Djingis Khan sade det och bildade doktrin.
800 år senare, i nutid, har bland andra israeliska armén anammat samma sak för lägre chefer att hålla sig till när allt gått åt helvete.
(c) http://flickr.com/photos/ranz/Säg att du är kompanichef. Säg att du för befäl över 10 stridsvagnar. Det skymmer. Sikten försämras allt mer. Sandröken från de egna vagnarna kommer i kapp när ni planenligt stannar till bakom en kulle för att skicka fram spanare till fots. Plötsligt. Det blixtrar överallt. Det skräller till och du kastas mot väggen i vagnen. Det ringer i öronen. Du är öm. Du är rädd, fattar att din vagn är träffad. Du skriker till skytten, frågar om han ser något. Hans blick är paralyserad. Han gör inte sitt jobb, men så börjar han sömnaktigt agera framför sina riktmedel, men skakar på huvudet. Han ser ingenting. Du får tillbaka hörseln gradvis. Du skriker över STRIL (Stridsledningsnätet) för att säga dina andra vagnar att du är träffad och vill höra deras positioner. Inget svar. Stril funkar inte. Du trycker in knappen, byter frekvens till KompS. Inget annat än knaster hörs. Radion funkar inte. Du inser att träffen slagit ut radion.
Mörkret faller. Du ser att det rinner blod ur förarens öron. Han hör inte vad du säger, du dunkar honom i axeln pekar att han ska söka skydd bakom kullen eller buskarna som skymtar till höger.
Himlen omkring lyser av blixtar. Det dånar av kanoneld nära. En annan smäll, dovare. Du fattar att en kamrat kört på en mina. Är det din bästa vän? Är det din ställföreträdare som gått åt? Kan ingen av er längre föra och leda striden? Vem är det som skjuter så mycket och nära? Fienden eller egen eld? Ska du tända strålkastarna och ge tre snabba blink för att identifiera dig? Du vet inte. Du vet ingenting längre. Alla kartor är skräp. Alla planer för anfallet är som bortblåsta. Du vet inte vad du ska göra. Du är rädd. Du är så rädd som du aldrig varit och du är chef för tio vagnar till därute som du inte kan kontakta över radion.
Då skriker du det du lärt att du ska skrika. Du får inte tveka längre. Står du still en sekund till ser fienden dig och hinner sikta. Utan att tänka skriker du det enda du kan skrika.
"ANFALL"
* * *
Så ser livet ut för en reservist i Israel. Plötsligt rycks du från ditt vanliga liv och sätts in som chef i en stridsvagn.
Jag sitter i skogen i ett land med fredliga grannar. Jag ska bara starta en bok.
Jag slipper slåss mot den "äkta" rädlsan.
Jag slåss bara med mina inre låtsasdemoner.
Det kostar bara ett år av mitt liv att skriva en bok.
Om sen inte någon vill trycka den spelar det inte så stor roll.
Jämfört med att behöva sätta sig i en stridsvagn.
* * *
Pics from flickr. (c) Ran Z, who is in the reserve.
6 kommentarer:
Det är så. Lätt att döma när man inte själv befunnit sig i en sådan situation. Men till och med när man umgås med barn är det bättre att agera med säkerhet - oavsett om man är säker eller inte - oavsett om det är en bra sak att göra eller inte. Alltså, det får ju vara någon måtta, det är inte meningen att man ska skada barn - men att ta sig för med något mitt i en paniksituation, det lugnar, ”handling är vår bästa vän” som någon sa.
ÅSA:
Som jag brukar säga när jag håller skidkurs i slalom: "Farten är din bästa vän!"
Det är ett sätt att tala om att skita i att vara rädd, att det faktiskt går bättre att åka om man släpper på så att skidorna kan börja skära i sväng istället för att bara kasa och få konstiga stopp och korsas...
De som tar till sig budskapet att farten är ens vän i utförsbacken brukar det lossna för väldigt fort!
... och medan jag skriver det här inser jag att det är vad jag måste göra igen. Bygga upp fart!
Ska "bara" skola in på dagis färdigt först!
Låter lite som när jag var skidlärare och hade för vana att ta upp nybörjarna i svarta pister...det tog timmar för dem att ta sig ned och de var arga på mig efteråt, men när jag sedan tog dem till första-gångs-nedfarten sa dom att vafan tar du oss hit för???
Det här är ju som salsgolv, här går det väl inte att åka skidor och så var frustreringen bruten!!
Så ibland kan det vara bra att börja med det svåraste för att se hur lätt det är istället för vice-versa hälsar UiU.
UiU:
Oanade beröringspunkter blottar sig.
Så har vi även utförsåkning gemensamt!
Fast det är snart preskiberat det där med skidor. Har inte åkt många gånger på en utförsåkningsskida sedan Frankrike 1987. Då vi, mina kompisar och jag, fick prova bräda för första gången och hade hur kul som helst med. Men konstigt nog har jag kvar mina skidor, slog det mig, fast de platsar på museum idag....skall kasta dom så snart jag har kraften.
Har faktiskt ingen lust med skidor sedan många år, lika lite med golf som jag spelat sedan 1971.
Så jag har följt golfens framgångar i sverige och inte sett det där med högkomstintagarsportsgrejen,
utan mer sett en folksport växa fram. Konstigt det där, när man har varit i det närmaste gift med aktiviteten och så bara en dag så finns inte ett uns kvar av intresse.....och jag lovar att det ointresset sitter djupt!! Liksom mycket annat för den delen.
UiU:
Allt har sin tid... som predikaren i Bibeln sa!
Skicka en kommentar