Lycklig som vore jag omgiven av fostervatten.
Att vara hemmapappa med tre småbarn är stort.
(Tänk att ett otroligt maskulint arbetarparti SAP, har hittat på och även genomfört detta! Tänk om sådana som Putin och Bush hade haft möjligheten att vara med sina barn. Hur förändrad skulle världen inte kunna bli!)
Jag har lagt det "stora" skrivandet åt sidan.
Av en händelse började jag istället skriva i min SPD, Sporadiska Dagbok.
Helt oväntat blir det poesi. På kvällarna skriver jag poesi medan jag matar lillknatten med den sista flaskan välling för dagen.
Ska jag lägga ut dessa spånor här i bloggen eller är de för sköra?
Jag vet inte. Ännu.
(Uppkopplingen är fortfarande kass)
måndag, december 31, 2007
tisdag, december 18, 2007
Fortsatt krångel
Hm. Denna gång tog det 32 minuter att komma åt redigeringsrutan.
Fast då kastade jag förstås bort nio minuter på att försöka komma åt att svara på kommentarer.
God Jul på er alla som fortsätter att komma hit och titta och läsa!
Någon gång dagligen kollar jag om jag verkar ha bra uppkoppling. Idag såg den faktiskt bra ut, hela 32kb, men ändå tar det alltså mer än en halvtimme att logga in här för att skriva.
(Nu återstår att se om jag lyckas lägga upp detta innan det kopplar ned)
Fast då kastade jag förstås bort nio minuter på att försöka komma åt att svara på kommentarer.
God Jul på er alla som fortsätter att komma hit och titta och läsa!
Någon gång dagligen kollar jag om jag verkar ha bra uppkoppling. Idag såg den faktiskt bra ut, hela 32kb, men ändå tar det alltså mer än en halvtimme att logga in här för att skriva.
(Nu återstår att se om jag lyckas lägga upp detta innan det kopplar ned)
torsdag, december 13, 2007
Det mest tålamodsprövande...
Jag har 12 inlägg liggande som aldrig blivit publicerade.
Det första som händer varje gång jag försöker koppla upp mitt modem är att antivirusprogrammet snor hela bandbredden för att hämta en uppdatering. Detta brukar ta allt mellan tre till tjugo minuter…
Sen kopplar det ner. Automatiskt.
Fast jag inte vill.
Jag kopplar upp igen och får någon sorts tillgång till nätet. Jag försöker logga in på blogger för att lägga in mitt färdigskrivna inlägg som jag redan har gjort ett urklipp av så att det bara ska vara att klistra in.
Att logga in på blogger tar aldrig mindre än 14 minuter.
Rätt ofta lägger jag ned en hel timme av mitt liv utan att få upp mitt blogginlägg...
Kort sagt: Man vill begå mord. Hänga någon ansvarig.
För att inte balla ur helt så lägger man av. Man använder inte sin uppkoppling.
Små sporadiska ryck får man ändå.
Det är då man ringer Telia. De vill jättegärna sälja mobilt Bredband till mig.
Jag frågar om de kan garantera att det kommer att fungera.
”Ja, då”, säger de.
Jag begär att få skriftligt.
Av någon andledning går inte det att ordna.
Att det ska vara så svårt att skriva det man muntligen utlovar!
Jag begär skriftligt eftersom ingen mobiltelefon, oavsett märke eller operatör fungerar hemma hos oss. Det finns ingen täckning.
Återstår det gamla NMT-nätet. Om jag köper Bredband via det tvingas jag binda mig i ett år till en rätt ansenlig kostnad.
NMT ska ha bättre täckning, men återigen jag vill inte binda mig i ett år till något som sedan visar sig inte fungera.
Inte heller här kan jag få skriftligt. Jag har att betala och se om det fungerar. Liksom hoppas att jag inte blir lurad.
Jag har tidigare nämnt att jag tillsammans med mina grannar har tagit ned skog och lagt ned flera kilometer med slang att blåsa in en optisk fiber i. Jag har alltså förutsättningen för Bredband framdraget ända till mitt hus. Kruxet är bara att Jämtkraft av någon anledning inte vill blåsa in den där fibern, som de lovade mig och mina grannar för över ett år sedan.
Så här sitter jag och orkar inte längre använda min dator.
Jag orkar inte göra bankärenden heller, för ofta kopplas jag ned.
Vad det beror på? Att den som äger kopparnätet skiter fullständigt i att reparera. Det går att prata i telefon, det är bara lite skrapigt, men att koppla upp modemet går knappt alls.
Felanmälan är gjort flera gånger… Naturligtvis.
Så. Vi får se när jag orkar uppdatera bloggen nästa gång.
Det första som händer varje gång jag försöker koppla upp mitt modem är att antivirusprogrammet snor hela bandbredden för att hämta en uppdatering. Detta brukar ta allt mellan tre till tjugo minuter…
Sen kopplar det ner. Automatiskt.
Fast jag inte vill.
Jag kopplar upp igen och får någon sorts tillgång till nätet. Jag försöker logga in på blogger för att lägga in mitt färdigskrivna inlägg som jag redan har gjort ett urklipp av så att det bara ska vara att klistra in.
Att logga in på blogger tar aldrig mindre än 14 minuter.
Rätt ofta lägger jag ned en hel timme av mitt liv utan att få upp mitt blogginlägg...
Kort sagt: Man vill begå mord. Hänga någon ansvarig.
För att inte balla ur helt så lägger man av. Man använder inte sin uppkoppling.
Små sporadiska ryck får man ändå.
Det är då man ringer Telia. De vill jättegärna sälja mobilt Bredband till mig.
Jag frågar om de kan garantera att det kommer att fungera.
”Ja, då”, säger de.
Jag begär att få skriftligt.
Av någon andledning går inte det att ordna.
Att det ska vara så svårt att skriva det man muntligen utlovar!
Jag begär skriftligt eftersom ingen mobiltelefon, oavsett märke eller operatör fungerar hemma hos oss. Det finns ingen täckning.
Återstår det gamla NMT-nätet. Om jag köper Bredband via det tvingas jag binda mig i ett år till en rätt ansenlig kostnad.
NMT ska ha bättre täckning, men återigen jag vill inte binda mig i ett år till något som sedan visar sig inte fungera.
Inte heller här kan jag få skriftligt. Jag har att betala och se om det fungerar. Liksom hoppas att jag inte blir lurad.
Jag har tidigare nämnt att jag tillsammans med mina grannar har tagit ned skog och lagt ned flera kilometer med slang att blåsa in en optisk fiber i. Jag har alltså förutsättningen för Bredband framdraget ända till mitt hus. Kruxet är bara att Jämtkraft av någon anledning inte vill blåsa in den där fibern, som de lovade mig och mina grannar för över ett år sedan.
Så här sitter jag och orkar inte längre använda min dator.
Jag orkar inte göra bankärenden heller, för ofta kopplas jag ned.
Vad det beror på? Att den som äger kopparnätet skiter fullständigt i att reparera. Det går att prata i telefon, det är bara lite skrapigt, men att koppla upp modemet går knappt alls.
Felanmälan är gjort flera gånger… Naturligtvis.
Så. Vi får se när jag orkar uppdatera bloggen nästa gång.
måndag, november 26, 2007
Hoppöst internet
Jag kan inte besvara kommentarer. Jag blir utkastad eller så kommer en tom sida upp istället för kommentarsrutan…
Att logga in här på blogspot tog denna gång 17 minuter…
Vi får se om jag lyckas att lägga upp det här inlägget.
Jag vill gärna blogga, men jag klarar inte av det med min dåliga telefontråd. (Över en månad sedan vi anmälde fel till vår operatör).
Jag återkommer med tätare uppdateringar så fort jag kan koppla upp mig bättre.
Att logga in här på blogspot tog denna gång 17 minuter…
Vi får se om jag lyckas att lägga upp det här inlägget.
Jag vill gärna blogga, men jag klarar inte av det med min dåliga telefontråd. (Över en månad sedan vi anmälde fel till vår operatör).
Jag återkommer med tätare uppdateringar så fort jag kan koppla upp mig bättre.
måndag, november 19, 2007
Leda och lycka
Jag har loggat exakt 2867 fallskärmshopp. Det är fortfarande roligt att hoppa ur flygplan, men mycket av adrenalinkicken har med åten gått förlorad. Alltså drömmer jag ofta om att hoppa från en klippa eller byggnad. Det är inte enbart adrenalinkicken jag är ute efter. Tvärt emot vad folk tror chansar aldrig en fallskärmshoppare. Än mindre chansar man om man ska hoppa exempelvis från en låg byggnad. Förberedelserna är minutiösa, kontrollen av utrustning och ens egen fysiska och mentala status rigorös.
Man lämnar inget åt slumpen och mycket av tjusningen ligger i den mentala och noggranna förberedelsen.
Jag har aldrig varit intresserad av jakt, men så blev jag med pilbåge. Jag skjuter det amerikanare kallar ”Barebow”, alltså utan sikten och tjafs. Jag skjuter så som människan gjort i minst tiotusen år för att skaffa mat och något väcks inom mig. Jag vill jaga. Mer eller mindre omedvetet sätts processer igång inom mig.
Vid snabbskytte är min träffbild på 20 meters håll stor som en tallrik. Det motsvarar ungefär det man kallar ”killzone” på en björn som rusar emot en. (Vid noggrant sikte krymper träffbilden till ett tefat).
Teoretiskt skulle jag alltså kunna ge mig ut på björnjakt med pilbåge - och älg skulle vara en barnlek eftersom de exponerar en långt större yta för skytten att träffa med ett dödande skott.
Det är i teorin. Ännu är jag inte mentalt beredd att skjuta mot något djur. Det finns fortfarande risk att jag endast skulle skadeskjuta.
Men processen är igång och utan att i övrigt romantisera stenålderns hårda livsvillkor så förstår jag att just i detta var stenåldersmänniskan långt lyckligare än jag kan bli i vår civilisation. De levde på riktigt, medan nutidsmänniskan måste fejka allt.
Hade jag levt då hade jag naturligtvis varit storviltsjägare. Jag hade inte behövt göra nästan 3000 fallskärmshopp för att få de adrenalinkickar just mitt mentala system behöver för att inte tråkas ihjäl i den allmänna leda våra moderna arbetsplatser erbjuder.
Istället för att bli betraktad som en galning som hoppar från flygplan och broar skulle jag åtnjuta hög social status i jägarsamhället. Jag skulle bli aktad för mitt mod och att jag och mina kamrater gav oss ut på storviltsjakt skulle inte ses som något onödigt resursslöseri utan berika hela stammen med mängder av nyttigt protein.
Jag förstår nu att jag alltid har haft detta inom mig. När jag jobbade som journalist råkade jag en gång i fikarummet utbrista: ”Fan, vilket jävla låtsasjobb vi håller på med! Jaga nyheter! Bah!”
Mina kolleger såg misstänksamt på mig efter den stunden. De utgjorde i sina egna ögon ”Den tredje statsmakten” och förfäktade demokratin och yttrandefriheten och annat vackert med sina pennor. Allt medan jag såg oss som ett gäng mesar av värsta sort som inte vågade någonting, särskilt inte livet. Vårt jobb saknade all ära, allt mod.
Man lämnar inget åt slumpen och mycket av tjusningen ligger i den mentala och noggranna förberedelsen.
Jag har aldrig varit intresserad av jakt, men så blev jag med pilbåge. Jag skjuter det amerikanare kallar ”Barebow”, alltså utan sikten och tjafs. Jag skjuter så som människan gjort i minst tiotusen år för att skaffa mat och något väcks inom mig. Jag vill jaga. Mer eller mindre omedvetet sätts processer igång inom mig.
Vid snabbskytte är min träffbild på 20 meters håll stor som en tallrik. Det motsvarar ungefär det man kallar ”killzone” på en björn som rusar emot en. (Vid noggrant sikte krymper träffbilden till ett tefat).
Teoretiskt skulle jag alltså kunna ge mig ut på björnjakt med pilbåge - och älg skulle vara en barnlek eftersom de exponerar en långt större yta för skytten att träffa med ett dödande skott.
Det är i teorin. Ännu är jag inte mentalt beredd att skjuta mot något djur. Det finns fortfarande risk att jag endast skulle skadeskjuta.
Men processen är igång och utan att i övrigt romantisera stenålderns hårda livsvillkor så förstår jag att just i detta var stenåldersmänniskan långt lyckligare än jag kan bli i vår civilisation. De levde på riktigt, medan nutidsmänniskan måste fejka allt.
Hade jag levt då hade jag naturligtvis varit storviltsjägare. Jag hade inte behövt göra nästan 3000 fallskärmshopp för att få de adrenalinkickar just mitt mentala system behöver för att inte tråkas ihjäl i den allmänna leda våra moderna arbetsplatser erbjuder.
Istället för att bli betraktad som en galning som hoppar från flygplan och broar skulle jag åtnjuta hög social status i jägarsamhället. Jag skulle bli aktad för mitt mod och att jag och mina kamrater gav oss ut på storviltsjakt skulle inte ses som något onödigt resursslöseri utan berika hela stammen med mängder av nyttigt protein.
Jag förstår nu att jag alltid har haft detta inom mig. När jag jobbade som journalist råkade jag en gång i fikarummet utbrista: ”Fan, vilket jävla låtsasjobb vi håller på med! Jaga nyheter! Bah!”
Mina kolleger såg misstänksamt på mig efter den stunden. De utgjorde i sina egna ögon ”Den tredje statsmakten” och förfäktade demokratin och yttrandefriheten och annat vackert med sina pennor. Allt medan jag såg oss som ett gäng mesar av värsta sort som inte vågade någonting, särskilt inte livet. Vårt jobb saknade all ära, allt mod.
Jag höll på att ledas ihjäl.
Hur spännande är det att ”jaga”, det vill säga ringa en politiker för tusende gången en dag, endast för att få ett uttalande som man på förhand vet vad det kommer att bli?
Hur spännande är det jämfört med att möta en björn med endast en pil på sig att rädda sitt eget liv och stammens liv?
Ledan är överhuvudtaget vår tids värsta gift och min teori är att vi förbyggt vår civilisation över en gräns av bekvämlighet och trygghet där våra gamla jägarpsyken inte längre trivs.
Hur spännande är det jämfört med att möta en björn med endast en pil på sig att rädda sitt eget liv och stammens liv?
Ledan är överhuvudtaget vår tids värsta gift och min teori är att vi förbyggt vår civilisation över en gräns av bekvämlighet och trygghet där våra gamla jägarpsyken inte längre trivs.
fredag, november 09, 2007
De vackraste och roligaste människorna
Önskar jag hann reflektera och skriva ned varje dag.
Åtminstone samla ihop veck0rna som går.
Hela dagarna umgås jag med de vackraste och roligaste människor jag träffat i hela mitt liv.
Så är det att ha barn.
Och idag kom snön. Det finns stjärtlappar och snowracer och skidor. Roligast är att åka pappas skyffel. För den har mest fart. Och så kan man skyffla iväg barnen i en himla fart rakt in i drivan.
Så. Varför köper vi så mycket prylar när det finns snöskyfflar!
Åtminstone samla ihop veck0rna som går.
Hela dagarna umgås jag med de vackraste och roligaste människor jag träffat i hela mitt liv.
Så är det att ha barn.
Och idag kom snön. Det finns stjärtlappar och snowracer och skidor. Roligast är att åka pappas skyffel. För den har mest fart. Och så kan man skyffla iväg barnen i en himla fart rakt in i drivan.
Så. Varför köper vi så mycket prylar när det finns snöskyfflar!
onsdag, oktober 31, 2007
Ordningens och anarkismens ursprung
Ingenting i livet är konstant, inte ens den egna personligheten eller ens åsikter om det motsatta könet.
Från det jag började skolan upptäckte jag att jag avskydde flickor. Denna motvilja bara växte med åren. Flickor var tråkiga. De satt perfekt stilla på lektionerna och lyssnade på allt det långrandiga som fröken sa. Råkade jag krypa under bänken i syfte att undvika lärarens blick en liten stund, för att kolla in hur världen såg ut om jag höll huvudet upp och ned, var det genast någon präktig flicka som med nit och iver räckte upp handen och uppmärksammade fröken på det hemska med mig:
”Fröken, nu stökar Ander igen!”
Flickor var inte bara tråkiga och gjorde allt det där trista som fröken bad om, de var rent förfärliga; de drog sig inte ens för att skvallra. Dessutom ställde de sig in. I min klass fanns en flicka som gav fröken presenter. Tänka sig! Jag gav aldrig fröken presenter. Jag avskydde henna mest av alla. Hon tvingade mig hela dagarna till saker jag inte tyckte om. Det gick så långt att jag till slut inte fann någon annan råd än att börja skolka för att slippa bli torterad så svårt.
Nu tittar jag på mina döttrar, de kallar sig själva Storasyster och ”Pessan Tula”. Och det är precis vad de är, men jag måste erkänna, jag är alldeles hänförd av dem. Hustrun hänför mig också, men på ett helt annat sätt – och hon har ändå precis gått och blivit rektor, det värsta ämbete jag kände till under mina första 17 levnadsår.
Och så kom sonen. På gott och ont går han i mina fotspår. Medan storasyster och Prinsessan Tula med stort allvar gör precis som man säger när det ska diskas eller städas, eller kanske ännu hellre, bakas kokosbollar så gör sonen något helt annat. Han har satt i system att ignorera varje order, varje instruktion. Han hörsammar precis ingenting, hellre blir han upphetsad av tillsägelser och fortsätter än ivrigare att pilla in strumpstickan i kontakten eller vad nu man försöker hindra honom ifrån att göra. Varje tendens i hans psyke, varje känsloyttring han äger, och hela hans samlade agerande utmynnar i att jag tvingas säga att han är anarkismen personifierad. Precis som jag själv en gång i tiden passar han inte in i möblerade rum och det tog många år innan jag passade in i samhället. Så är riktiga pojkar helt enkelt funtade.
