Tystnad i en demokrati är ondska

Vi är framme vid fråga fyra, när jag nu ska försöka göra min måndagspostning om det fortskridande arbetet inom  riksdagssvar.se.

Men ämnet glider mig ur sinnet, något vill ta gesalt inom mig, vill ut och förklara sig. Medan jag famlar efter ord rekommenderar jag Oppassande som skriver om dagens fråga:

"Kan man kommunicera privat över landsgränser utan att det överförs till statlig myndighet?"

Förra veckan fick vi ett otrevligt svar från Kenneth Johansson (c). Jag postade då ett icke produktivt och idiotiskt inlägg som jag inte vill länka till, men det ligger kvar så det går att scrolla ner i bloggen och läsa. 

Till min glädje förstod mina läsare läget. Ni hjälpte och uppmuntrade mig, men vad mer är, Ni skickade egna artiga och belevade mejl till Kenneth (c). 

Fortsätt gärna med det för det är viktigare än vi tror. Med varje mejl vi skickar sådana som Kenneth så ger vi dem ytterligare en chans att göra bot och bättring. 

Skickar vi inga mejl ger vi dem ingen chans att bli bättre. 

En annan sida av saken: Det värsta man kan göra en människa är att inte lägga märke till henne, att ignorera. Jag vet det av egen erfarenhet. Jag har aldrig i mitt liv blivit så ignorerad som när jag började mejla riksdagsledamöter.

Nu står jag inför ett brådjup.

Jag trodde aldrig att jag i jakten på svar om några enkla frågor om FRA skulle konfronteras med den djupt filosofiska frågan; Hur bemöta ondskan?

Tystnad i en demokrati är inget annat än ren ondska.

FRA och IPRED är onda ting. Se vad de gör med våra riksdagsmän. När jag som medborgare vecka efter vecka  mejlar får jag inga svar. Och när jag som partikamrat ringer upp sossar får jag svar på allt annat,  utom FRA och IPRED.

Egentligen känner alla människor på sig att både FRA och IPRED är något stort och komplicerat och svårt att förstå, men man känner också att det finns åtminstone grader av fel eller "ondska" i lagförslagen, men man får för sig att acceptera det ändå eftersom man tror att några andra experter som vet bättre i partiet har sagt att lagen behövs för att skydda hela samhället i ena fallet och upphovsmän i det andra.

Det är inte så. FRA är ondska och man kan inte fördriva ett litet ont, en enskild förvirrad människa som blivit mordbombare, genom att lägga ett stort ont över hela folket.

Och IPRED är girighet som därför kan tänkas bli ett ännu större ont. Ett okontrollerbart ont. 

Vi måste hjälpa politikerna. Vi måste fortsätta att hålla det demokratiska samtalet vid liv. Vi måste fortsätta att ringa, att mejla, att träffas, att skriva bloggar. 

Vi får inte upphöra. Vi får inte ge upp. Vi får inte bli likgiltiga. 

Vi får inte resignera.

Vi står vid randen till en ny och rikare värld. Mänskligheten har aldrig tidigare haft en sådan underbar teknik som med ljusets hastighet kan sprida kunskap, tankar, idéer, kultur. 

Vi står mitt i en omvällvning, större än Gutenberg och den industriella revolutionen tillsammans.

Den här tekniken, med dess inneboende möjlighet till kostnadsfri delning, är det godaste människan skapat. Det ondaste, mest hämmande som kan hända, är om någon vill ta totalitär kontroll över informationen, eller om någon part vill kriminalisera möjligheten till delning av information för att själv tjäna pengar på att inneha en monopolliknande ställning.

Med FRA och IPRED skapar man två saker, totalitäritet och monopol.

Med ett fritt informationsflöde och fri delning skapar man gränslös delaktighet, mångfald och rikedom.

Det finns bara en väg. Vi måste göra allt för att hjälpa stackare som Jan Guillou, men även våra politiker i riksdagen.  Som diagrammet visar måste vi hjälpa dem tillbaka in i samtal.