Att få och bära förtroenden

Bild från Wiki hjälp gärna till att fylla artikeln

När jag jobbade som journalist var jag noga med att skydda mina källor. Oftast är det ett enkelt val och man har även rätt att skydda sina källor genom det som kallas meddelandeskyddet (Vart tar det vägen med FRA-avlyssning?), men vanligare är att man hamnar i knivigare situationer i det man får en saftig nyhet i knät men ändå inte kan skriva om den.
Situationen blir sådan att skriver man om den faller allt förtroende människor emellan samman.
Demokratin skulle bli en omöjlighet.

Ja, även i den öppnaste av demokratier krävs temporära hemligheter.

Redan i en liten kommun som min händer detta. Rätt som det är naglas man fast i verkligheten och har fått ett större förtroende av en annan människa än man egentligen vill.
Plötsligt ligger den andre personens hela yrkesliv och karriär i ens händer.

För 18 år sen hände det nu och då att jag träffade och intervjuade Östersunds då största pamp, populärt kallad "Mustkungen" eftersom han inte drack sprit men älskade must. Denna gång hade vi hållit vårt möte ute på Frösö flygplats. Jag började gå mot min fotografs bil. Plötsligt vände mustkungen sig om och vinkade mig till sig, visade mig in i sin taxi. Vi satte oss i baksätet. När taxin fått upp fart så det blev vindsus och chauffören inte kunde höra något lutade mustkungen sig mot mig och berättade oavbrutet under hela färden exakt hur många bankkontor som skulle läggas ned i regionen.

I mitt knä lade han den största nyheten, som jag visste att min tidning inte lyckats nysta upp under flera månader. Nu hade jag den. Jag skulle bli först och hamna på löpet.
- Hur vet du det här? frågade jag.
- Jag sitter i styrelsen för banken, sa han och så smalnade hans ögon i det att han granskade mig djupt.
Jag förstod inte först, men efter en stund gick det upp för mig. Han bedömde om han missuppfattat mig. Jag kände hans stigande oro som en het vägg mellan oss. Hjärtat klappade på mig. Jag sög på nyheten och andades in några gånger. Så sa jag:

- Ok, släpp av mig här. Min fotograf tar upp mig. Det är dumt att folk ser oss tillsammans inne i stan. Jag knackade på chaufförens axel och sa att jag ville av. Han bromsade in.
Bilen stannade. Precis när jag skulle stänga dörren och säga hej sade mustkungen med blicken djupt i min.
- Två dar.

Jag nickade. Jag fattade. Jag hade två dar på mig att med hjälp av hans information pressa bankens vd och alla möjliga andra att släppa ifrån sig annan information så att jag kunde täcka min sagesman. Två dar behövde också han för att få nytta av att jag släppte nyheten. I tystnad litade vi båda på varandra. Jag litade på att han hade samhällets bästa för ögonen med att släppa nyheten. Inget annat.

Jag tror att alla är med på att det är dumt att spräcka ett sådant förtroende.
Det gagnar vare sig de mellanmänskliga relationerna eller samhällsutvecklingen. Samtidigt undrar man i dessa situtioner om pampen på något sätt vill utnytta en som en nyttig idiot. Man växlar som en kameleont mellan paranoija och lyckorus över att ha nyheten och djupaste allvar.

Efter ett tag reder man ut sina känslor och jobbar som aldrig förr.

* * *
Jag är för öppenhet. Jag vill skriva direkt och allt som händer mig. Särskilt nu när jag vill berätta rakt av och naket hur det ser ut inne i det där partiet som alla utifrån hånar som så betongigt och grått och trist.
Ändå har sossarna trots detta innehaft regeringsmakten mest. Trots vrångbilden av betong så har mitt parti över väldigt lång tid haft mest förtroende; i kommuner, landsting och riksdag.
Jag anser att det är så även nu när vi är i opposition.

I lyckliga stunder förstår jag faktiskt varför. SAP består av helt fantastiska människor.
I olyckliga stunder blir jag först djupt deprimerad, sen furiöst förbannad.

Nu är jag i ett nytt känsloläge gentemot mitt parti. Plötsligt har jag hamnat i samma läge som då när jag var journalist. Jag kan inte spräcka förtroenden på min blogg.
Det vore vansinne. Kontraproduktivt.

Trogs julhelger och tjafs går min resa in i SAP vidare. Jag ringer och mejlar och jag berättade tidigare att jag skrivit mejl till en nyckelperson i fråga om IPRED. Den jag avser är Eva-Lena Jansson, en av få sossar som svarat oss hos riksdagssvar.se
Jag hade tänkt jaga henne eftersom hon är så vettig i FRA, men att det slagit helt slint för henne i IPRED.

Men jag ger henne julfrid nu. Från annat håll får jag indikationer på att hon måst vika sig.
Jag måste erkänna att jag har svårt för det. Att folk måste vika sig.
Kanske är det därför hennes skrivelse kring IPRED är så luddig och dålig?

Hade jag tvingats vika mig i en fråga som IPRED hade jag inte kunnat tänka klart och skriva klart. Jag hade inte kunnat skriva alls.

MEN. Låt oss nu inte spekulera. Låt oss istället ägna våra små grå att tänka ut hur vi kan ändra på läget!

Jag känner så här. För mig blir det ännu viktigare att få kontakt med Eva-Lena. Just för att hon sitter i den lagstiftande församlingen - och hon har förstått att FRA stinker.

Nu måste hon få tillfälle att möta, egentligen inte mig utan alla oss här i bloggosfären, som jag i denna stund blir en sorts representant för.
Sansat ska vi diskutera IPRED. Varför blev det som det blev?
Hur kan vi förbättra? Göra om? Ändra? Hitta ny vinkel?

Vi ska inte jaga och gräla på varandra.
Vi ska hjälpa varandra att få nya insikter.

* * *
Ett samtal idag ledde mig inte in i SAP utan in i borgarnas högre sfärer:
Där finns en riksdagsman, som tycker så illa om den sk alliansen, att X har gått upp till sin partiledare och sagt: "Lämna mig hädanefter ifred. Annars blir jag politisk vilde".

Ett ultimatum som heter duga!
Demokratin lever alltså. Om än stukad så lever den, trots allt.
Som vi ser finns det även goda gnistor inom den i övrigt spöklika, hemska, bottenlöst fördärvade, sk allilansen.

Det känns som jag sitter i den där taxin igen och får höra saker jag helst inte vill veta. Jo, jag vill veta och dela med mig fullständigt, men det går inte.
Vad det lider kommer jag att kunna yppa förtroenden jag fått på vägen.

Och ja, mustkungen av Östersund var sosse.