Varje dag hinner han med att riva ut allt ur alla lådor i köket, möblera om alla skor i hallen, en del hittar man i toastolen, andra under krypgrunden på huset. Och har han varit med att baka med storasyster och prinsessan Tula, så lyckas han alltid smussla undan tillräckligt med deg som sedan sitter kletad på TV:n, datorn och fönstret i sovrummet. Och när jag ska gå ut för att hämta ved gör det ont i foten när jag kör ner den i stöveln, för där ligger givetvis det försvunna smörkladdiga decilitermåttet.
Vi har haft barn i fem år, det märktes inte de första åren, för då hade vi två flickor som inte rörde till alltihop att mest likna en soptipp. Sonens energi att föröda hemmet är helt outsinlig och det är med blandade känslor jag serverar honom mat, å ena sidan får han då mer energi att förhärja huset med, å andra sidan ger det honom en chans att växa och en dag uppnå mer mogen ålder, då även mitt kön tycks lugna ned sig en smula.
Vid 46 års ålder har mitt sinnelag kommit till en mild acceptans av både pojkars och flickors läggning. Jag tycker inte längre att flickor är så tråkiga att alla klockor i världen stannar, särskilt de som är upphängda i klassrum, och jag skulle numer bli upprörd om mina döttrar inte ”skvallrade”. Jag är istället i trängande behov av deras rapporter, vad sonen har för sig, så jag hinner avvärja farorna. Och duktiga som de är ropar döttrarna alltid exakt i rättan tid för att rädda liv, men naturligtvis efter det att de själva fått skratta åt ett roligt skådespel: ”Pappa! Skynda dig! Odin har klättrat ned i toastolen med huvudet före!”
På så sätt hinner jag ur den viktigaste aspekten alltid i tid men ändå, för att rädda kläder och tvätt och prylar ur det snabba och ständigt accelererande fördärvets grepp, är den avgörande sekunden alltid slagen. Men det är som Storasyster i familjen säger; ”Pappa, vi har ju tvättmaskin."
Från det jag började skolan upptäckte jag att jag avskydde flickor. Denna motvilja bara växte med åren. Flickor var tråkiga. De satt perfekt stilla på lektionerna och lyssnade på allt det långrandiga som fröken sa. Råkade jag krypa under bänken i syfte att undvika lärarens blick en liten stund, för att kolla in hur världen såg ut om jag höll huvudet upp och ned, var det genast någon präktig flicka som med nit och iver räckte upp handen och uppmärksammade fröken på det hemska med mig:
”Fröken, nu stökar Ander igen!”
Flickor var inte bara tråkiga och gjorde allt det där trista som fröken bad om, de var rent förfärliga; de drog sig inte ens för att skvallra. Dessutom ställde de sig in. I min klass fanns en flicka som gav fröken presenter. Tänka sig! Jag gav aldrig fröken presenter. Jag avskydde henna mest av alla. Hon tvingade mig hela dagarna till saker jag inte tyckte om. Det gick så långt att jag till slut inte fann någon annan råd än att börja skolka för att slippa bli torterad så svårt.
Nu tittar jag på mina döttrar, de kallar sig själva Storasyster och ”Pessan Tula”. Och det är precis vad de är, men jag måste erkänna, jag är alldeles hänförd av dem. Hustrun hänför mig också, men på ett helt annat sätt – och hon har ändå precis gått och blivit rektor, det värsta ämbete jag kände till under mina första 17 levnadsår.
Och så kom sonen. På gott och ont går han i mina fotspår. Medan storasyster och Prinsessan Tula med stort allvar gör precis som man säger när det ska diskas eller städas, eller kanske ännu hellre, bakas kokosbollar så gör sonen något helt annat. Han har satt i system att ignorera varje order, varje instruktion. Han hörsammar precis ingenting, hellre blir han upphetsad av tillsägelser och fortsätter än ivrigare att pilla in strumpstickan i kontakten eller vad nu man försöker hindra honom ifrån att göra. Varje tendens i hans psyke, varje känsloyttring han äger, och hela hans samlade agerande utmynnar i att jag tvingas säga att han är anarkismen personifierad. Precis som jag själv en gång i tiden passar han inte in i möblerade rum och det tog många år innan jag passade in i samhället. Så är riktiga pojkar helt enkelt funtade.
Varje dag hinner han med att riva ut allt ur alla lådor i köket, möblera om alla skor i hallen, en del hittar man i toastolen, andra under krypgrunden på huset. Och har han varit med att baka med storasyster och prinsessan Tula, så lyckas han alltid smussla undan tillräckligt med deg som sedan sitter kletad på TV:n, datorn och fönstret i sovrummet. Och när jag ska gå ut för att hämta ved gör det ont i foten när jag kör ner den i stöveln, för där ligger givetvis det försvunna smörkladdiga decilitermåttet.
Vi har haft barn i fem år, det märktes inte de första åren, för då hade vi två flickor som inte rörde till alltihop att mest likna en soptipp. Sonens energi att föröda hemmet är helt outsinlig och det är med blandade känslor jag serverar honom mat, å ena sidan får han då mer energi att förhärja huset med, å andra sidan ger det honom en chans att växa och en dag uppnå mer mogen ålder, då även mitt kön tycks lugna ned sig en smula.
Vid 46 års ålder har mitt sinnelag kommit till en mild acceptans av både pojkars och flickors läggning. Jag tycker inte längre att flickor är så tråkiga att alla klockor i världen stannar, särskilt de som är upphängda i klassrum, och jag skulle numer bli upprörd om mina döttrar inte ”skvallrade”. Jag är istället i trängande behov av deras rapporter, vad sonen har för sig, så jag hinner avvärja farorna. Och duktiga som de är ropar döttrarna alltid exakt i rättan tid för att rädda liv, men naturligtvis efter det att de själva fått skratta åt ett roligt skådespel: ”Pappa! Skynda dig! Odin har klättrat ned i toastolen med huvudet före!”
På så sätt hinner jag ur den viktigaste aspekten alltid i tid men ändå, för att rädda kläder och tvätt och prylar ur det snabba och ständigt accelererande fördärvets grepp, är den avgörande sekunden alltid slagen. Men det är som Storasyster i familjen säger; ”Pappa, vi har ju tvättmaskin."
tisdag, oktober 30, 2007
Att resa
Vi åker genom svindlande landskap. Jag är på väg till ett möte som kommer att fullborda mina drömmar om hur man kan uppnå korta men intensiva stunder av absolut harmoni.Bredvid sitter Naya 5 år och säger att det är vackert och hon lyckas säga det utan att låta vare sig präktig eller lillgammal. Men strax har vi passerat en fördold brytpunkt av tid beroende på barnkroppars snabba metabolism. Saker och landskap äldsta dottern ser är inte längre intressanta. Och solen sticker henne i ögonen. Naya fem år utbrister, med ett helt annat och otrevligare tonläge att ”jag hatar att åka bil!”
Tula, strax tre år, hänger på i baksätet:
”Ja, hataj att åka bil.”
Misstämningen sprider sig. Jag hör hur Odin, 15 månader, börjar knorra. Var är äpplena, tänker jag? Jag har alltid äpplen och bananer och färdigskurna morotsstavar till hands att trycka in i barnens munnar när det börjar barka åt skogen med deras blodsocker och humör. En minnesblixt slår in i mig, påsen står kvar på köksbänken.
”Ska vi svänga in till döda fallet?” säger jag för att i möjligaste mån avstyra den annalkande katastrofen.
”Va´e döda fallet för nått?” kvider Naya surt så jag riktigt ska förstå att hon inte vill höra talas om några döda fall.
”Va’e döda fallet för nått?” ekar Tula.
Odin, 15 månader börjar stöna. Jag hör på stönet att det här inte kommer att bli en kul resa. Medan jag kör häver jag på något övergymnastiskt vis högerhanden bakåt och når baksätet och barnstolen där. Jag kan sticka in handen mellan Odins rygg och hans säte. Han är varm som en härdsmälta och dyblöt av svett. Jag tänker: Hur roligt kan det vara att sitta fastspänd och kränga omkring baklänges genom världen i ett frigolitbalja timme ut och timme in? Hur skulle jag må? Hur länge skulle jag stå ut? Hur fasen kan de få för sig att konstruera barnstolar i frigolit, det varmaste av varmt? Och brinner som napalm gör det också, om det skulle börja brinna. Flamsäkert tyg draget över – pyttsan!
”Det kanske finns en kiosk vid döda fallet!” utropar jag.
Hoppet tänds i Nayas ögon.
”Har dom glass?”
Jag vrider min själ fram och tillbaka innan jag svarar. Just nu skulle jag kunna bjuda på all glass i världen, för ungarna har varit duktiga. Men jag vet också hur lätt jag har att glida iväg. För några veckor sen åt vi faktiskt glass och godis mest varje dag. Barnen var ju så duktiga och var värda det! Men hustrun har rätt. Jag är precis fullständigt principlös på några av de plan vi människor ibland befinner oss, eller bestämmer som lämpliga. På andra plan är jag benhård. Orubblig.
Jag lyckas med en förbluffande intellektuell saltomortal och hör mig själv säga:
”Kiosken kanske är stängd. Eller så finns det ingen kiosk. Det heter ju döda fallet så det kanske är alldeles dött där”.
Så vinner man betänketid!
Döda fallet är stängt. Det är inte en människa där. Vi går omkring och tittar. Kissar bakom buskar. Busar. Tillbaka i bilen hittar vi kexsmulor i baksätet som vi muntert äter upp eftersom det är det enda vi har. Barnen skrattar. Tycker pappa är tokig som på så stort och riktigt allvar anser att de faktiskt ska äta smulorna! Allihopa.
Naya hittar mitt handtag. Anledningen till hela resan. Hon vrider och vänder på det.
”Men pappa. Varför måste vi åka till Heikki när du redan byggt ett handtag? Du säger ju att det fungerar så bra?”
Jag svarar att det bara är ett idéhandtag, en grovskiss gjord av tejp och korkmattsbitar och lim och tygremsor och spackel. Jag säger att Heikki ska bygga en hel pilbåge i vackra träslag och sen kommer han att slipa till ett handtag som blir så fint att vi kommer att häpna.
Väl framme förlorar jag och Heikki oss i det nya handtagets funktion och utformning. Hans två något äldre döttrar tar hand om och leker med mina barn. Mot kvällningen har vi hittat formen. Pilbågen är fortfarande rå och oslipad, men är ändå det mest välbalanserade jag hållit i min hand. Min tro besannas. Den är en fröjd att skjuta med.
Ett års funderingar kring ”handtagets tryckpunkt” börjar närma sig sin upplösning och en varm lycka sprider sig inom mig.
På väg hem genom mörkret sover barnen. Sista timmen vaknar Odin och skriker eftersom han inte vill sitta i sin frigolitbytta längre och koka.
Jag kan inte låta bli att börja fundera över bilbarnstolar: Ett billigt material som går att formgjuta, men inte är så varmt mot kroppen. Men jag försöker skuffa undan tanken. För jag och Heikki trevar oss nu fram i samtalen om något helt annat. Vi kan ta delar av det kunnande vi fått kring krafter och spänningar i material i pilbågar och flytta över på vindkraft.
Det låter kanske konstigt, men exakt så är det. I mitt huvud snurrar nu en ny sorts vindkraftverk – och det kommer ur pilbågarna, samt det faktum att jag kan segla och har hoppat mycket fallskärm. Aerodynamik helt enkelt, upplevd med hela kroppen i fritt fall i 400 km/h.
”Hinner vi till Bolibompa?” undrar Naya.
”Om det inte är halt längre fram”, säger jag och tackar henne inom mig för att hon tar mig åter till denna världen. Jag ska vara pappaledig och inte börja ragga en halv miljon för att ha råd att utveckla ett nytt vindkraftverk. Och när jag är klar med pappaledigheten ska jag skriva böcker. Så är planen.
söndag, oktober 28, 2007
Den upplevda tryckpunkten i handen
Marknadskrafter. Riktad reklam.
Makt, begär efter jag vet inte vad, och otroliga kassaflöden.
Och mitt i detta flöde visar sig till synes oskyldiga företeelser som Facebook vara närmast bisarra faktainsamlare om människors vanor, allt möjligt, så att ägarna, sådana som Microsoft och andra, i slutändan kan rikta reklamen ännu effektivare, men även förskansar sig rätten att använda folks foton, texter. Allt. Plötsligt äger ägarna till Facebook hela våra imaginära liv, de delar av våra liv vi valt att lägga upp där.
Allt det där svårgenomträngliga händer därute i den stora världen.
Själv kurar jag skymning i mitt torp.
Närmaste stad ligger 3,8 mil bort. Jag bor alltså tillräckligt ensligt för att kunna slippa känslan av att vara en del av det virrvarr av, inte förtroliga överenskommelser, utan de snikna och gnidna och kortfristiga affärskontrakt och terminer i olja och derivat och optionshandel på kommande vete- ris- och majsskördar världen faktiskt är byggt på men som vi valt att kalla civilisation; denna företeelse som rör sig lika ryckvis framåt som en skottskadad och som endast förmår att mäta sin egen förmodade framgång i de kvartalsrapporter som strömmar in på världens börser.
Ibland vill jag slippa allt det där och då är det skönt att tundran börjar precis här och i väster breder fjällkedjan ut sig.
Jag har stängt av allt det där andra.
Jag är bara här.
Långsamt, ytterst långsamt genomför jag det jag vill. Jag fokuserar.
Barnen är med mig hela tiden, medan hustrun arbetar många timmar på sitt nya jobb som rektor.
En halv minut där, tio minuter här, en halvtimme där. Vecka efter vecka.
Snart har jag troligen lyckats flytta det jag definierat som ”punkten”.
Det sker medan barnen rasar utan att jag behöver styra dem eller medla i en hårdragningskonflikt. Det sker när jag plockar disk och barnen hjälper mig istället för att slabba ner mer och tappa och ha sönder saker, vilket händer lika ofta.
Jag kan inte förklara hur eller varför jag fastnar i de projekt jag till slut genomför. Denna gång handlar det om att förflytta det jag kallar ”den upplevda tryckpunkten” cirka 12 millimeter nedåt i handen.
Det handlar givetvis om bågskytte och den tryckpunkt som bildas i handen när man spänner upp en pilbåge. Genom att forma handtaget annorlunda går den att flytta – och sitter den på rätt ställe har jag fått för mig att man kan skjuta någon procent bättre. Men det är inte det intressanta. Det jag söker är något annat. Det handlar om känsla. Det handlar om hur kraften går in i skyttens kropp och fortplantar sig genom senor, muskler och skelett.
I slutändan handlar det om Zen.
Andra har alltså gjort upptäckten många tusen år före mig.
Jag håller inte på med Zen. Jag mediterar inte. Jag håller inte på med bågskytte heller, eller i vart fall lika lite som klockmakaren håller på med metallurgi utan endast måste bemästra även det för att till slut få till den exakta och rätta klangen i sina klockor.
Så att klockorna blir vackra att lyssna till.
Så här är det:
När allt stämmer i bågskytte är världen plötsligt i total harmoni.
Det är vad jag vill ge världen.
Den sortens känsla av balans och harmoni.
Prosaiskt skulle man alltså kunna säga att jag ”bara gör ett nytt handtag till en pilbåge”. Ytterligare en produkt i mängden att tjäna pengar på. Att sälja. Bygga företag kring. Att börsnotera.
Men det handlar inte om det. Det handlar om att vi människor är ämnade för något annat än att de smartaste och snabbaste bland oss ständigt, med hjärtat i halsgropen, måste snegla på hur mycket klockan är och hur världens börser står, för att i rättan tid flytta pengar från optioner i Amerikas nästkommande veteskörd till olja, eller från olja till dollar eller Japansk valuta eller statsskuldväxlar. Genom detta fyller vi alla våra liv med så mycket onödig ängslan, så mycket onödig strävan som inte leder dit vi människor faktiskt vill.
Vår tids samlade oro är det väldigaste människan hittills presterat.
Här i mitt lilla hus på gränsen till tundran ser jag att det är så. Mitt långa sökande efter tryckpunkten i handen gör saken närmast skrämmande klar för mig. Det finns en annan värld.
Kanske har vår civilisation så svårt att välja den andra världen eftersom så få har upplevt den?
Makt, begär efter jag vet inte vad, och otroliga kassaflöden.
Och mitt i detta flöde visar sig till synes oskyldiga företeelser som Facebook vara närmast bisarra faktainsamlare om människors vanor, allt möjligt, så att ägarna, sådana som Microsoft och andra, i slutändan kan rikta reklamen ännu effektivare, men även förskansar sig rätten att använda folks foton, texter. Allt. Plötsligt äger ägarna till Facebook hela våra imaginära liv, de delar av våra liv vi valt att lägga upp där.
Allt det där svårgenomträngliga händer därute i den stora världen.
Själv kurar jag skymning i mitt torp.
Närmaste stad ligger 3,8 mil bort. Jag bor alltså tillräckligt ensligt för att kunna slippa känslan av att vara en del av det virrvarr av, inte förtroliga överenskommelser, utan de snikna och gnidna och kortfristiga affärskontrakt och terminer i olja och derivat och optionshandel på kommande vete- ris- och majsskördar världen faktiskt är byggt på men som vi valt att kalla civilisation; denna företeelse som rör sig lika ryckvis framåt som en skottskadad och som endast förmår att mäta sin egen förmodade framgång i de kvartalsrapporter som strömmar in på världens börser.
Ibland vill jag slippa allt det där och då är det skönt att tundran börjar precis här och i väster breder fjällkedjan ut sig.
Jag har stängt av allt det där andra.
Jag är bara här.
Långsamt, ytterst långsamt genomför jag det jag vill. Jag fokuserar.
Barnen är med mig hela tiden, medan hustrun arbetar många timmar på sitt nya jobb som rektor.
En halv minut där, tio minuter här, en halvtimme där. Vecka efter vecka.
Snart har jag troligen lyckats flytta det jag definierat som ”punkten”.
Det sker medan barnen rasar utan att jag behöver styra dem eller medla i en hårdragningskonflikt. Det sker när jag plockar disk och barnen hjälper mig istället för att slabba ner mer och tappa och ha sönder saker, vilket händer lika ofta.
Jag kan inte förklara hur eller varför jag fastnar i de projekt jag till slut genomför. Denna gång handlar det om att förflytta det jag kallar ”den upplevda tryckpunkten” cirka 12 millimeter nedåt i handen.
