 |
| Från CC CopyCat byrån |
Det är många som skriver fantastiskt initierat, intelligent och välinformerat om FRA och IPRED1.
Vi har olika infallsvinklar, språk och form, men hur mycket vi än surfar runt och kommenterar och länkar till varandras bloggar når vi inte fram.
Vi är eniga om att frågorna spränger alla politiska barriärer. Oavsett politisk färg inser vi att FRA och IPRED1 strider mot en rad grundläggande mänskliga värden.
Som röstande på socialdemokraterna är jag djupt besviken. På ett plan närmast oförstående, nästan chockad. För socialdemokratins kärna är att i alla lägen värna människan från övermakt, oavsett om övermakten utövas av en stat eller ett privat intresse som har fått för mycket maktbefogenheter.
Liberaler, äkta liberaler, på stora delar av skalan från frihetliga till värdekonservativa borde också hylla den personliga friheten och rättssäkerheten så högt att FRA och IPRED1, om allt hade stått rätt till, hade förkastats redan på idéstadiet, innan de nådde ned på ett papper och kunde dokumenteras.
Ändå går det att förlåta det initiala skeendet ur politisk synpunkt. Det är inte våra folkvalda som stått för idéer eller förarbeten. Det är underrättelsetjänster och militär i olika länder i det ena fallet, och i det andra starka lobbygrupper med internationell räckvidd som förmått våra politiker att stifta lagar som gynnar två starka odemokratiska särintressen.
Politikerna lät sig påverkas. Knorren är att vi måste få det att ske igen.
Vi måste bara hitta former som bryter mönstret. Något som kan ge aha-upplevelser. Något som snabbt och enkelt kastar ljus över sakernas tillstånd. Kanske inte ensamt, men om vi arbetar med flera sinnen samtidigt. Visuellt likväl som intellektuellt. Men också överraskande och känslomässigt.
Man skulle kunna säga propaganda, men det låter så tarvligt. Hur som.
För ett tag sen prövade jag satir som form vilken blev uppskattad bland motståndare, men jag tror inte morsespåret egentligen nått utanför vår krets, trots att det fortfarande söker sig folk dit och läser och tittar.
Givetvis söker jag fortfarande en form där vi över partigränserna kan samarbeta för att få våra politiker att vända riktning.
Så slog mig tanken. Tänk om jag istället skulle börja bomba mitt eget parti med valaffischlika budskap om hur det borde se ut, hur vi rent ideologiskt borde tänka. Valaffischer som jag själv gärna skulle gå till val med och nu testar jag lite varianter som jag lägger upp på CC CopyCat fria PR-byrå.
Som namnet antyder kan sossar, moderater, folkpartister, anarkister, kort sagt alla med intresse att befria Internet och bevara demokratin, sno idéer och börja leta sin form för att trumma in detta viktiga buskap i sitt parti.
Det ligger ett symbolvärde i att jag inte gjort egna bilder, tvärt om syns det tydligt vad jag lånat. Konstnärer har alltid gjort så. Man snor, lånar, tweakar, samplar redan befintligt material och kända symboler som man sedan smetar in i sin egen kontext. Så man kan ju fråga sig varför vissa upphovsmän är så förbaskat malliga och märkvärdiga. De beter sig precis som om de kommit på något alldeles på egen hand, vilket väldigt sällan händer. Nå, ut ramlar rätt ofta rent skräp när man försöker skapa något "nytt", men ibland trillar helt häpnadsväckande saker ut, som för människan och civilisationen framåt.
Vad skulle Rembrandt ha målat om kyrkan hävdat idémässig rätt till korset?
Var skulle jag stå som författare om jag inte kunnat sno Djingis Khans livshistoria för att skriva hittills fyra utgivna böcker om honom?
Vilka nya former kan vi skapa?
Med vilka intellektuella överraskningar, känslomässiga eruptioner, eller ideologiska dofter och krumbukter kan var och en av oss vända tillräckligt många i det egna partiet så att vi får se helt nya valmanifest, valaffischer, propositioner och motioner?
Egentligen handlar det om att allas vår bild ska bli sådan, att SvD ska börja skriva så här om gammelpartierna, inte om Piratpartiet, även om piraterna i denna stund är det enda parti som i dessa frågor förtjänar lovord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar