att det kanske till och med är så.

2 kommentarer:

Åsa Mitt i Världen sa...

Misstanke om dyslexi? Hur fixar du att skriva och läsa nu i så fall?

Jag tycker det är mycket intressant att iaktta hur olika människor hanterar sin dyslexi. Jag möter en del män som har dyslexi i mitt jobb. I ena änden av skalan finns de som smiter undan att läsa och skriva. De som ger sig ut och jobbar på ”riktigt” istället för att trassla med papper. De som krymper om de måste skriva något.

I andra änden finns en man som erkänner sin dyslexi, men som beter sig nästan som om den inte fanns. Han kan skriva hur mycket som helst! Han använder rättstavningskontroll som sorterar bort de värsta felen. Hans texter får mig att le därför att de är som ett nytt sätt att tänka, men grejen är att han kan berätta i text trots att han har dyslexi. Han ber inte om ursäkt, utan säger: ”här är jag och jag är bra”.

Renè sa...

Det är ett litet privat h-ete att ha dyslexi. De 9 åren är en plåga, men även efteråt med. De andra klappar sig för bröstet och kallar de som inte kan skriva mindre begåvade, som om vi skulle vara det, snarare tvärtom. Jag har inte annat gjort än mött fantastiska konstnärer, språkgenier och programmerare, författare som knopar ihop saker de andra inte ens skulle kunna drömma om, trotts att det visat sig vara att de är dyslextiker. Ändå är det så att man känner sig liten, klampad och bufflad på. Alla är nog bra på något, men vem fn har hittat på att alla ska vara stöpt i samma form då vi av naturen är olika, ingen annan den andra lik... Man kan inte kunna allt.