Det handlar givetvis om bågskytte och den tryckpunkt som bildas i handen när man spänner upp en pilbåge. Genom att forma handtaget annorlunda går den att flytta – och sitter den på rätt ställe har jag fått för mig att man kan skjuta någon procent bättre. Men det är inte det intressanta. Det jag söker är något annat. Det handlar om känsla. Det handlar om hur kraften går in i skyttens kropp och fortplantar sig genom senor, muskler och skelett.
I slutändan handlar det om Zen.
Andra har alltså gjort upptäckten många tusen år före mig.
Jag håller inte på med Zen. Jag mediterar inte. Jag håller inte på med bågskytte heller, eller i vart fall lika lite som klockmakaren håller på med metallurgi utan endast måste bemästra även det för att till slut få till den exakta och rätta klangen i sina klockor.
Så att klockorna blir vackra att lyssna till.
Så här är det:
När allt stämmer i bågskytte är världen plötsligt i total harmoni.
Det är vad jag vill ge världen.
Den sortens känsla av balans och harmoni.
Prosaiskt skulle man alltså kunna säga att jag ”bara gör ett nytt handtag till en pilbåge”. Ytterligare en produkt i mängden att tjäna pengar på. Att sälja. Bygga företag kring. Att börsnotera.
Men det handlar inte om det. Det handlar om att vi människor är ämnade för något annat än att de smartaste och snabbaste bland oss ständigt, med hjärtat i halsgropen, måste snegla på hur mycket klockan är och hur världens börser står, för att i rättan tid flytta pengar från optioner i Amerikas nästkommande veteskörd till olja, eller från olja till dollar eller Japansk valuta eller statsskuldväxlar. Genom detta fyller vi alla våra liv med så mycket onödig ängslan, så mycket onödig strävan som inte leder dit vi människor faktiskt vill.
Vår tids samlade oro är det väldigaste människan hittills presterat.
Här i mitt lilla hus på gränsen till tundran ser jag att det är så. Mitt långa sökande efter tryckpunkten i handen gör saken närmast skrämmande klar för mig. Det finns en annan värld.
Kanske har vår civilisation så svårt att välja den andra världen eftersom så få har upplevt den?
måndag, oktober 22, 2007
De icke könsneutrala barnen
Med inställningen: "Ha! Jag har två händer och 4 tänder som fixar alla hinder ni kan hitta på" – går sonen lös på allt; och forcerar allt.Jag har läst det i böcker. Forskare på TV har sagt samma sak:
De påstår att pojkar och flickor är könsneutrala i många år, att skillnaderna kommer först när organ som hypofysen och äggstockarna och testiklarna får för sig att börja producera östrogen respektive testosteron.
Det är skitsnack.
Jag har inget stort statistiskt underlag, men genom att iaktta mina egna barn och de i bekantskapskretsen ser jag att det är en våldsam och egenartad skillnad mellan pojkar och flickor.
Skillnad 1:
När flickor slår sig gråter de jämrande, som om det gör ont och de vill ha tröst.
När sonen slår sig skriker han inte för att det gör ont, utan för att han är förorättad och förbannad på världen som hade mage att gå honom emot.
Skillnad 2:
Sade jag ”Ajabaja” med en knivsudds grad skrovligare röst än vanligt, (alltså inte ens strängt) till mina flickor när de var små och var i färd med att ta i den glödheta vedspisen lyssnade de, nickade prinsesslikt och förståndigt och rörde aldrig vid spisen, inte ens om jag inte var i rummet.
I 15 månader har jag försökt allt; jag har sagt det, förklarat det, skrikit mig hes och VRÅLAT ”Ajabaja” till min son. Resultat noll. Han kastar sig fortfarande med ännu större iver mot spisen vid varje varning. Dessutom; jag har huggit tag i honom, släpat bort honom, knäppt honom på fingrarna, hållit hans fingrar svidande nära glöden. Kort sagt, ingenting hjälper. Han inte bara rör vid spisen, han öppnar luckan, rotar i rostret, sticker in hela huvudet, sveder luggen och bränner sig titt tätt. Ändå. Han ska dit igen och igen och igen och igen.
Det sprakar ju och är livsfarligt spännande – eller hur nu unga representanter av mitt eget kön tänker. Om de tänker.
Skillnad 3:
Våra flickor kan leka tyst – och finna nöje i det!
Vår pojke ruskar och slamrar i allt, kastar saker så att de låter och smäller. Annars är sakerna inte kul. En sak som inte låter är per definition inte kul – och tas inte upp till lek igen, såvitt man inte kan manipulera sönder grejen, för att försätta saker i olika grader av sönderfall är också kul!
Skillnad 4:
Höjer jag av misstag rösten eller ändrar tonläget knappt förnimbart kan jag få mina döttrar att falla i tröstlösa tårar som kan pågå i timmar, eller åtminstone tills fyra liter glass kommer på bordet, och det händer helt utan att jag har velat inskärpa något eller varit det minsta arg. Jag råkade bara uttrycka mig lite högljuddare än vanligt.
Jag kan skrika och varna och göra min läskigaste röst utan att min son reagerar, eller snarare – han skrattar åt sin roliga far och fortsätter att öppna spisluckan, ugnsluckan, klättra utför brandstegen, hänga ut genom fönstret eller dänga sönder finporslinet eftersom det krasar så skojigt och jag skriker ännu högre då.
Skillnad 5:
Jag kan kasta upp mina flickor i luften, men det finns en gräns som jag lärt mig, gör jag det för våldsamt och plötsligt uppstår gråt – de finner det läskigt.
Ju hårdare och vårdslösare jag kastar min son, ju mer förtjust blir han och råkar jag dänga honom lite i väggen eller i taket bekommer det honom aldrig illa, utan han skrattar bara ännu mer, medan minsta förnimmelse av närhet till tak eller vägg för flickornas del leder till stor katastrof – ”Jag kunde ha dött pappa! Så där få’ru inte göra”.
Skillnad 6:
Jag kan redan brottas hårdare och mer på riktigt med min ettåriga grabb än jag kan med döttrarna som är 3 o 5 år gamla…
Skillnad 7:
Mina döttrars alla utandningar, utdunstningar och svettningar är fräschare och doftar godare än det som en gång kom in i deras kroppar. Dessa små förtjusande eteriska varelser är helt enkelt små reningsverk.
Allt som min son får i sig kan bli – och blir – några grader äckligare. Han har redan svår fotsvett, rapar högt och karlaktigt, fiser och beter sig och luktar i största allmänhet som karlar gör, det vill säga illa.
Skillnad 8:
Teknik är inget för flickor. Jag vill påstå att mina döttrar är intelligenta, men låsmekanismer och annat är inget de funderat över en enda sekund under sina fem första levnadsår.
Sonen däremot har redan klurat ut alla barnsäkra lås, på ugnen, på skräp- och återvinningsbehållaren, på vedspisen, fönsterhakarna, alla husets dörrar och så vidare. Han tar sig in och ut överallt – och når han inte flyttar han vilka möbler som helst för att kunna klättra på dem och nå även lådan som står på det manshöga kylskåpet.
Skillnad 9:
Flickor slåss inte spontant. De tar till och med emot stryk från sin mycket mindre lillebror som redan funnit ut att det är jätteeffektivt att dra dem i håret – då ramlar de stora flickorna omkull, gråtande.
Och när de ligger ned kan man med fördel sätta sig på deras huvuden och hoppa på dem.
Skillnad 10:
Jag har verkligen försökt avstyra det jag själv hatar: Flickornas totala fäbless för rosa prinsessleksaker. Sic! Men icke: Lekrummet är efter fem års flicktyranni proppfullt med rosa tjafs. Nu kommer sonen in, väljer pricksäkert, bilen, båten, loket och vräker undan det rosa tyllet som var i vägen.
En annan skillnad. Flickorna har aldrig gått från gården under alla dessa år. De blir ängsliga av bara tanken. Sonen försvinner redan dagligen. Man får springa och leta efter honom. Lämnar man honom utan uppsikt i större tidsrymder än man hinner säga till någon av flickorna: ”Nej snälla, ha mössan på dig, det är kallt ute”, så är han borta. Spårlöst försvunnen.
fredag, oktober 19, 2007
Kan vi som små individer göra skillnad?
Veckan som gått:
Hemma: Gårdsplanen uppgrävd och rördelar och slangar och gängtejp och avgrävda jordkablar överallt. I de korta pauserna mellan föredrag hit och dit och blöjbyten lyckas jag koppla ihop det hela så att vi får provisoriskt rinnande vatten igen. Jag fasar för djupa frostnätter eftersom slangar och rörkopplingar ligger under bar himmel i sin två meter djupa men öppna grav. Vi har varit utan vatten sen augusti. Mitt i allt, störta iväg med barnen till svärmor för att ta hand om 100 kilo älg. Så hem igen, med svärmor så att hon kan hjälpa mig med barnen medan jag kopplar vattenledningarna att likna lite bättre rörmokeri.
Så iväg igen. En kortare vända. 44 mil.
Till Matfors Folkets Hus får jag vägbeskrivning i telefon. Jag hittar direkt.
Inne i salongen: Vaktmästaren svär över att han inte fått utbildning på ljudanläggning och mikrofon. Publiken strömmar in. Hela årskurs nio från Matfors skola.
Det händer att folk i arrangörsleden kan undslippa sig: ”Det är ju bara ungdomar”.
Jag förstår inte. Ungdomar har lika stor rätt att få ett bra föredrag som några andra.
I Matfors är det ingen som säger något sådant dumt. Rektorn, lärarna, vaktmästaren; alla vill vi få igång ljudet.
I Matfors kommer 120 niondeklassare. Om jag är illa förberedd eller inte får till mikrofonen förstör jag en avsevärd mängd livstid. Mig tar föredraget bara en timme och jag får betalt oavsett. Men jag upptar och sabbar 120 individers liv under en hel timme om jag inte är proffsig, bra.
Att förstöra 120 timmar livstid är respektlöst.
Jag hatar dåligt förberedda föredragshållare.
Man ska sköta sitt jobb.
Jag överväger att köra utan mikrofon. Jag vet att jag klarat 150 pers utan i en större salong. Dock, det är jobbigt för stämbanden. Jag ska hålla ett föredrag till på kvällen.
Vaktmästaren och jag får till ljudet någorlunda. Jag väljer att köra med mick trots halvtaskigt och burkigt ljud.
Föredraget går bra.
Sen kollapsar jag i cafeterian.
Att vårda tre småbarn och på egen hand meka med vattensystemet mellan föredragen hela veckan börjar ta ut sin rätt.
Jag sover på golvet i cafeterian. Jag vaknar, äter en bit mat på den intilliggande restaurangen med namn Dino.
Folk som inte är i branschen tror att man ser Sverige när man är på turné.
Andra kringresande kanske lyckas med det. Jag gör det inte.
Jag ser Folkets Hus. Jag ser en restaurang vid namn Dino.
Jag hinner efter maten slå en lov till ICA och ser att de satt upp affischer till kvällens författarbesök.
Skylten är klåpigt gjord, utförd med alla klassiska fel; över 4 olika typsnitt, varav två helt oläsbara. Men den värmer mitt hjärta.
Arrangörerna vill att det kommer folk.
De bryr sig.
Det finns folk därute som tror på det goda och vill locka fram det i olika form. För dem är jag en representant för ordet. För dem kan jag och det jag skriver och säger utgöra den smala skillnaden.
Skillnaden mellan att folk förstår varandra och kan prata med varandra, istället för att bli misstänksamma, eller rentav och i värsta fall; främlingsfientliga.
Litteratur är en väg till förståelse, tror och tycker dessa människor.
De är glada att jag kommer. De vill att kvällens arrangemang ska bli bra. Sprida goda ringar på vattnet.
På toaletten står jag och slår mig själv på kinderna för att vakna riktigt till liv igen.
Jag måste tagga mig själv så att jag orkar göra ett bra framträdande till.
Det blir bra. Jag signerar böcker som en galning efteråt.
I bilen hem känner jag att jag håller på att kollapsa igen, så jag kör in på en parkeringsficka och sover.
En stunds slummer kan göra underverk.
Sen sitter jag i bilen och gör en snabbanalys av mig själv. Trots den överväldigande tröttheten är jag robust lycklig. Det är bara att försiktigt ta sig hem genom natten.
Jag är hemma strax före tolv.
Minstingen väcker mig klockan fyra. Vill ha välling.
Fyra timmars sömn är allt jag får efter en tung vecka.
Dagen efter blir svår. Jag kopplar rör och slangar och klurar ut hur det ska göras för att fungera på ”riktigt” inte bara provisoriskt med ett för litet tryckkärl. Jag blir vresig mot barnen.
Det är priset.
Det är mina barn som betalar.
Jag bestämmer mig. Så här kan vi inte ha det.
Nu gäller att vila ikapp och få harmoni hemma igen.
Det är det enda som gäller.
Hemma: Gårdsplanen uppgrävd och rördelar och slangar och gängtejp och avgrävda jordkablar överallt. I de korta pauserna mellan föredrag hit och dit och blöjbyten lyckas jag koppla ihop det hela så att vi får provisoriskt rinnande vatten igen. Jag fasar för djupa frostnätter eftersom slangar och rörkopplingar ligger under bar himmel i sin två meter djupa men öppna grav. Vi har varit utan vatten sen augusti. Mitt i allt, störta iväg med barnen till svärmor för att ta hand om 100 kilo älg. Så hem igen, med svärmor så att hon kan hjälpa mig med barnen medan jag kopplar vattenledningarna att likna lite bättre rörmokeri.
Så iväg igen. En kortare vända. 44 mil.
Till Matfors Folkets Hus får jag vägbeskrivning i telefon. Jag hittar direkt.
Inne i salongen: Vaktmästaren svär över att han inte fått utbildning på ljudanläggning och mikrofon. Publiken strömmar in. Hela årskurs nio från Matfors skola.
Det händer att folk i arrangörsleden kan undslippa sig: ”Det är ju bara ungdomar”.
Jag förstår inte. Ungdomar har lika stor rätt att få ett bra föredrag som några andra.
I Matfors är det ingen som säger något sådant dumt. Rektorn, lärarna, vaktmästaren; alla vill vi få igång ljudet.
I Matfors kommer 120 niondeklassare. Om jag är illa förberedd eller inte får till mikrofonen förstör jag en avsevärd mängd livstid. Mig tar föredraget bara en timme och jag får betalt oavsett. Men jag upptar och sabbar 120 individers liv under en hel timme om jag inte är proffsig, bra.
Att förstöra 120 timmar livstid är respektlöst.
Jag hatar dåligt förberedda föredragshållare.
Man ska sköta sitt jobb.
Jag överväger att köra utan mikrofon. Jag vet att jag klarat 150 pers utan i en större salong. Dock, det är jobbigt för stämbanden. Jag ska hålla ett föredrag till på kvällen.
Vaktmästaren och jag får till ljudet någorlunda. Jag väljer att köra med mick trots halvtaskigt och burkigt ljud.
Föredraget går bra.
Sen kollapsar jag i cafeterian.
Att vårda tre småbarn och på egen hand meka med vattensystemet mellan föredragen hela veckan börjar ta ut sin rätt.
Jag sover på golvet i cafeterian. Jag vaknar, äter en bit mat på den intilliggande restaurangen med namn Dino.
Folk som inte är i branschen tror att man ser Sverige när man är på turné.
Andra kringresande kanske lyckas med det. Jag gör det inte.
Jag ser Folkets Hus. Jag ser en restaurang vid namn Dino.
Jag hinner efter maten slå en lov till ICA och ser att de satt upp affischer till kvällens författarbesök.
Skylten är klåpigt gjord, utförd med alla klassiska fel; över 4 olika typsnitt, varav två helt oläsbara. Men den värmer mitt hjärta.
Arrangörerna vill att det kommer folk.
De bryr sig.
Det finns folk därute som tror på det goda och vill locka fram det i olika form. För dem är jag en representant för ordet. För dem kan jag och det jag skriver och säger utgöra den smala skillnaden.
Skillnaden mellan att folk förstår varandra och kan prata med varandra, istället för att bli misstänksamma, eller rentav och i värsta fall; främlingsfientliga.
Litteratur är en väg till förståelse, tror och tycker dessa människor.
De är glada att jag kommer. De vill att kvällens arrangemang ska bli bra. Sprida goda ringar på vattnet.
På toaletten står jag och slår mig själv på kinderna för att vakna riktigt till liv igen.
Jag måste tagga mig själv så att jag orkar göra ett bra framträdande till.
Det blir bra. Jag signerar böcker som en galning efteråt.
I bilen hem känner jag att jag håller på att kollapsa igen, så jag kör in på en parkeringsficka och sover.
En stunds slummer kan göra underverk.
Sen sitter jag i bilen och gör en snabbanalys av mig själv. Trots den överväldigande tröttheten är jag robust lycklig. Det är bara att försiktigt ta sig hem genom natten.
Jag är hemma strax före tolv.
Minstingen väcker mig klockan fyra. Vill ha välling.
Fyra timmars sömn är allt jag får efter en tung vecka.
Dagen efter blir svår. Jag kopplar rör och slangar och klurar ut hur det ska göras för att fungera på ”riktigt” inte bara provisoriskt med ett för litet tryckkärl. Jag blir vresig mot barnen.
Det är priset.
Det är mina barn som betalar.
Jag bestämmer mig. Så här kan vi inte ha det.
Nu gäller att vila ikapp och få harmoni hemma igen.
Det är det enda som gäller.
fredag, oktober 12, 2007
Att kämpa fast man vet att man förlorar
Att jag inte hinner blogga beror på tre livliga barn, vars aktiviteter jag så mycket hellre vill skriva om eftersom de nästan river huset medan jag gör det vuxna ibland måste syssla med.
Sedan i maj ligger jag i, jag vet inte vad jag ska kalla det, kanske ”förfrågekorrespondens” är ett lämpligt ord, med skatteverket.
Skatteverket hävdar att jag ska införa inkomst av en bok som vanlig inkomst, alltså att jag ska betala sociala avgifter och skatt. Summa cirka 64% till staten och lite mindre till mej.
Jag å min sida anser att jag sålt rättigheten till en gammal bok.
Jag har redan betalt sociala avgifter och skatt för den boken under åren 1994, 1995, 1996 och 1997.
Ingen annan människa eller företagare tvingas betala sociala avgifter och skatt flera gånger om på ett jobb utfört ett enda år…
Nu ville EBF köpa rättighet att trycka boken igen och jag tyckte att det var läge att köra med det staten själv har sagt att det ska vara på böcker, endast bokmoms om 6 procent.
Alltså envisas jag sedan 5 månader att skriva små, korta, men förhoppningsvis informativa brev till skatteverket.
Nedan mitt senaste:
* * *
Förfrågan datum 2007-10-11
Referensnr: 610325-nnnn
Handläggare NN
Er fråga: Ni vill ha en förklaring till hur ersättning från En bok för alla AB om xxxxx kr har hanterats i min deklaration.
SVAR: Under kod 150 på N1-blanketten är infört xxxxx kr. Som momspliktig omsättning är yyyy kr infört på huvudblanketten.
Jag har sålt rättigheten att trycka en bok med titeln ”Månskensligisten” till En bok för alla AB. Bokmoms är 6%
Boken kom i originalutgåva ut hos Bonniers 1994.
Jag antar att ni kan gräva fram historik och då konstatera att jag absurt nog för åren 1994, 1995, 1996 och 1997 redan betalat sociala avgifter och skatt för sagda verk flera gånger om.
Detta förflutna men förnuftsvidriga övertaxerande får ni givetvis gärna korrigera hellre än att återigen hävda att jag ska betala ytterligare mer än av riksdagen stipulerad moms på bokkultur a’ 6%.
* * * *
Så här är det varje år. Jag och skatteverket lägger ned timmar, ibland dagar, på att reda ut problemen kring hur konstnärer/författare ska behandlas skattemässigt.
Grejen är att de inte kan uttyda sina egna regler – och jag kan det än mindre, inte ens med hjälp av min duktiga revisor hos Ernst&Young. (Det var med hans hjälp jag kunde skriva till skatteverket att det hela ligger under kod 150 på blankett N1, där min kära revisor, i sin nit att göra absolut rätt och riktigt, hade fört in summan.)
Det finns skönlitterära verk som gestaltar känslan man får: Moment 22, och nästan Kafkas samtliga böcker berör ämnet, var och en på sitt sätt.
Summan är att man som liten människa alltid förlorar sådana här strider.
Konsten är att gå in i striden med glatt mod ändå!
Sedan i maj ligger jag i, jag vet inte vad jag ska kalla det, kanske ”förfrågekorrespondens” är ett lämpligt ord, med skatteverket.
Skatteverket hävdar att jag ska införa inkomst av en bok som vanlig inkomst, alltså att jag ska betala sociala avgifter och skatt. Summa cirka 64% till staten och lite mindre till mej.
Jag å min sida anser att jag sålt rättigheten till en gammal bok.
Jag har redan betalt sociala avgifter och skatt för den boken under åren 1994, 1995, 1996 och 1997.
Ingen annan människa eller företagare tvingas betala sociala avgifter och skatt flera gånger om på ett jobb utfört ett enda år…
Nu ville EBF köpa rättighet att trycka boken igen och jag tyckte att det var läge att köra med det staten själv har sagt att det ska vara på böcker, endast bokmoms om 6 procent.
Alltså envisas jag sedan 5 månader att skriva små, korta, men förhoppningsvis informativa brev till skatteverket.
Nedan mitt senaste:
* * *
Förfrågan datum 2007-10-11
Referensnr: 610325-nnnn
Handläggare NN
Er fråga: Ni vill ha en förklaring till hur ersättning från En bok för alla AB om xxxxx kr har hanterats i min deklaration.
SVAR: Under kod 150 på N1-blanketten är infört xxxxx kr. Som momspliktig omsättning är yyyy kr infört på huvudblanketten.
Jag har sålt rättigheten att trycka en bok med titeln ”Månskensligisten” till En bok för alla AB. Bokmoms är 6%
Boken kom i originalutgåva ut hos Bonniers 1994.
Jag antar att ni kan gräva fram historik och då konstatera att jag absurt nog för åren 1994, 1995, 1996 och 1997 redan betalat sociala avgifter och skatt för sagda verk flera gånger om.
Detta förflutna men förnuftsvidriga övertaxerande får ni givetvis gärna korrigera hellre än att återigen hävda att jag ska betala ytterligare mer än av riksdagen stipulerad moms på bokkultur a’ 6%.
* * * *
Så här är det varje år. Jag och skatteverket lägger ned timmar, ibland dagar, på att reda ut problemen kring hur konstnärer/författare ska behandlas skattemässigt.
Grejen är att de inte kan uttyda sina egna regler – och jag kan det än mindre, inte ens med hjälp av min duktiga revisor hos Ernst&Young. (Det var med hans hjälp jag kunde skriva till skatteverket att det hela ligger under kod 150 på blankett N1, där min kära revisor, i sin nit att göra absolut rätt och riktigt, hade fört in summan.)
Det finns skönlitterära verk som gestaltar känslan man får: Moment 22, och nästan Kafkas samtliga böcker berör ämnet, var och en på sitt sätt.
Summan är att man som liten människa alltid förlorar sådana här strider.
Konsten är att gå in i striden med glatt mod ändå!
måndag, oktober 08, 2007
Postdepression
Depression är svårt. Folk känner skam. Det är något man inte talar om.
Därför visste en del inte hur de skulle förhålla sig när jag skrev om min depression här på bloggen. Även i verkliga livet sade jag som det var, att jag käkade Mirtazapin.
Men de flesta blev odelat glada över att jag satte ord på det svåra. Jag frågar mig; vad annat har vi författare till?
Det är den nytta författare eventuellt kan göra, att vi tar oss tid, sätter oss ned och letar ord till det som är svårt att beskriva.
Här känner jag att jag fuskat. Jag äger en önskan att göra en riktig genomlysning av problemet. Kruxet är att jag inte hinner. Jag har tre barn och ett hem att sköta. Så jag väljer bort det för tillfället. Jag kan inte ta mig tiden att forska igenom ämnet för att skriva om det på ett adekvat sätt.
Ändå känner jag att jag åtminstone måste göra en kort sammanfattning. Folk både mejlar och ringer. De söker stöd hos någon som kanske vet något eftersom deras läkare inte verkar ha riktigt kläm på läget.
Tyvärr besitter jag ingen kunskap alls i ämnet, kan bara relatera till det som hände mig själv.
Ändå vågar jag göra ett viktigt påstående: Det var INTE mitt tankeinnehåll som gjorde mig deprimerad. Jag hade alltså kunnat ha tusen och åter tusen duktiga psykologer att prata med; det hade inte hjälpt. Möjligen hade det hjälpt med kognitiv terapi, men den terapiformen finns knappt i Sverige.
Enligt SBU – Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering – kan en egentlig depression vara Lindrig, Måttlig eller Svår. Jag hade troligen en måttlig depression. Jag kunde inte längre sköta vardagslivet. Vid Svår depression kommer tankar på att ta sitt liv, så långt hade jag inte sjunkit.
Jag hade kraft nog att söka mig till psyket, de lyssnade på mig på telefon i ca 2 minuter men ville inte ta emot mig. De hänvisade mig till närmaste distriktsläkare som fått förskrivningsrätt på psykofarmaka.
Jag gick till distriktsläkaren. Diagnosen ”måttlig depression” ställdes.
Vid måttlig depression kan viss psykoterapi hjälpa enligt SBU, om den inriktar sig på ens tillvaro ”här och nu” och INTE börjar gräva i patientens barndom.
Tragiskt nog hör över 80 procent av dem som är psykologiutbildade i Sverige till den psykodynamiska skolan. SBU – Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering – skriver: ”Det saknas stöd för att psykoanalys eller lång psykodynamisk psykoterapi är effektiva mot depressioner.”
Att få rätt terapiform vid depression är därför nästan omöjligt. Dessutom, det kräver oftast omkring 20 tillfällen. Min distriktsläkare ville att jag skulle gå i den terapi som bjöds, jag avböjde. Dels visste jag att det vore lönlöst eftersom terapiformen i vårt landsting är felaktig, dels hade jag inte tid eftersom jag har vårdnaden om barnen.
Min distriktsläkare visste inte vad hon skulle skriva ut, utan noterade mina symtom, ringde det som kallas ”bakjouren” på psyket där någon jäktad person föreslog att det skulle förskrivas Mirtazapin till mig.
På denna hörsägen förskrevs alltså Mirtazapin till mig. En icke skolad och därmed inte kompetent läkare ringde en annan jäktad läkare och under någon minuts samtal föreslog man att man skulle ge mig Mirtazapin – ett preparat som har stor inverkan på hjärnans funktion.
Vid tillfället ifråga var jag i för dåligt skick för att resa några protester. Hade de sagt åt mig att pumpa in bensin i ådrorna hade jag gjort det. Trots att jag egentligen vet att man dör av redan ganska låga doser med bensin i blodet.
Backar man i denna blogg till augusti och september kan man följa den resa jag fick med Mirtazapin.
Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt. Min dotter, fem år, frågade: ”Pappa, varför kör vi så långsamt till affären?”
Jag ville inte gärna säga att jag aldrig känt mig så full och bakis på en och samma gång att jag inte tordes köra fortare utan sade: ”Det är så fina färger på träden, tycker du inte Naya!”
Alla andra visste, men jag valde att inte försöka förklara detta för mina barn. Den enda förklaring de fick var att jag var väldigt trött eftersom jag arbetat för mycket. (Nu efteråt förstår jag att det faktiskt var en alldeles korrekt förklaring). Det enda barnen upplevde under en period var att deras pappa var väldigt mycket tråkigare och tröttare än vanligt.
Mirtazapin gav mig alltså svåra biverkningar. Jag var trött, dåsig och våldsamt bakfull hela tiden. Inuti dessa svåra biverkningar mådde mitt sinne trots allt rätt bra. Mirtazapin höjer, genom att täppa till återföringshålen i cellväggen, halterna av noradrenalin och serotonin i synapserna. Förhöjd serotoninhalt får en att må bra och känna sig väl till mods. Vissa människors depression kan alltså alldeles säkert avhjälpas med detta preparat och hur eländig jag än var av biverkningarna så kände jag mig rätt väl till sinnes, förutom några gastkramande panikångestattacker, som preparatet troligen gav mig innan hjärnan lyckats kalibrera om sig och acceptera förhöjda nivåer av de två signalsubstanserna.
Efter ca 18 dagar klarade jag inte av att ta förskriven dos om 30 mg längre, jag halverade dosen på eget bevåg genom att endast äta halva tabletter.
Jag sökte inte ens upp min distriktsläkare för jag insåg att hon inte skulle kunna hjälpa mig i detta beslut.
Jag hade vid denna tid redan träffat henne tre gånger och mot min vilja försökte hon pracka på mig samtalsterapi och började dra i trådar från min barndom. Jag vet redan att min barndom till stora delar var kass, så det är inget jag mår bättre av att dra upp igen. Jag är färdig med min barndom och har bearbetat den, men kan givetvis under den försvagning av jagkänslan som uppstår vid depression låta mig luras av en välmenande psykolog och återigen börja dra av sårskorpor som är över 40 år gamla. Jag anser att det inte är någon nytta med sådan terapi.
(Enligt mitt sätt att se lider man bara i onödan en gång till när man går i sådan terapi. Man led och fick trauman i sin barndom – och så tvingas man sitta och snacka om skiten och gråta igen, 60 minuter i veckan, i fem år…)
På 15 mg kan sägas att biverkningarna halverades. Jag levde inte längre i värsta bakfyllan, som efter sju helrör whiskey, utan bara som om jag druckit en enda flaska… Alltså, jag mådde fortfarande värre än kass, men ändå jämförelsevis bättre. Jag stod ut i tio dagar till med medicinen.
Pernilla som har sajten http://www.serotonin.nu/ gav mig en del råd. Bland annat föreslog hon att jag skulle göra testet som finns på http://www.hormonbalans.se/
Denna test tror jag faktiskt ställde en bättre diagnos än min distriktsläkare hade presterat. Testen gav vid handen att det hellre var halterna av dopamin och acetycholin som skulle höjas i min hjärna. Testen visade att jag hade alldeles nog med serotonin.
Det är precis som Pernilla skriver på sin sajt http://www.serotonin.nu/ Det finns en massa fina mediciner, men läkarna kan inte det här. De förskriver lite på chans. Kunskapsnivån är för låg. Man prövar sig fram med patienten som olycklig och än mer ovetande försökskanin.
Även hos allmänheten är kunskapen låg. En deprimerad människa behöver inte ha negativt tankeinnehåll för att må dåligt. Orsaken kan vara fysisk. Man kan sakna halter av något spårämne, en brist som gör att hjärnan inte kan tillverka nog stora mängder av de signalsubstanser som gör att vi överhuvudtaget kan tänka, känna, varsebli och förstå och tolka vår omgivning.
Möjligen är vi olika disponerade, en del har lättare att bli deprimerade än andra. Man kan tänka sig att en del personer kan ha för stora återföringshål för serotonin. Alltså sjunker deras serotoninhalt snabbare än hos andra. Man kan tänka sig en rad andra varianter, små, mikroskopiskt små, biologiska skillnader som gör att den ena är frisk, den andra får Parkinson. Vid just Parkinson tycks det vara dopaminnivån som är för låg.
Inom en snar framtid kan vi med all säkerhet medicinera bättre mot en rad olika tillstånd som vi idag inte riktigt lyckas pricka in. Både mediciner och diagnosmetoder kommer att bli bättre.
Det var genom de täta kontakterna med Pernilla som jag vågade ta egna beslut. Första steget var att jag halverade den dos läkaren sagt åt mig att ta. Nästa steg var att jag avslutade medicineringen helt. Jag gjorde detta helt på egen hand och konsulterade inte längre min läkare som jag ändå tappat förtroendet för.
När medicinen gått ur kroppen helt och hållet efter ca 40 timmar var jag kärnfrisk. Jag hade inte ett spår av depression kvar. Alla hemska biverkningar var naturligtvis också borta.
VAD GJORDE MIG FÖRST SJUK OCH SEDAN FRISK?
Jag tror det gick till så här när jag blev sjuk:
Trots att jag fått både ett, två och tre barn fortsatte jag att arbeta som om barnen inte fanns. Det vill säga, jag var med barnen på dagtid, vilket kräver sina modiga 12 timmar vaken tid. Sen satte jag igång att arbeta. Ofta ett åttatimmars pass… Och när jag väl sov väckte barnen mig titt som tätt, de ville ha välling eller byta blöja…
Sömnbristen ledde mig raka vägen till depression. Jag slet vidare, för jag tyckte aldrig att jag hann färdigt med mitt marknadsföringsarbete – och dessutom, jag hade våldsamt minus på mitt företagskonto, mer än hundratusen kronor back. Alltså försökte jag jobba ikapp. Med tre barn att ta hand om…
Det är inte alltid man ser sin egen situation. Jag fattade inte att jag var på väg att slita ut mig. Än mindre förstod jag att jag på detta vis kunde rycka sönder den kemiska balansen i hjärnan.
Men det var vad som hände.
Mirtazapinen hjälpte mig, men på ett oväntat sätt. Den fungerade som rena sömnpillret för mig. På nätterna sov jag 10-12 timmar utan att vakna. Sedan sov jag middag med minstingen 2 timmar, dessutom.
I en månads tog jag Mirtazapin. Denna månad sov jag säkert 400 timmar, mot vanliga 100.
Medicinen hjälpte mig att upptäcka det självklara; att även jag, så författare och egenföretagare jag är, har behov av sömn.
Att käka Mirtazapin är undantagslöst det hemskaste jag gjort, men med chockverkan ändrade medicinen mitt dåliga beteende.
Jag går nu och lägger mig om kvällarna. Pernilla och även en Homeopat i Östersund har föreslagit vitamin B12 som kosttillskott för att bygga upp hjärnans egna substanser.
Jag sover minst 8 timmar per dygn. Jag äter lite B-vitamin. Jag har slutat att arbeta och tar ”bara” hand om barnen.
Så håller jag mig frisk.
Två nätter slarvade jag med sömnen. Direkt kände jag dagen efter hur jag blir mörkare i sinnet. Jag fick som hemska skov av meningslöshetskänsla.
Återigen: Detta sker helt utan att jag fyller hjärnan med tråkiga tankar. Det bara kommer över mig.
Förmodligen går jag på en tunnare is än jag själv anar. Skulle jag utsätta mig för flera nätters sömnbrist skulle jag förmodligen halka ned i depression igen.
Ser jag tillbaka på mitt liv ser jag ett nytt mönster. Jag har haft många perioder där jag arbetat hårt och sovit lite. Undantagslöst utlöser långvarig sömnbrist depression hos mig.
Jag har att ta hand om mig. Äta gott och riktigt, samt sova.
Här och nu låter det så enkelt, men så har det inte varit! Det är rent löjligt hur jag har misshandlat mig själv genom åren!
Min bästa vän gav mig för många år sen en ledtråd. Han kallade mig intensiv och att jag enbart har två lägen; Antingen är jag På, eller så är jag På.
När han sade det tog jag det som en positiv egenskap, att jag är entusiastisk och arbetsvillig över alla gränser. Men myntet har en baksida. Jag har ingen naturlig stoppknapp, känner inte vanlig hunger eller trötthet för jag satt igång med något vet min entusiasm inte några gränser.
Jag tycker själv att det är på gränsen skrattretande men jag har nu som 46-åring att lära mig min kropps och mitt psykes fysiska gränser för utmattning.
Det blir mitt livs svåraste läxa. Men jag har att göra den.
Jag vill inte må dåligt igen.
Därför visste en del inte hur de skulle förhålla sig när jag skrev om min depression här på bloggen. Även i verkliga livet sade jag som det var, att jag käkade Mirtazapin.
Men de flesta blev odelat glada över att jag satte ord på det svåra. Jag frågar mig; vad annat har vi författare till?
Det är den nytta författare eventuellt kan göra, att vi tar oss tid, sätter oss ned och letar ord till det som är svårt att beskriva.
Här känner jag att jag fuskat. Jag äger en önskan att göra en riktig genomlysning av problemet. Kruxet är att jag inte hinner. Jag har tre barn och ett hem att sköta. Så jag väljer bort det för tillfället. Jag kan inte ta mig tiden att forska igenom ämnet för att skriva om det på ett adekvat sätt.
Ändå känner jag att jag åtminstone måste göra en kort sammanfattning. Folk både mejlar och ringer. De söker stöd hos någon som kanske vet något eftersom deras läkare inte verkar ha riktigt kläm på läget.
Tyvärr besitter jag ingen kunskap alls i ämnet, kan bara relatera till det som hände mig själv.
Ändå vågar jag göra ett viktigt påstående: Det var INTE mitt tankeinnehåll som gjorde mig deprimerad. Jag hade alltså kunnat ha tusen och åter tusen duktiga psykologer att prata med; det hade inte hjälpt. Möjligen hade det hjälpt med kognitiv terapi, men den terapiformen finns knappt i Sverige.
Enligt SBU – Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering – kan en egentlig depression vara Lindrig, Måttlig eller Svår. Jag hade troligen en måttlig depression. Jag kunde inte längre sköta vardagslivet. Vid Svår depression kommer tankar på att ta sitt liv, så långt hade jag inte sjunkit.
Jag hade kraft nog att söka mig till psyket, de lyssnade på mig på telefon i ca 2 minuter men ville inte ta emot mig. De hänvisade mig till närmaste distriktsläkare som fått förskrivningsrätt på psykofarmaka.
Jag gick till distriktsläkaren. Diagnosen ”måttlig depression” ställdes.
Vid måttlig depression kan viss psykoterapi hjälpa enligt SBU, om den inriktar sig på ens tillvaro ”här och nu” och INTE börjar gräva i patientens barndom.
Tragiskt nog hör över 80 procent av dem som är psykologiutbildade i Sverige till den psykodynamiska skolan. SBU – Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering – skriver: ”Det saknas stöd för att psykoanalys eller lång psykodynamisk psykoterapi är effektiva mot depressioner.”
Att få rätt terapiform vid depression är därför nästan omöjligt. Dessutom, det kräver oftast omkring 20 tillfällen. Min distriktsläkare ville att jag skulle gå i den terapi som bjöds, jag avböjde. Dels visste jag att det vore lönlöst eftersom terapiformen i vårt landsting är felaktig, dels hade jag inte tid eftersom jag har vårdnaden om barnen.
Min distriktsläkare visste inte vad hon skulle skriva ut, utan noterade mina symtom, ringde det som kallas ”bakjouren” på psyket där någon jäktad person föreslog att det skulle förskrivas Mirtazapin till mig.
På denna hörsägen förskrevs alltså Mirtazapin till mig. En icke skolad och därmed inte kompetent läkare ringde en annan jäktad läkare och under någon minuts samtal föreslog man att man skulle ge mig Mirtazapin – ett preparat som har stor inverkan på hjärnans funktion.
Vid tillfället ifråga var jag i för dåligt skick för att resa några protester. Hade de sagt åt mig att pumpa in bensin i ådrorna hade jag gjort det. Trots att jag egentligen vet att man dör av redan ganska låga doser med bensin i blodet.
Backar man i denna blogg till augusti och september kan man följa den resa jag fick med Mirtazapin.
Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt. Min dotter, fem år, frågade: ”Pappa, varför kör vi så långsamt till affären?”
Jag ville inte gärna säga att jag aldrig känt mig så full och bakis på en och samma gång att jag inte tordes köra fortare utan sade: ”Det är så fina färger på träden, tycker du inte Naya!”
Alla andra visste, men jag valde att inte försöka förklara detta för mina barn. Den enda förklaring de fick var att jag var väldigt trött eftersom jag arbetat för mycket. (Nu efteråt förstår jag att det faktiskt var en alldeles korrekt förklaring). Det enda barnen upplevde under en period var att deras pappa var väldigt mycket tråkigare och tröttare än vanligt.
Mirtazapin gav mig alltså svåra biverkningar. Jag var trött, dåsig och våldsamt bakfull hela tiden. Inuti dessa svåra biverkningar mådde mitt sinne trots allt rätt bra. Mirtazapin höjer, genom att täppa till återföringshålen i cellväggen, halterna av noradrenalin och serotonin i synapserna. Förhöjd serotoninhalt får en att må bra och känna sig väl till mods. Vissa människors depression kan alltså alldeles säkert avhjälpas med detta preparat och hur eländig jag än var av biverkningarna så kände jag mig rätt väl till sinnes, förutom några gastkramande panikångestattacker, som preparatet troligen gav mig innan hjärnan lyckats kalibrera om sig och acceptera förhöjda nivåer av de två signalsubstanserna.
Efter ca 18 dagar klarade jag inte av att ta förskriven dos om 30 mg längre, jag halverade dosen på eget bevåg genom att endast äta halva tabletter.
Jag sökte inte ens upp min distriktsläkare för jag insåg att hon inte skulle kunna hjälpa mig i detta beslut.
Jag hade vid denna tid redan träffat henne tre gånger och mot min vilja försökte hon pracka på mig samtalsterapi och började dra i trådar från min barndom. Jag vet redan att min barndom till stora delar var kass, så det är inget jag mår bättre av att dra upp igen. Jag är färdig med min barndom och har bearbetat den, men kan givetvis under den försvagning av jagkänslan som uppstår vid depression låta mig luras av en välmenande psykolog och återigen börja dra av sårskorpor som är över 40 år gamla. Jag anser att det inte är någon nytta med sådan terapi.
(Enligt mitt sätt att se lider man bara i onödan en gång till när man går i sådan terapi. Man led och fick trauman i sin barndom – och så tvingas man sitta och snacka om skiten och gråta igen, 60 minuter i veckan, i fem år…)
På 15 mg kan sägas att biverkningarna halverades. Jag levde inte längre i värsta bakfyllan, som efter sju helrör whiskey, utan bara som om jag druckit en enda flaska… Alltså, jag mådde fortfarande värre än kass, men ändå jämförelsevis bättre. Jag stod ut i tio dagar till med medicinen.
Pernilla som har sajten http://www.serotonin.nu/ gav mig en del råd. Bland annat föreslog hon att jag skulle göra testet som finns på http://www.hormonbalans.se/
Denna test tror jag faktiskt ställde en bättre diagnos än min distriktsläkare hade presterat. Testen gav vid handen att det hellre var halterna av dopamin och acetycholin som skulle höjas i min hjärna. Testen visade att jag hade alldeles nog med serotonin.
Det är precis som Pernilla skriver på sin sajt http://www.serotonin.nu/ Det finns en massa fina mediciner, men läkarna kan inte det här. De förskriver lite på chans. Kunskapsnivån är för låg. Man prövar sig fram med patienten som olycklig och än mer ovetande försökskanin.
Även hos allmänheten är kunskapen låg. En deprimerad människa behöver inte ha negativt tankeinnehåll för att må dåligt. Orsaken kan vara fysisk. Man kan sakna halter av något spårämne, en brist som gör att hjärnan inte kan tillverka nog stora mängder av de signalsubstanser som gör att vi överhuvudtaget kan tänka, känna, varsebli och förstå och tolka vår omgivning.
Möjligen är vi olika disponerade, en del har lättare att bli deprimerade än andra. Man kan tänka sig att en del personer kan ha för stora återföringshål för serotonin. Alltså sjunker deras serotoninhalt snabbare än hos andra. Man kan tänka sig en rad andra varianter, små, mikroskopiskt små, biologiska skillnader som gör att den ena är frisk, den andra får Parkinson. Vid just Parkinson tycks det vara dopaminnivån som är för låg.
Inom en snar framtid kan vi med all säkerhet medicinera bättre mot en rad olika tillstånd som vi idag inte riktigt lyckas pricka in. Både mediciner och diagnosmetoder kommer att bli bättre.
Det var genom de täta kontakterna med Pernilla som jag vågade ta egna beslut. Första steget var att jag halverade den dos läkaren sagt åt mig att ta. Nästa steg var att jag avslutade medicineringen helt. Jag gjorde detta helt på egen hand och konsulterade inte längre min läkare som jag ändå tappat förtroendet för.
När medicinen gått ur kroppen helt och hållet efter ca 40 timmar var jag kärnfrisk. Jag hade inte ett spår av depression kvar. Alla hemska biverkningar var naturligtvis också borta.
VAD GJORDE MIG FÖRST SJUK OCH SEDAN FRISK?
Jag tror det gick till så här när jag blev sjuk:
Trots att jag fått både ett, två och tre barn fortsatte jag att arbeta som om barnen inte fanns. Det vill säga, jag var med barnen på dagtid, vilket kräver sina modiga 12 timmar vaken tid. Sen satte jag igång att arbeta. Ofta ett åttatimmars pass… Och när jag väl sov väckte barnen mig titt som tätt, de ville ha välling eller byta blöja…
Sömnbristen ledde mig raka vägen till depression. Jag slet vidare, för jag tyckte aldrig att jag hann färdigt med mitt marknadsföringsarbete – och dessutom, jag hade våldsamt minus på mitt företagskonto, mer än hundratusen kronor back. Alltså försökte jag jobba ikapp. Med tre barn att ta hand om…
Det är inte alltid man ser sin egen situation. Jag fattade inte att jag var på väg att slita ut mig. Än mindre förstod jag att jag på detta vis kunde rycka sönder den kemiska balansen i hjärnan.
Men det var vad som hände.
Mirtazapinen hjälpte mig, men på ett oväntat sätt. Den fungerade som rena sömnpillret för mig. På nätterna sov jag 10-12 timmar utan att vakna. Sedan sov jag middag med minstingen 2 timmar, dessutom.
I en månads tog jag Mirtazapin. Denna månad sov jag säkert 400 timmar, mot vanliga 100.
Medicinen hjälpte mig att upptäcka det självklara; att även jag, så författare och egenföretagare jag är, har behov av sömn.
Att käka Mirtazapin är undantagslöst det hemskaste jag gjort, men med chockverkan ändrade medicinen mitt dåliga beteende.
Jag går nu och lägger mig om kvällarna. Pernilla och även en Homeopat i Östersund har föreslagit vitamin B12 som kosttillskott för att bygga upp hjärnans egna substanser.
Jag sover minst 8 timmar per dygn. Jag äter lite B-vitamin. Jag har slutat att arbeta och tar ”bara” hand om barnen.
Så håller jag mig frisk.
Två nätter slarvade jag med sömnen. Direkt kände jag dagen efter hur jag blir mörkare i sinnet. Jag fick som hemska skov av meningslöshetskänsla.
Återigen: Detta sker helt utan att jag fyller hjärnan med tråkiga tankar. Det bara kommer över mig.
Förmodligen går jag på en tunnare is än jag själv anar. Skulle jag utsätta mig för flera nätters sömnbrist skulle jag förmodligen halka ned i depression igen.
Ser jag tillbaka på mitt liv ser jag ett nytt mönster. Jag har haft många perioder där jag arbetat hårt och sovit lite. Undantagslöst utlöser långvarig sömnbrist depression hos mig.
Jag har att ta hand om mig. Äta gott och riktigt, samt sova.
Här och nu låter det så enkelt, men så har det inte varit! Det är rent löjligt hur jag har misshandlat mig själv genom åren!
Min bästa vän gav mig för många år sen en ledtråd. Han kallade mig intensiv och att jag enbart har två lägen; Antingen är jag På, eller så är jag På.
När han sade det tog jag det som en positiv egenskap, att jag är entusiastisk och arbetsvillig över alla gränser. Men myntet har en baksida. Jag har ingen naturlig stoppknapp, känner inte vanlig hunger eller trötthet för jag satt igång med något vet min entusiasm inte några gränser.
Jag tycker själv att det är på gränsen skrattretande men jag har nu som 46-åring att lära mig min kropps och mitt psykes fysiska gränser för utmattning.
Det blir mitt livs svåraste läxa. Men jag har att göra den.
Jag vill inte må dåligt igen.
fredag, oktober 05, 2007
Lösa trådar
Modem går långsamt i vanliga fall. När skogsmaskiner råkar riva med sig lite isolering och annat från trådarna blir det skrapigt i telefon - och modemet får ännu svårare att kommunicera.
Inte undra på att jag längtar efter det där bredbandet som skulle varit klart för något år sen...
(behöver jag talal om att detta inlägg görs från annan plats)
måndag, oktober 01, 2007
Min strumphög och Guernica
Så här ser en hemmapappas köksbord ut när minstingen sover. För då försöker jag reda ut problemet med det största av alla mysterier, det så kallade ”Udda socksyndromet” som undantagslöst alla tvättmaskiner oavsett fabrikat ställer till.
Lite skändligt kommer jag att tänka på Guernica. Vi minns Guernica eftersom en stor målare blev så upprörd att han ägnade några månader av sitt liv för att göra sin egen tolkning av fasan. Skändligheten. Övervåldet.
För dem som inte vet vad som hände kan jag helt kort berätta:
Franco, en fascist, ville ha makten över allt folk i Spanien. För att lyckas kväsa sitt folk tog han hjälp av nazityskland. Mitt ute i ingenstans låg en liten by med 7000 invånare. Guernica. En dag cirklade ett ensamt bombplan över staden. Flygplanet tog flera majestätiska varv över byn, plötsligt, helt på måfå släppte det tyska planet 6 bomber och flög därifrån. Några timmar senare kom en hel bombarmada och släppte sin last över den med 6 slumpvisa bomber utmärkta byn. Byn utplånades.
Inte för att det var ett militärt mål.
Utan just för att där bara bodde civila trevliga människor som kokade kaffe, ammade barn och sorterade strumpor.
I lugn ro.
I sitt stilla lilla hörn av världen.
Detta nidingsdåd genomförde Franco och Nazityskland som ett sorts klarspråk. Det sade:
Detta är vi kapabla till. Ett sådant här urskillningslöst övervåld kan vi släppa loss var som helst, när som helst.
Undertext: Ge nu upp landet till Franco.
Franco vann.
För vad har den vanliga snälla hederliga människan att sätta emot när motståndaren är beredd att använda urskillningslöst våld?
* * * *
I en annan tid i ett annat land kom Picassos målning att spela en märklig men belysande roll.
Amerikas Förenta stater ville skaffa sig allierade. Man ville ut och bomba lite, närmare bestämt hade man valt att förklara krig mot Irak för att ta bort en härskare där som man själv sett till att han fått makten, Saddam.
I FN-skrapans foajé där presskonferensen sedan skulle hållas så att hela världen skulle få veta att USA skulle befria oss alla från terrorister, hängde en jättestor gobeläng föreställande Picassos tavla Guernica.
Amerikanarna blev nervösa, kände sig rentav illa till mods och de spindoctors som alltid finns runtomkring utrikesministrar och försvarsministrar när de ska ut och tala offentligt skrek i munnen på varandra: ”Fuck! Take that shit down!”
Men det fick man inte.
”OK. Cover it! For God sake, cover it!”
Till slut täcktes Guernica-gobelängen över med en neutral blå duk. Presskonferensen kunde hållas. Mot en blå neutral och lugn bakgrund kunde USA:s representanter ge världen sitt budskap: ”Vi ska ta bort det onda, med små kirurgiska ingrepp.”
Bomber kallas så numer, på nyamerikansk militärjargong. Smaka på orden: Bomb med 250 kilo trotyl som spränger bort ett helt kvarter är likställt med ”Kirurgiskt instrument”.
Och så släpper man några tusen i stöten.
Sanningen är en annan. Sanningen är att Guernica upprepades av USA i Irak. Och det visste USA:s representanter. Det var fullkomligt nödvändigt att täcka över den fördömda tavla Picasso kluddat långt tigigare, i en annan tid, med andra missdådare.
Skulle världen fått se den i detta nya sammanhang hade vi alla gjort kopplingen.
Att USA var på väg att begå missdåd.
I vart fall sade det innersta dåliga samvetet hos dessa spindoctors det.
Man kände sig redan som skurkar, men ville dölja det.
* * *
En annan tid i ett annat land är idag.
Idag skjuter militärer i Burma in i folkhopar. Man skjuter på sina landsmän.
Militärledningen i landet har fått för sig att folket inte ska få sortera sina strumpor ifred.
Kraften i Picassos målning har ett ohyggligt ursprung.
Den berör oss eftersom Guernica ständigt är pågående.
I centrum av målningen finns en häst som plågas till döds. I hästens sida ett stort gapade sår, närmare bestämt ett hål. Ur hålet lät Picasso länge en fågel Fenix sticka fram. Liksom för att säga att ur blod och lidande kan något gott komma.
Picasso valde att ta bort fågeln.
Picasso gjorde rätt.
Det finns inget sådant hopp.
Det finns inget gott som kan springa ur skräck och övervåld.
Frågan är: Hur får vi stopp på det ständigt pågående upprepandet av Guernica?
Hur får vi stopp på våra makthavare?
Ibland är de till och med demokratiskt valda. Som i USA.
Lite skändligt kommer jag att tänka på Guernica. Vi minns Guernica eftersom en stor målare blev så upprörd att han ägnade några månader av sitt liv för att göra sin egen tolkning av fasan. Skändligheten. Övervåldet.
För dem som inte vet vad som hände kan jag helt kort berätta:
Franco, en fascist, ville ha makten över allt folk i Spanien. För att lyckas kväsa sitt folk tog han hjälp av nazityskland. Mitt ute i ingenstans låg en liten by med 7000 invånare. Guernica. En dag cirklade ett ensamt bombplan över staden. Flygplanet tog flera majestätiska varv över byn, plötsligt, helt på måfå släppte det tyska planet 6 bomber och flög därifrån. Några timmar senare kom en hel bombarmada och släppte sin last över den med 6 slumpvisa bomber utmärkta byn. Byn utplånades.
Inte för att det var ett militärt mål.
Utan just för att där bara bodde civila trevliga människor som kokade kaffe, ammade barn och sorterade strumpor.
I lugn ro.
I sitt stilla lilla hörn av världen.
Detta nidingsdåd genomförde Franco och Nazityskland som ett sorts klarspråk. Det sade:
Detta är vi kapabla till. Ett sådant här urskillningslöst övervåld kan vi släppa loss var som helst, när som helst.
Undertext: Ge nu upp landet till Franco.
Franco vann.
För vad har den vanliga snälla hederliga människan att sätta emot när motståndaren är beredd att använda urskillningslöst våld?
* * * *
I en annan tid i ett annat land kom Picassos målning att spela en märklig men belysande roll.
Amerikas Förenta stater ville skaffa sig allierade. Man ville ut och bomba lite, närmare bestämt hade man valt att förklara krig mot Irak för att ta bort en härskare där som man själv sett till att han fått makten, Saddam.
I FN-skrapans foajé där presskonferensen sedan skulle hållas så att hela världen skulle få veta att USA skulle befria oss alla från terrorister, hängde en jättestor gobeläng föreställande Picassos tavla Guernica.
Amerikanarna blev nervösa, kände sig rentav illa till mods och de spindoctors som alltid finns runtomkring utrikesministrar och försvarsministrar när de ska ut och tala offentligt skrek i munnen på varandra: ”Fuck! Take that shit down!”
Men det fick man inte.
”OK. Cover it! For God sake, cover it!”
Till slut täcktes Guernica-gobelängen över med en neutral blå duk. Presskonferensen kunde hållas. Mot en blå neutral och lugn bakgrund kunde USA:s representanter ge världen sitt budskap: ”Vi ska ta bort det onda, med små kirurgiska ingrepp.”
Bomber kallas så numer, på nyamerikansk militärjargong. Smaka på orden: Bomb med 250 kilo trotyl som spränger bort ett helt kvarter är likställt med ”Kirurgiskt instrument”.
Och så släpper man några tusen i stöten.
Sanningen är en annan. Sanningen är att Guernica upprepades av USA i Irak. Och det visste USA:s representanter. Det var fullkomligt nödvändigt att täcka över den fördömda tavla Picasso kluddat långt tigigare, i en annan tid, med andra missdådare.
Skulle världen fått se den i detta nya sammanhang hade vi alla gjort kopplingen.
Att USA var på väg att begå missdåd.
I vart fall sade det innersta dåliga samvetet hos dessa spindoctors det.
Man kände sig redan som skurkar, men ville dölja det.
* * *
En annan tid i ett annat land är idag.
Idag skjuter militärer i Burma in i folkhopar. Man skjuter på sina landsmän.
Militärledningen i landet har fått för sig att folket inte ska få sortera sina strumpor ifred.
Kraften i Picassos målning har ett ohyggligt ursprung.
Den berör oss eftersom Guernica ständigt är pågående.
I centrum av målningen finns en häst som plågas till döds. I hästens sida ett stort gapade sår, närmare bestämt ett hål. Ur hålet lät Picasso länge en fågel Fenix sticka fram. Liksom för att säga att ur blod och lidande kan något gott komma.
Picasso valde att ta bort fågeln.
Picasso gjorde rätt.
Det finns inget sådant hopp.
Det finns inget gott som kan springa ur skräck och övervåld.
Frågan är: Hur får vi stopp på det ständigt pågående upprepandet av Guernica?
Hur får vi stopp på våra makthavare?
Ibland är de till och med demokratiskt valda. Som i USA.
(Hittade vare sig någon bra länk eller bild på Guernica med min dåliga uppkoppling. Tipsa gärna)
lördag, september 29, 2007
Att leta vatten förr och nu
Den gamla handgrävda brunnen har gett gården vatten i över 70 år. På sex meters djup hittade man en åder. Förmodligen med hjälp av slagruta.
Nu när vi haft ytterligare 70 år på oss att lära oss saker och tror att vi är så mycket smartare och kunnigare krävs det borriggar och grävmaskiner som kan ta oss ned på större djup. Vi hade tur, stötte på vatten (redan?) på 28 meter och slapp kostnaden att borra till 130, vilket är vanligt att man gör nuförtiden. Resultatet är ofta att man får upp unket svavelosande vatten.
Nu återstår att koppla ihop systemen; pump, membranhydrofor, tryckströmbrytare, osv.
Naturligtvis kommer det att ta lite tid eftersom jag först måste klura ut hur man gör.
Det går naturligtvis fortare att köpa tjänsten av rörmokare och elektriker, men då lär jag mig ju inte hur det fungerar.
Jag hatar att inte veta hur saker funkar. Då har man ingen makt över sitt eget liv. Då måste man alltid ringa någon när saker går sönder.
Nu när vi haft ytterligare 70 år på oss att lära oss saker och tror att vi är så mycket smartare och kunnigare krävs det borriggar och grävmaskiner som kan ta oss ned på större djup. Vi hade tur, stötte på vatten (redan?) på 28 meter och slapp kostnaden att borra till 130, vilket är vanligt att man gör nuförtiden. Resultatet är ofta att man får upp unket svavelosande vatten.
Nu återstår att koppla ihop systemen; pump, membranhydrofor, tryckströmbrytare, osv.
Naturligtvis kommer det att ta lite tid eftersom jag först måste klura ut hur man gör.
Det går naturligtvis fortare att köpa tjänsten av rörmokare och elektriker, men då lär jag mig ju inte hur det fungerar.
Jag hatar att inte veta hur saker funkar. Då har man ingen makt över sitt eget liv. Då måste man alltid ringa någon när saker går sönder.
torsdag, september 27, 2007
Never änding stÅri
Vid husknuten ligger optoslangen som vi grävde ned i somras.
Det var brådis att gräva ned den eftersom krafbolaget, fort, fort efteråt skulle blåsa in fibern.
Än har det inte kommit någon fiber.
Sammanlagt grävde jag och fyra grannar ned över 2 km optoslang. Åt kraftbolaget.
Jag har dessutom avverkat en skogsremsa för att krafbolaget ska kunna få ned både fiber och elkablar där.
Och jag har upplåtit mark till en transformatorstation.
Man vill ju hjälpa till. Man vill ju att saker ska funka.
Ändå. Kraftbolaget envisas med att inte göra sin del…
Det är så trist att ha det så nära, men ändå så långt bort.
Samtidigt är det brus och knas på teleledningen, varför jag knappt kan koppla upp med modem.
Annars har jag det bra!
Det var brådis att gräva ned den eftersom krafbolaget, fort, fort efteråt skulle blåsa in fibern.
Än har det inte kommit någon fiber.
Sammanlagt grävde jag och fyra grannar ned över 2 km optoslang. Åt kraftbolaget.
Jag har dessutom avverkat en skogsremsa för att krafbolaget ska kunna få ned både fiber och elkablar där.
Och jag har upplåtit mark till en transformatorstation.
Man vill ju hjälpa till. Man vill ju att saker ska funka.
Ändå. Kraftbolaget envisas med att inte göra sin del…
Det är så trist att ha det så nära, men ändå så långt bort.
Samtidigt är det brus och knas på teleledningen, varför jag knappt kan koppla upp med modem.
Annars har jag det bra!
torsdag, september 20, 2007
Kannibalism och vatten
I broschyrerna från ett av de borrföretag vi begärt in offert ifrån står det att vatten är vårt viktigaste livsmedel.
De skriver fint i sina trycksaker, men om de verkligen kan borra efter vatten vet jag inte. För fem år sen blev vi också utan. Då väntade vi på borrningen i sju månader. Så länge var brunnen i sin. Efter åtta månader kom faktiskt killen som skulle ha borrat, då sa vi som det var, att vi inte behövde honom längre.
Den gången hade vi ett barn. Nu tre.
Hustrun anser att det vore bra att borra. Jag och barnen tycker inte att det är lika noga. I själva verket tycker de att det är jättekuligare att åka in till sporthallen och duscha för där kan man tvåla in magen och åka kana på golvet. Halsbrytande Jättefort, som Naya säger.
Hemma undersöker vi hur mycket kannibalism vi kan utföra på de gamla pumprejerna som inte längre är till någon nytta. I borrade hål har man en nedsänkt pump som trycker upp vattnet istället som vi nu har, en sugande pump, förklarar jag.
Tjejerna är måttligt intresserade, men Odin mekar och pillar och manipulerar och lyssnar storögt och uppmärksamt. Förtroligt, oss män emellan, förklarar jag hur tryckregulatorn fungerar och att det nog tyvärr är den enda del vi kan kannibalisera.
onsdag, september 19, 2007
Att erövra ett språk
Jag fixar frukost. Tula läser högt för sig själv. Hittar på en historia.
Ganska skön vila för mina öron eftersom hon i vanliga fall övar språket genom att tjatigt och hela tiden fråga. Hon är särskilt ute för att lära sig färger:
”Va’e’de färg, pappa?”
Inget svar
”Va’e’de färg, pappa?”
Inget svar, för jag hör inte. Hon har redan frågat hundra gånger. Minst. Och till sist blir man som bedövad i hörselnerven.
”Va’e’de färg, pappa?”
Nu börjar hennes röst tränga in i mig. Eller snarare, rösten har varit där hela tiden, men jag har inte hört orden.
”Va’e’de färg, pappa?”
Jag svarar äntligen och känner mig som Bruce Willis i filmen Pulp Fiction när han resignerat korrigerar sin flickvän som tror att det är en motorcykel de ska åka på:
”It’s a shopper baby. It’s a shopper.”
Fast jag säger:
“Gul Tula. Det är gul.”
Tre sekunder senare börjar allt om igen:
”Va’e’de färg, pappa?”
Tyst.
”Va’e’de färg, pappa?”
Det är tur att barn är precis så infernaliskt enträgna som de är. Hur skulle de annars lära sig saker när de har föräldrar som inte lyssnar?
Ganska skön vila för mina öron eftersom hon i vanliga fall övar språket genom att tjatigt och hela tiden fråga. Hon är särskilt ute för att lära sig färger:
”Va’e’de färg, pappa?”
Inget svar
”Va’e’de färg, pappa?”
Inget svar, för jag hör inte. Hon har redan frågat hundra gånger. Minst. Och till sist blir man som bedövad i hörselnerven.
”Va’e’de färg, pappa?”
Nu börjar hennes röst tränga in i mig. Eller snarare, rösten har varit där hela tiden, men jag har inte hört orden.
”Va’e’de färg, pappa?”
Jag svarar äntligen och känner mig som Bruce Willis i filmen Pulp Fiction när han resignerat korrigerar sin flickvän som tror att det är en motorcykel de ska åka på:
”It’s a shopper baby. It’s a shopper.”
Fast jag säger:
“Gul Tula. Det är gul.”
Tre sekunder senare börjar allt om igen:
”Va’e’de färg, pappa?”
Tyst.
”Va’e’de färg, pappa?”
Det är tur att barn är precis så infernaliskt enträgna som de är. Hur skulle de annars lära sig saker när de har föräldrar som inte lyssnar?
Käka metall
Vid Bipolär sjukdom, eller mer vanligt kallad manodepresivitet, finns starkt stöd för att litium är den behandling som har bäst resultat.
Litium är receptbelagt och tas till när ingen annan antidepressiv medicinering räckt till. Trots att litium används sedan 50-talet vet man inte hur preparatet verkar.
Går man in på en hälsokostaffär och säger att man är lite hängig, att humöret svänger hit och dit, kan det mycket väl hända att expediten strålar upp och utropar; ”Jag vet! Det är magnesium du ska ha!!”
Medan den ena metallen slår hårt mot organismen vid intag kan du äta den andra som ett ofarligt kosttillskott helt obesvärat.
De två disciplinerna, de som förespråkar klinisk medicin och de som förordar hälsotillskott föraktar, nästan hatar varandra.
De första anser att de senare håller på med humbug. De senare anser att de tidigare använder ”onaturliga” medel medan kroppen bara villa ha och behöver organiska och naturliga saker.
Ändå, sett så här lite från sidan, vill båda parter gärna få oss att käka metall.
Litium är receptbelagt och tas till när ingen annan antidepressiv medicinering räckt till. Trots att litium används sedan 50-talet vet man inte hur preparatet verkar.
Går man in på en hälsokostaffär och säger att man är lite hängig, att humöret svänger hit och dit, kan det mycket väl hända att expediten strålar upp och utropar; ”Jag vet! Det är magnesium du ska ha!!”
Medan den ena metallen slår hårt mot organismen vid intag kan du äta den andra som ett ofarligt kosttillskott helt obesvärat.
De två disciplinerna, de som förespråkar klinisk medicin och de som förordar hälsotillskott föraktar, nästan hatar varandra.
De första anser att de senare håller på med humbug. De senare anser att de tidigare använder ”onaturliga” medel medan kroppen bara villa ha och behöver organiska och naturliga saker.
Ändå, sett så här lite från sidan, vill båda parter gärna få oss att käka metall.
tisdag, september 18, 2007
Giftfri fågel Fenix
Så här ser den ut: kontrollpanelen som reglerar flöden av vätskor och elektricitetsnivåer så att hjärnan funkar som den ska.
Det är en mängd olika flyktiga och kortlivade vätskor som ska ställas i balans mot varandra.
Ökar man dopaminet några snäpp blir man mer kreativ, men för mycket kan leda till Tourettes syndrom. Minskar man dopaminet under en viss nivå, drabbas man av sjukdomen Parkinson.
Att skjuta på båda reglagen för adrenalin och noradrenalin kan få festliga följder, då vet kroppen inte riktigt vad hjärnan vill, då vill man både fly och sova lugnt på en gång; händer faktiskt en del fallskärmshoppare vid deras första hopp – eftersom psyket märker att det inte går att fly, flyr organismen så att säga in i sömnen, den stackars fallskärmshopparen börjar gäspa och känner sig väldigt trött, samtidigt som benen rycker och vill springa så gott det nu går i det trånga planet.
Acetylkholin behövs i rätt mängd, annars börjar man tappa minnet, ökas dosen ytterligare påverkas även här viss sorts kreativitet. Råvaran till acetylkholin är aminosyran kohlin, vilken återfinns i ägg.
Överhuvudtaget finns vissa proteiner, som i sin tur utgör råmaterialet till de substanser hjärnan behöver, oftast bäst koncentrerad i animalisk föda. Det är alltså inte helt fel att säga att man blir klok av fisk.
Sjunker serotoninhalten blir man nedstämd, ökas den mår man bra. Ökas både serotonin och noradrenalin blir man i det närmaste lycklig, lugn och harmonisk och glad. Mörk choklad verkar ha en sorts effekt här.
Det finns receptorer i cellväggarna som kallas nikotinreceptorer, dessa ingår i hjärnans belöningssystem och får de rätt signalsubstanser till sig känner man sig belåten och bra. Som namnet antyder kan man ge dessa receptorer ett farligt gift, nikotin, och så tror hela hjärnan att nu är jag belåten och mår bra.
I våras lyckades jag dölja en brist bland signalsubstanserna genom att öka dosen nikotin. Jag gick från en dosa i veckan till en dosa om dagen.
I längden höll den strategin inte.
För en månad sedan försökte jag mig på en ny genväg; jag gick och skaffade sk medicin, vars verkan uppnås genom att vissa kanaler i cellväggen täpps till så att serotonin och noradrenalin inte kan flöda tillbaka in i cellen.
Resultat: Min hjärna, hela min organism, har aldrig känt sig värre förgiftad. Både min kropp och min hjärna tog till alla medel för att signalera till mig att fatta ett enda beslut: Ta inte mer av den här skiten!
Jag har nu trappat ned dosen under några dagar för att slippa få abstinens eller svåra svall av felaktigt doserade signalvätskor.
Jag vågar påstå att min kropp och hjärna nu är helt fri eller i det närmaste fri från giftet.
Resultat: Jag mår som när jag mår som bäst. Jag är som Gud skapade mig. Jag är kärnfrisk!!!
Jag har rest mig som fågel Fenix ur det kaos jag av dumhet skapade.
Det är en mängd olika flyktiga och kortlivade vätskor som ska ställas i balans mot varandra.
Ökar man dopaminet några snäpp blir man mer kreativ, men för mycket kan leda till Tourettes syndrom. Minskar man dopaminet under en viss nivå, drabbas man av sjukdomen Parkinson.
Att skjuta på båda reglagen för adrenalin och noradrenalin kan få festliga följder, då vet kroppen inte riktigt vad hjärnan vill, då vill man både fly och sova lugnt på en gång; händer faktiskt en del fallskärmshoppare vid deras första hopp – eftersom psyket märker att det inte går att fly, flyr organismen så att säga in i sömnen, den stackars fallskärmshopparen börjar gäspa och känner sig väldigt trött, samtidigt som benen rycker och vill springa så gott det nu går i det trånga planet.
Acetylkholin behövs i rätt mängd, annars börjar man tappa minnet, ökas dosen ytterligare påverkas även här viss sorts kreativitet. Råvaran till acetylkholin är aminosyran kohlin, vilken återfinns i ägg.
Överhuvudtaget finns vissa proteiner, som i sin tur utgör råmaterialet till de substanser hjärnan behöver, oftast bäst koncentrerad i animalisk föda. Det är alltså inte helt fel att säga att man blir klok av fisk.
Sjunker serotoninhalten blir man nedstämd, ökas den mår man bra. Ökas både serotonin och noradrenalin blir man i det närmaste lycklig, lugn och harmonisk och glad. Mörk choklad verkar ha en sorts effekt här.
Det finns receptorer i cellväggarna som kallas nikotinreceptorer, dessa ingår i hjärnans belöningssystem och får de rätt signalsubstanser till sig känner man sig belåten och bra. Som namnet antyder kan man ge dessa receptorer ett farligt gift, nikotin, och så tror hela hjärnan att nu är jag belåten och mår bra.
I våras lyckades jag dölja en brist bland signalsubstanserna genom att öka dosen nikotin. Jag gick från en dosa i veckan till en dosa om dagen.
I längden höll den strategin inte.
För en månad sedan försökte jag mig på en ny genväg; jag gick och skaffade sk medicin, vars verkan uppnås genom att vissa kanaler i cellväggen täpps till så att serotonin och noradrenalin inte kan flöda tillbaka in i cellen.
Resultat: Min hjärna, hela min organism, har aldrig känt sig värre förgiftad. Både min kropp och min hjärna tog till alla medel för att signalera till mig att fatta ett enda beslut: Ta inte mer av den här skiten!
Jag har nu trappat ned dosen under några dagar för att slippa få abstinens eller svåra svall av felaktigt doserade signalvätskor.
Jag vågar påstå att min kropp och hjärna nu är helt fri eller i det närmaste fri från giftet.
Resultat: Jag mår som när jag mår som bäst. Jag är som Gud skapade mig. Jag är kärnfrisk!!!
Jag har rest mig som fågel Fenix ur det kaos jag av dumhet skapade.
måndag, september 17, 2007
Helvetesfärdens orsaker – Eller hur vårdsystemet fungerar
Till det förrförra inlägget: Äventyret Mirtazapin, kom det in en lång och intressant kommentar från Pernilla, som har tagit fram sajten www.serotonin.nu.
Hon ställer två viktiga frågar som jag väljer att ta upp här:
1)Vilka symptom grundade doktorn sitt medicinval på?
Svar: Jag berättade i ca 1 timme om min problembild, att jag var håglös, deprimerad, hade svårt att somna, när jag väl somnat sov jag bra.
Jag berättade att problematiken var återkommande, men att det denna gång berodde på att jag alltid arbetade eftersom jag är egen företagare som just nu har 123.364 kronor minus på mitt skattekonto. Det sorgliga för mig, sade jag, är att jag skriver böcker som folk verkar tycka om, jag får läsarbrev där läsarna redan frågar efter nästa del i serien, förlaget vill även ge ut fler delar, men jag har inte har råd att skriva dem.
Jag har alltså förverkligat 3/8 delar av min dröm; att skriva 8 bra och vederhäftiga böcker om Djingis Khan. Nu ser drömmen ut att gå i kras. Trots att läsare vill ha böckerna och förlaget vill trycka. Kontentan är att de säljer tillräckligt bra för att hålla förlaget vid gott mod, själv går jag mot ruinens brant om jag fortsätter att skriva.
Alltså börjar jag blicka framåt för att hitta något annat att göra. Jag gör en enkel analys av lägeT: Jag är 46 år. Det var 18 år sedan jag var ”normalt” arbetande på arbetsmarknaden. Jag kan inte längre få tag i eller bli erbjuden något jobb som motsvarar min intellektuella kapacitet. Ingen arbetsgivare begriper vad jag är kapabel till, utan jag är hänvisad till skitjobb eftersom jag så att säga slarvat bort allt vad formell kompetens heter.
Mitt författarskap har drivit mig till en punkt där jag för stunden inte ser att jag har några valmöjligheter kvar.
(Under samtalet rådde läkaren mig, ”att fånga dagen, njuta dag för dag, vem vet om man lever om en vecka osv”.
Jag sade att jag är bra på det där. Jag njuter varje dag av och tillsammans med mina barn, men faktum kvarstår; så fort jag njutit klart grinar framtiden mot mig och min framtid är svart och mörk som rövhålet på en elakt skitande Gud.
Den akuta känsla jag har är: ”Jag orkar inte kämpa mer.”
(Så här både bra och dåligt möttes jag och doktorn, lite flummigt kringsnackande där jag hela tiden hade en känsla av att hon ”hörde mellan raderna”. Ur detta petade hon ned ett och annat stödord som jag tror blev något i stil med: Trött. Deprimerad, sömnsvårigheter. Dessa på måfå nedpetade ord blev småningom den ”diagnos” hon i sin tur sedan ringde in till psykets bakjour. Någon för mig okänd person där ordinerade sedan på denna kortfattade och knapphändiga hörsägen mig 30mg Mirtazapin.)
Pernillas andra fråga;
2)Har du berättat för personen i fråga om dina biverkningar?
Svar: Efter 15 dagars medicinering med dosen 30mg Mirtazapin skrev jag ett brev till min läkare. Hon ville att jag ska komma på regelbundna återbesök för att prata, vilket ju är bra, men jag har svårt att planera in en massa återbesök eftersom jag i hemmet vårdar 3 småbarn. (Att 2 av dem går på dagis 15 timmar i veckan gör all sidoplanering än bökigare). Alltså sände jag ett brev, som hon påstod sig ha läst när jag talade med henne i telefon. Trots nedanstående biverkningar bad hon mig fortsätta medicineringen:
Här utdrag ur brevet
Biverkningar DÅLIGA EFFEKTER : DAG 1 - 14
Intill döden trött.
Svår yrsel o koncentrationssvårigheter
Sover 12 timmar natt, samt 1-2 timmar mitt på dagen.
Total sömn per dygn = 14 timmar.
Mornarna som i svår bakfylla.
Ben o armar väldigt tunga.
Har svårt att gå i trappen till övervåningen.
Ansiktet känns konstigt vid prat. Allmän seghet i kroppen.
Panikångestattack.
Dag 13. klarar ej att läsa recept för att laga mat till barnen. Kan inte koncentrera mig tillräckligt. Kan knappt gå trappen till övervåningen. Somnar mitt på dagen.
Knäsvaghet. Surrigt kring huvudet, samt upplever optiskt ”surr” i perifera seendet.
BRA EFFEKT dag 1 - 14
Exakt 19 timmar efter intag av tablett ett hade jag en skönare ro i sinnet än jag haft på flera år; detta trots svåra biverkningar.
Korta stunder av sinnesfrid och ro, bättre än innan medicinering.
Sammanlagt 4 riktigt bra timmar under dessa 14 dygn med intag av Mirtazapin.
Resten av tiden är avskyvärd med ovanstående biverkningar; alla samtidigt.
Felaktig förskrivning?
Kan det blivit felförskrivet pga att jag sade att jag hade svårt att sova?
Min självdiagnos:
Meningslöshetskänsla. All kämpaglöd borta. Trötthet, svaghetskänsla, maktlöshet till både kropp och själ. Jag blir också ledsen och nedstämd av den enkla saken att känna mig trött.
Det slutliga akuta tillståndet har smugit sig på genom tilltagande mattighet, både i kropp och själ.
Övergripande känsla, trög och trött. Livsglädjen borta.
Mirtazapin är dämpande.
Jag var redan trött och dämpad innan jag började äta dem – och känner mig nu ännu tröttare.
Kanske ska jag istället ha något som INTE är dämpande?
Mina sömnproblem, som jag nämnde när vi träffades, var det minsta problemet i mitt liv. Jag var innan medicinering alltid trött, men gick heller aldrig och lade mig om kvällarna – istället jobbade jag på mitt bokprojekt. Ständigt arbetande kring mina böcker, kring PR, säljturnéer, försöka skapa kontakt i media osv. osv. osv.
MvH Anders Widén
* * * * * * * *
Trots ovan beskrivning av mina biverkningar och min ganska förtvivlade förfrågan om vi måhända tillsammans tagit miste på symtomen, att jag annonserat sömnsvårigheter som kanske inte var relevanta i sammanhanget.
Pernilla skriver i sin kommentar: ”Du har fått en medicin som ska rätta till din serotonin/noradrenalin-balans. Frågan är då bara om det är din serotonin/noradrenalin-balans som ska rättas till? Kan det rent av vara så att medicinen ställer till ännu mer oreda än reda? Kanske är det dopaminet, acetylkohlinet osv som det är knas med?”
Pernilla föreslår ett test på http://www.hormonbalans.se/ som jag nu har gjort.
Testet visar att det jag har minst problem med är min serotoninbalans…
Det preparat, Mirtazapin, som jag ordinerades, är enligt testet alltså helt fel medicin.
Om jag i efterhand ger mig in på att bedöma vilket som är mest trovärdigt; min doktors sätt att ställa diagnos, eller detta test så går det knappt att jämföra. De är så att säga inte på samma spelplan. Medan doktorn spelade korpfotboll i sämsta serien och chansade sig fram utan någon som helst plan ger testet på http://www.hormonbalans.se/ åtminstone ett gediget intryck och ett sken av att vara tämligen väl genomtänkt.
I testet, ser mina halter av dopamin, acetylcholin, signalsubstansen GABA samt serotonin ut (Testet kallar det ”din grundnatur”) att vara riktigt bra. Sedan hävdar testet, så som jag tolkar det, att jag av ålder, jag är trots allt 46 och inne i det som ibland kallas det manliga klimakteriet, har fått minskade halter av vissa substanser. Men det är signalssubstansen acetylcholin man borde undersöka närmare. Det är nivåerna på den som jag kanske borde åtgärda i första hand.
Testet hävdar att jag tappat 33% av mitt minne och min kreativitet. Det tror jag inte ett dugg på, för jag känner mig, trots allt konstigt som hänt mina signalsubstanser den sista tiden, väldigt vital och kreativ.
Jag tackar Pernilla för detta tips – och det aktiva stöd hon genom sin kommentar och sina frågeställningar gett mig.
Jag kommer nu att vila på detta någon dag. Framför allt. Jag kommer att vara med mina barn som jag hållit hemma från dagis idag. Bara för att vi ska kunna mysa riktigt tillsammans.
Jag har att se till min hälsa. Jag har att ställa en riktig diagnos.
Våra stackars distriksläkare runtom i landet som har påtvingats ett förskrivningsansvar för psykofarmaka bara för att psykvården tvingas spara och därmed inte hinner ta sitt ansvar är inte till någon hjälp i denna process.
Just nu ser det ut som om jag ordinerats en medicin som ledde mig käpprätt till helvetet.
Hon ställer två viktiga frågar som jag väljer att ta upp här:
1)Vilka symptom grundade doktorn sitt medicinval på?
Svar: Jag berättade i ca 1 timme om min problembild, att jag var håglös, deprimerad, hade svårt att somna, när jag väl somnat sov jag bra.
Jag berättade att problematiken var återkommande, men att det denna gång berodde på att jag alltid arbetade eftersom jag är egen företagare som just nu har 123.364 kronor minus på mitt skattekonto. Det sorgliga för mig, sade jag, är att jag skriver böcker som folk verkar tycka om, jag får läsarbrev där läsarna redan frågar efter nästa del i serien, förlaget vill även ge ut fler delar, men jag har inte har råd att skriva dem.
Jag har alltså förverkligat 3/8 delar av min dröm; att skriva 8 bra och vederhäftiga böcker om Djingis Khan. Nu ser drömmen ut att gå i kras. Trots att läsare vill ha böckerna och förlaget vill trycka. Kontentan är att de säljer tillräckligt bra för att hålla förlaget vid gott mod, själv går jag mot ruinens brant om jag fortsätter att skriva.
Alltså börjar jag blicka framåt för att hitta något annat att göra. Jag gör en enkel analys av lägeT: Jag är 46 år. Det var 18 år sedan jag var ”normalt” arbetande på arbetsmarknaden. Jag kan inte längre få tag i eller bli erbjuden något jobb som motsvarar min intellektuella kapacitet. Ingen arbetsgivare begriper vad jag är kapabel till, utan jag är hänvisad till skitjobb eftersom jag så att säga slarvat bort allt vad formell kompetens heter.
Mitt författarskap har drivit mig till en punkt där jag för stunden inte ser att jag har några valmöjligheter kvar.
(Under samtalet rådde läkaren mig, ”att fånga dagen, njuta dag för dag, vem vet om man lever om en vecka osv”.
Jag sade att jag är bra på det där. Jag njuter varje dag av och tillsammans med mina barn, men faktum kvarstår; så fort jag njutit klart grinar framtiden mot mig och min framtid är svart och mörk som rövhålet på en elakt skitande Gud.
Den akuta känsla jag har är: ”Jag orkar inte kämpa mer.”
(Så här både bra och dåligt möttes jag och doktorn, lite flummigt kringsnackande där jag hela tiden hade en känsla av att hon ”hörde mellan raderna”. Ur detta petade hon ned ett och annat stödord som jag tror blev något i stil med: Trött. Deprimerad, sömnsvårigheter. Dessa på måfå nedpetade ord blev småningom den ”diagnos” hon i sin tur sedan ringde in till psykets bakjour. Någon för mig okänd person där ordinerade sedan på denna kortfattade och knapphändiga hörsägen mig 30mg Mirtazapin.)
Pernillas andra fråga;
2)Har du berättat för personen i fråga om dina biverkningar?
Svar: Efter 15 dagars medicinering med dosen 30mg Mirtazapin skrev jag ett brev till min läkare. Hon ville att jag ska komma på regelbundna återbesök för att prata, vilket ju är bra, men jag har svårt att planera in en massa återbesök eftersom jag i hemmet vårdar 3 småbarn. (Att 2 av dem går på dagis 15 timmar i veckan gör all sidoplanering än bökigare). Alltså sände jag ett brev, som hon påstod sig ha läst när jag talade med henne i telefon. Trots nedanstående biverkningar bad hon mig fortsätta medicineringen:
Här utdrag ur brevet
Biverkningar DÅLIGA EFFEKTER : DAG 1 - 14
Intill döden trött.
Svår yrsel o koncentrationssvårigheter
Sover 12 timmar natt, samt 1-2 timmar mitt på dagen.
Total sömn per dygn = 14 timmar.
Mornarna som i svår bakfylla.
Ben o armar väldigt tunga.
Har svårt att gå i trappen till övervåningen.
Ansiktet känns konstigt vid prat. Allmän seghet i kroppen.
Panikångestattack.
Dag 13. klarar ej att läsa recept för att laga mat till barnen. Kan inte koncentrera mig tillräckligt. Kan knappt gå trappen till övervåningen. Somnar mitt på dagen.
Knäsvaghet. Surrigt kring huvudet, samt upplever optiskt ”surr” i perifera seendet.
BRA EFFEKT dag 1 - 14
Exakt 19 timmar efter intag av tablett ett hade jag en skönare ro i sinnet än jag haft på flera år; detta trots svåra biverkningar.
Korta stunder av sinnesfrid och ro, bättre än innan medicinering.
Sammanlagt 4 riktigt bra timmar under dessa 14 dygn med intag av Mirtazapin.
Resten av tiden är avskyvärd med ovanstående biverkningar; alla samtidigt.
Felaktig förskrivning?
Kan det blivit felförskrivet pga att jag sade att jag hade svårt att sova?
Min självdiagnos:
Meningslöshetskänsla. All kämpaglöd borta. Trötthet, svaghetskänsla, maktlöshet till både kropp och själ. Jag blir också ledsen och nedstämd av den enkla saken att känna mig trött.
Det slutliga akuta tillståndet har smugit sig på genom tilltagande mattighet, både i kropp och själ.
Övergripande känsla, trög och trött. Livsglädjen borta.
Mirtazapin är dämpande.
Jag var redan trött och dämpad innan jag började äta dem – och känner mig nu ännu tröttare.
Kanske ska jag istället ha något som INTE är dämpande?
Mina sömnproblem, som jag nämnde när vi träffades, var det minsta problemet i mitt liv. Jag var innan medicinering alltid trött, men gick heller aldrig och lade mig om kvällarna – istället jobbade jag på mitt bokprojekt. Ständigt arbetande kring mina böcker, kring PR, säljturnéer, försöka skapa kontakt i media osv. osv. osv.
MvH Anders Widén
* * * * * * * *
Trots ovan beskrivning av mina biverkningar och min ganska förtvivlade förfrågan om vi måhända tillsammans tagit miste på symtomen, att jag annonserat sömnsvårigheter som kanske inte var relevanta i sammanhanget.
Pernilla skriver i sin kommentar: ”Du har fått en medicin som ska rätta till din serotonin/noradrenalin-balans. Frågan är då bara om det är din serotonin/noradrenalin-balans som ska rättas till? Kan det rent av vara så att medicinen ställer till ännu mer oreda än reda? Kanske är det dopaminet, acetylkohlinet osv som det är knas med?”
Pernilla föreslår ett test på http://www.hormonbalans.se/ som jag nu har gjort.
Testet visar att det jag har minst problem med är min serotoninbalans…
Det preparat, Mirtazapin, som jag ordinerades, är enligt testet alltså helt fel medicin.
Om jag i efterhand ger mig in på att bedöma vilket som är mest trovärdigt; min doktors sätt att ställa diagnos, eller detta test så går det knappt att jämföra. De är så att säga inte på samma spelplan. Medan doktorn spelade korpfotboll i sämsta serien och chansade sig fram utan någon som helst plan ger testet på http://www.hormonbalans.se/ åtminstone ett gediget intryck och ett sken av att vara tämligen väl genomtänkt.
I testet, ser mina halter av dopamin, acetylcholin, signalsubstansen GABA samt serotonin ut (Testet kallar det ”din grundnatur”) att vara riktigt bra. Sedan hävdar testet, så som jag tolkar det, att jag av ålder, jag är trots allt 46 och inne i det som ibland kallas det manliga klimakteriet, har fått minskade halter av vissa substanser. Men det är signalssubstansen acetylcholin man borde undersöka närmare. Det är nivåerna på den som jag kanske borde åtgärda i första hand.
Testet hävdar att jag tappat 33% av mitt minne och min kreativitet. Det tror jag inte ett dugg på, för jag känner mig, trots allt konstigt som hänt mina signalsubstanser den sista tiden, väldigt vital och kreativ.
Jag tackar Pernilla för detta tips – och det aktiva stöd hon genom sin kommentar och sina frågeställningar gett mig.
Jag kommer nu att vila på detta någon dag. Framför allt. Jag kommer att vara med mina barn som jag hållit hemma från dagis idag. Bara för att vi ska kunna mysa riktigt tillsammans.
Jag har att se till min hälsa. Jag har att ställa en riktig diagnos.
Våra stackars distriksläkare runtom i landet som har påtvingats ett förskrivningsansvar för psykofarmaka bara för att psykvården tvingas spara och därmed inte hinner ta sitt ansvar är inte till någon hjälp i denna process.
Just nu ser det ut som om jag ordinerats en medicin som ledde mig käpprätt till helvetet.
fredag, september 14, 2007
Tangentbordets alla inneboende världar
Det var ett 3 sekunders verk för sonen att ställa om tangentbordets funktion – samtidigt slungade han mig ut i tankelabyrinter kring allt det godtyckliga vi tar för givet:
Måttenheten en meter. Det hexadecimala dataspråket. Att riksdagen måste ha en talman…
Jag tryckte Ä och fick upp tecknet \ på skärmen; och det blev som en kod för mig, med ytterligare förborgade hemligheter i en aldrig sinande spiral:
Måttenheten en meter. Det hexadecimala dataspråket. Att riksdagen måste ha en talman…
Jag tryckte Ä och fick upp tecknet \ på skärmen; och det blev som en kod för mig, med ytterligare förborgade hemligheter i en aldrig sinande spiral:
Varför virvlar galaxer ut i spiraler, alldeles som vattenvirvlar? Även det tar vi för givet. Och gravitationen. Det mest märkliga av allt att inte alla kroppar svävar fritt och oberoende av varandra...
Alla tecken hade bytt plats på ett till synes slummässigt sätt; även nya, kyrilliskliknande dök upp. Efter tre timmars irrfärder tog jag mig tillbaka till det vi anser vara vårt alfabet.
Nu varken vet eller minns jag hur jag bar mig åt för att återställa QWERTY-ordningen som vi tar så för given trots att den är lika godtycklig som alla andra underbara system min son så fiffigt iintroducerade för mig.
(Tur jag inte låg i jäktad brevväxling med skatteverket eller motsvarande godtycklig nödvändighet, då hade jag med alla säkerhet uppfunnit svordomar istället *^>Z""# för att uppleva denna berikande stund)
torsdag, september 13, 2007
Äventyret Mirtazapin
Fallskärm, ingenting mot Mirtazapin.
Att käka Mirtazapin är att känna sig som en vanlig människa men överraskas av berikande och intensiva episoder:
Jag kan sitta helt lugnt och betrakta ettåringen medan han river ned bordsduken. Det enda jag lite förstrött vill rädda i situationen är ett kuvert på bordet som innehåller en av barnens mostrars körkortsförnyelse. Jag vill inte att Odin börjar tugga på den och förvandlar handlingen till pappersgröt.
Ja. Det är mitt enda bekymmer i världen: Att Odin inte ska äta ett papper och det avstyrs, som alla hemmapappor vet, rysligt lätt genom att ge honom något annat och helst färggladare att tugga på.
Mitt under denna idylliska scen med sonen på bordet händer saker stora som under en av Islams nätter. Det står skrivet att under nätternas natt skall himlens portar öppna sig och vattnet i krusen bli sötare. Jag bestrålas av sådan värme och härlighet att jag tappar andan och utan motstånd görs jag på så sätt redo att bekänna mig troende på den enda Guden, men just när jag har orden på mina av iver skälvande läppar suger det till i magen som av panik.
Jag har panik och paniken griper omkring sig, bemäktigar sig magen, klöser, river, sliter och strålar till sist med ett tjut vidare ut i armarna och i benen. Jag sitter vid köksbordet mer panikslagen än jag någonsin varit.
Jag var i Sudan när inbördeskriget bröt ut och hörde skottlossning i stadens trånga ekande gränder utan att kunna säga från vilket håll skotten kom där jag vandrade. Den gången valde jag att med ett behärskat och viljestarkt lugn gå tillbaka till mitt hotell för att packa och den episoden var ingenting mot det här.
Jag har hört talas om panikångest men inte förstått vad folk talat om. Jag har aldrig upplevt det.
Jag har ofta ställt det så att jag helt frivilligt försatt mig i fruktansvärd rädsla: första fallskärmshoppet var läskigt, nästa hopp i raden ännu otäckare, men aldrig har ett fallskärmshopp varit så ohyggligt som jag hade det vid frukostbordet när jag tagit Mirtazapin och medicinen ännu inte stabiliserat nivån på signalsubstanserna i hjärnan.
Vad ska jag säga? Resan till Sudan kostade på sin tid 2000 spänn. Ett fallskärmshopp går på omkring hundralappen. En hel ask Mirtazapin om 30 tabletter kostar bara 79 kronor.
Pris prestanda om man vill ha sig en skräcktripp, då vinner Mirtazapinet överlägset.
Men som stämningshöjande medicin till en person som från början var deprimerad, vet jag inte – och rätt vad det är får man otippad bonus; flera otäcka tripper per tablett.
På ett sätt fungerar medicinen, fast kanske inte som tänkt: Jag blir så skraj av den att den skrämmer mig upp ur depressionen och tillbaka till livet.
Jag har redan halverat dosen och börjar kunna säga ”Fuck off!” när medicindemonerna nalkas. Tricket är att göra som jag gjorde i Sudan under okänd skottlossning, jag låtsas inte om att jag har en panikattack. Jag skär mina morötter eller vad jag nu gör som om inget händer inuti mig.
Jag fastnar inte längre i deras skräckinjagande grepp.
Denna resa har varat 28 dagar för länge. Det börjar bli dags att avbryta.
Odin lugnt och metodiskt jobbande med köksduken för att utlösa sin fars hemskaste eller häftigaste själsliga upplevelse hittills i livet.* * * Uppdatering 24 augusti 2008 * * *
Jag har märkt att många söker på ordet Mirtazapin och hamnar på detta inlägg i min blogg. Det är snart ett år sedan jag skrev det. Vill du ha mer information om hur jag upplevde läkemedlet Mirtazapin gör sökning i arkivet under år 2007 och hela månaden augusti. Jag skrev nästan dagligen. MvH Anders Widén
* * * Slut uppdatering 24 augusti 2008 * * *
*** Uppdatering april 2013 ***
Mirtazapin visade sig vara helt fel medicin. Jag är Bipolär och då kan vissa mediciner förvärra situationen. Särskilt SSRI-preparat.
Jag skriver nu och då om min neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Här en länk till ett inlägg om det.
onsdag, september 12, 2007
Att kalibrera det man ser
Naturligtvis städade jag köksgolvet det sista jag gjorde innan vi lade oss igår. Golvet var helt rent och mattan låg spikrak utan minsta skrynkla. Det är obehagligt att trampa på lego och jag blir lite ledsen när bokryggar går sönder, vilket de gör när böcker är vända ut och in och man sedan trampar på dem.Klockan har inte ens slagit sex på morgonen.
Jag kommer ner i köket efter de stora barnen eftersom jag bytt blöjor på minstingen. Den vuxnes vassa blick är påslagen. Jag känner den morgontrötta grälsjukan stötas upp som en hård boll i munnen och hur jag är nära att skrika: ”Städa upp! Här var snyggt för bara en minut sedan!”
Men jag besinnar mig. Istället sätter jag mig, släpper ned Odin på golvet och genast kryper han och tar en av hästarna som ligger framför frysen.
Tula ylar sitt allra högsta illtjut, fast hon sitter i soffan. Man hör inte vad hon säger men förstår innebörden. Odin får INTE röra hästarna.
Jag andas ut och långsamt släpper jag den vuxnes syn på saken. Den vuxne vill få ordning. Den vuxne vill städa upp. Genast! Men framför allt vill den vuxne ha lugn och ro och läxa upp Tula som skriker att Odin inte får leka med de hästar som bara ligger där och skräpar. De hästar som hon har tröttnat på och bara slängt på golvet. Fast jag har sagt åt henne tusen gånger att städa efter sig. Särskilt i köket!
Jag tar ett djupt andetag till och långsamt börjar jag se den verkliga verkligheten: Hästarna ligger allihop. Kanske de sover. Tula har lämnat dem ifred där. Med avsikt. Hon planerar rent av att gå tillbaka till hästarna när de har vaknat. Jag prövar den teorin, viskar:
”Tula. Jag tror Odin bara väcker en häst. Går det bra?”
Tula nickar. Det går bra. Min medling fungerade.
Så enkelt är det att slippa börja skrika före klockan sex på morgonen.
Så svårt är det att slippa börja skrika när som helst på dygnet.
Två långa andetag bort och tusen tankar ligger den andra välden. Där blir man ett med barnen istället för den stora arga jätten som alltid är röd i ansiktet och skäller.
söndag, september 09, 2007
Det obegripliga
Jag har sagt det tidigare: Jag bor mitt i ett paradis. Och här sitter jag till häst mitt på ägorna.Idag testade jag att skjuta med min egen designade mongoliska ryttarpilbåge.
Naturligtvis barbacka.
Någon som begriper att jag deppat ihop?
(Dock. Idag mår jag bättre än de senaste 24 dagarna. Så här långt var det väldigt, väldigt bra att halvera dosen)
lördag, september 08, 2007
Köttigt ansikte och trötthet
Visaulisering: utan och med Mirtazapin Krka. Huden i ansiktet känns köttigare än vanligt, samt dras nedåt med en kraft av ca 4g...
Hade inte tänkt skriva mer om medicinering.
Men det är av allmänintresse, har jag märkt.
Andra därute tar också mediciner.
Jag har efter 23 dagars intag inte kommit fram till om medicinen är bra eller inte.
Eller rättare; medicinen hjälper mot nedstämdheten, depressionen, men har i mitt fall svåra biverkningar.
Här följer en så kortfattad, och förhoppningsvis adekvat, beskrivning som möjligt hur preparatet verkar på just mig:
Intar tablett 2000 på kvällen, somnar direkt vid sänggående ca 2100.
Sover hela natten. (Här fungerar prep. utmärkt, som sömnmedel).
Vaknar av barnen eller att hustrun lämnar hemmet.
Är vid uppvaknandet bakis och tröttare än trött. Så fortsätter det fram till kl 1200-1300 på dagen. Lägger jag mig ned somnar jag direkt. Det går helt enkelt inte att hålla sig vaken om jag lägger mig.
(Detta trots att jag sovit mer än 10 timmar på natten.)
Sen börjar det vända och jag blir nästan normalpigg efter ca kl 1500.Jag mår alltså ganska bra mellan 1500-2000 varje dag.
Så här långt har Mirtazapin Krka gett mig fem timmar vaket, normalt, skönt liv per dygn…
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Min läkare - samma eftersom jag tillhör en liten vårdcentral - rådde mig att fortsätta ta pillret för 8 dagar sedan: Då var jag närmast skräckslagen för biverkningarna var otäcka.Jag läser på http://www.fass.se/ ser att halveringstiden i kroppen är 20-40 timmar för min medicin.
Den senaste veckan har jag stadigt mått som bäst strax innan jag ska ta nästa tablett på kvällen. Detta får mig att tro att en lägre dos skulle kunna vara bättre.
Jag beslutar att göra experimentet att endast ta halva tablett nr 24.
På http://www.fass.se/ framgår även att underhållsdos kan vara lägre. Om inte funderar jag ändå på att fasa ur denna medicin. Jag står inte ut med tröttheten längre.
Jag anser för övrigt att den enda expert som finns vad gäller min kropp, mitt sinne, mitt liv – det är jag.
Det intelligentaste jag kommer på just nu är att minska dosen.
torsdag, september 06, 2007
Rulltrappsmonster och andra faror
Min bror bemästrar rulltrappsavslut med 3 lånade barn.Det värsta jag vet är att vara introspektiv. Näst därefter kommer introverta personer. Hur roliga är dom!?
Vad tillför de kalaset?
Va?
Och så är jag en sån själv. I vart fall just nu och 20 dagar tillbaka på bloggen.
Samtidigt måste jag ta det. Vara det. För tittar jag i backspegeln ser jag plötsligt hur jag betett mig.
Under en och samma tidsperiod har jag gjort följande:
1) Skaffat 3 barn.
2) Skrivit 4 böcker.
3) Gett ut 4 böcker.
4) Skrivit 3 andra böcker som refuserats.
5) Planerat och genomfört
a) Klimatförändringsföredragsturnéer
b) Djingis Khans turnéer.
c) andra författarturnéer.
6) Uppfunnit en ny pilbåge.
7) Varit pappaledig med både 2 och 3 barn…
8)…
Jag slutar räkna upp grejer här, eftersom varje enskild sak i sig är ett heltidsjobb. Tag bara ett exempel. Man tror att det bara ska vara kul och avslappnande att uppfinna en pilbåge. Och det är det. Länge. Men plötsligt föreslår någon att man ska ansöka pengar, man gör det på en höft, och innan man vet ordet av fastnar man i en annan karusell, man sitter och producerar ansökningshandlingar…
Summa Pilbågen: Det kostade mig mer tid att ansöka om pengar hos ALMI än vad det tagit att köra mitt vanliga race med föredrag…
Men återigen. Här tappar vi fokus. Brännpunkten är att jag till slut kollapsade och mitt sinne fick för sig att det inte längre kunde kontrollera tillvaron. Jag sjönk ned i depression.
Ett modernare ord är utbrändhet – ett ord eller sjukdomstillstånd som sittande regering med sin nysvenska ett tag ville radera, men nu sitter och snuttar lite till på eftersom det blev lite folkstorm kring det.
Naturligtvis spinner min hjärna vidare även nu. Om förmiddagarna kan jag fortfarande känna oron över att jag inte har riktig koll. Men mot eftermiddagen hjälper mig medicinen att vara i nuet. Att bara vara – och då är jag med mina barn och upptäcker äntligen livet tillsammans med dem.
Sist vi var inne i stan hade Tula INTE kontroll över rulltrapporna. De var otäcka och hon måste hålla handen, helst att jag lyfte upp henne i famnen.
Den här gången har det skett en mental utveckling. Utan att hon sett någon rulltrappa ute i skogen där vi bor kunde hon utan skräck färdas själv mot toppen.
Hade jag fortfarande varit totalt introvert och deppig hade jag missat denna syn. Kolla in hennes målmedvetna seger över det förut så otäcka rulltrappsslutet där man ju inte visste hur man skulle hoppa eller sätta fötterna för att inte åka in i maskineriet och trasas sönder av självaste rulltrappsmonstret:
Och så är jag en sån själv. I vart fall just nu och 20 dagar tillbaka på bloggen.
Samtidigt måste jag ta det. Vara det. För tittar jag i backspegeln ser jag plötsligt hur jag betett mig.
Under en och samma tidsperiod har jag gjort följande:
1) Skaffat 3 barn.
2) Skrivit 4 böcker.
3) Gett ut 4 böcker.
4) Skrivit 3 andra böcker som refuserats.
5) Planerat och genomfört
a) Klimatförändringsföredragsturnéer
b) Djingis Khans turnéer.
c) andra författarturnéer.
6) Uppfunnit en ny pilbåge.
7) Varit pappaledig med både 2 och 3 barn…
8)…
Jag slutar räkna upp grejer här, eftersom varje enskild sak i sig är ett heltidsjobb. Tag bara ett exempel. Man tror att det bara ska vara kul och avslappnande att uppfinna en pilbåge. Och det är det. Länge. Men plötsligt föreslår någon att man ska ansöka pengar, man gör det på en höft, och innan man vet ordet av fastnar man i en annan karusell, man sitter och producerar ansökningshandlingar…
Summa Pilbågen: Det kostade mig mer tid att ansöka om pengar hos ALMI än vad det tagit att köra mitt vanliga race med föredrag…
Men återigen. Här tappar vi fokus. Brännpunkten är att jag till slut kollapsade och mitt sinne fick för sig att det inte längre kunde kontrollera tillvaron. Jag sjönk ned i depression.
Ett modernare ord är utbrändhet – ett ord eller sjukdomstillstånd som sittande regering med sin nysvenska ett tag ville radera, men nu sitter och snuttar lite till på eftersom det blev lite folkstorm kring det.
Naturligtvis spinner min hjärna vidare även nu. Om förmiddagarna kan jag fortfarande känna oron över att jag inte har riktig koll. Men mot eftermiddagen hjälper mig medicinen att vara i nuet. Att bara vara – och då är jag med mina barn och upptäcker äntligen livet tillsammans med dem.
Sist vi var inne i stan hade Tula INTE kontroll över rulltrapporna. De var otäcka och hon måste hålla handen, helst att jag lyfte upp henne i famnen.
Den här gången har det skett en mental utveckling. Utan att hon sett någon rulltrappa ute i skogen där vi bor kunde hon utan skräck färdas själv mot toppen.
Hade jag fortfarande varit totalt introvert och deppig hade jag missat denna syn. Kolla in hennes målmedvetna seger över det förut så otäcka rulltrappsslutet där man ju inte visste hur man skulle hoppa eller sätta fötterna för att inte åka in i maskineriet och trasas sönder av självaste rulltrappsmonstret:
tisdag, september 04, 2007
Min upptäckt av semester
Dag 18.
Medicinen har inte ”kickat in”, snarare ”svarar” jag bättre och bättre på den.
För första gången på över 6 år tar jag ledigt och följer med familjen på utflykt. Annars har mitt standardsvar alltid varit: ”Jag ska bara posta, skriva, fixa det här PR-brevet, förbereda det här föredraget, få undan lite fakturering…”
Jag har inte tagit en ledig dag sen jag vet inte när.
Mer än sex års slit. Inte en enda dag semester. Inte en enda sjukdag.
Luften gick bara ur mig. Jag fick en liten snuva, det räckte för att knäcka mig. Jag kunde inte längre kliva ur sängen. Det fanns bara en enda medveten tanke kvar i huvudet för cirka 20 dagar sedan, innan medicinen.
”Jag orkar inte kämpa mer”.
Utan medicin skulle jag varit däckat ännu. Medicinen har lyft mig ur svartsynen och depressionen. Jag har fortfarande vissa biverkningar, så som trötthet på morgnarna och en vag känsla av att vara bakis fast jag inte druckit. Men jag är tillbaka i livet och kan följa min familj på en tur till Åre.
Medicinen har inte ”kickat in”, snarare ”svarar” jag bättre och bättre på den.
För första gången på över 6 år tar jag ledigt och följer med familjen på utflykt. Annars har mitt standardsvar alltid varit: ”Jag ska bara posta, skriva, fixa det här PR-brevet, förbereda det här föredraget, få undan lite fakturering…”
Jag har inte tagit en ledig dag sen jag vet inte när.
Mer än sex års slit. Inte en enda dag semester. Inte en enda sjukdag.
Luften gick bara ur mig. Jag fick en liten snuva, det räckte för att knäcka mig. Jag kunde inte längre kliva ur sängen. Det fanns bara en enda medveten tanke kvar i huvudet för cirka 20 dagar sedan, innan medicinen.
”Jag orkar inte kämpa mer”.
Utan medicin skulle jag varit däckat ännu. Medicinen har lyft mig ur svartsynen och depressionen. Jag har fortfarande vissa biverkningar, så som trötthet på morgnarna och en vag känsla av att vara bakis fast jag inte druckit. Men jag är tillbaka i livet och kan följa min familj på en tur till Åre.
Jag med sonen framför Ristafallet.
Sonen softar i liften under sin första färd upp till toppen.
På väg ned. Man måste räkna ALLA liftstolparna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)