Discoavgift och spritstopp för att rädda musikbranschen

Året är 1979. Det är inte första gången branschen är igång för att säga att man håller på att dö. Men grejen är att branschen aldrig har dött, istället har den gång efter gång skaffat sig nya och ohederliga bredvidinkomster. En del kanske minns att jag häromdagen skrev om den första internationella kongress skivindustrin höll 1933 i Rom. Det hela skedde under inbjudan och beskydd av Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”.  

Året är 1979 och branschen vill införa en sorts pre- IPRED -0.1 Man behöver inte köra hela klippet, men en absurd detalj är värd att nämna. I klippet sägs att "ett dansband i månaden går under i Sverige." Ställ det i proportion till vad man vill lagstifta om. Lyssna gärna på de inledande orden från rapportstudion, de räcker för att förstå sammanhanget:

 "Hejda discomusiken, den själ vår jobb, säger musikerförbundet"

Ju mer det rullas upp och minnesbilderna återkommer, ju mer förd bakom ljuset känner jag mig. 

Jag kan inte vara den enda människa som aningslöst trott att STIM och Copyswede och musikerförbundet och författarförbundet med flera var fina organisationer. 

Som författare har jag levt och andats i copyrightkulturen allt sedan jag debuterade 1994. Jag visste inte om något annat, inte ens jag som är anarkist i hjärtat orkade tänka att verkligheten kanske kunde varit ordnad annorlunda.

Det var först i somras det gick upp för mig att jag var lurad. Dubbelt lurad. Både som konsument och som kreatör. Och då rasade allt fram i ljuset för mig. Detta skedde och sker alltjämt då jag surfar in på sidor om Creative Commons, och jag börjar hitta musik och bilder och texter som är skrivna under helt nya fantastiska villkor. 

Tankarna och idéerna vidgas. I ett slag förstår jag att patent är fel, all immateriell rätt är fel, bör revideras och reformeras. Inte tas bort, men förändras radikalt - till gagn för såväl kreatörer som "konsumenter" och brukare. 

Jag vet ännu inte hur denna reformering ska se ut eller gå till, men den måste ske. 

Kontrasten till vad vi skulle kunna skapa för värld blir skarp när jag lyssnar  på videoklippet från 1979. Att höra att musikerförbundet vilja införa en särskild discoavgift på krogar. Inte nog med det. Man vill dessutom införa spritstopp.

Känns tongångarna igen?

Det intressanta är att man inte vill ta ut avgifter där man spelar den musik som påstods höll på att dö, i detta fall dansbanden, utan den andra sortens musik, discomusiken, som folk ville höra. 

Där, precis där. I en lokal hundra mil bort från dansbandet ville man ta ut pengar.

Musikbranschens logik låg redan då långt över alla andras fattningsförmåga och intelligens. [obs ironi, i det fall en av branschorganisationerna anställd person råkar läsa]

Inte nog med det. Man ville förbjuda spritförsäljningen. Inte för att ungdomar drack för mycket. Inte för att höja nykterheten i landet. 

Man bara ville det. 

Man ville på fullt allvar få politikerna att med nya lagar slå ut och straffa ytterligare andra branscher som överhuvdtaget inte hade gjort musikbranschen något ont. 

Ja, man ville slå undan benen för vin- sprit- och bryggerinäringen för att själva få mer pengar.

Eller hur tänkte man?

För att folk skulle hitta tillbaka till dansbandsmusiken?

För att folk skulle ha mer pengar kvar att köpa dansbandsbiljetter och dansbandsskivor?

Är det någon mer än jag som förlorat sig i den höga logiken? Jag måste erkänna, denna affärsmodells logik går långt, långt över min fattningsförmåga.

Jag får rent av svindel.

Återigen ser jag för min syn musikbranschens klara logiska stjärna stiga över himlavalvet och snudda pärleporten och däruppe står självaste St:Per och nickar nådigt bifall och vinkar att branschens folk är så välkomna så efter väl förrättat värv här nere på den orättvisa jorden där alla andra branscher tjänar pengar utom dom. Därför är det helt rättfärdigt att stoppa spritutskänkning på krogar och ta avgifter från andra varor och tjänster som inte har ett dugg med den ursprungliga musikproducentens musik att göra.

[Obs stycket ovan har inslag av ironi, i det fall branschfolk av misstag läser] 

Lustigast av allt i denna fars, som inte ens Monty Python skulle kunna hittat på i sina mest geniala och absurda stunder är att branschen fortfarande idag har våra politikers öra.

Just detta faktum, att politikerna än idag riktigt ivrar att lagstifta åt denna helt snedvridna maffiabransch är en logik av sådana mått att den går bortom allt vanligt mänskligt förstånd och därför kan inte ens de mest fantasifulla människor hitta på sådana otroliga spektakel för att roa oss människor. DN och SvD refererar idag vilka fantastiska maktbefogenheter politikerna ger bort

"– Det som polisen inte får, får IFPI och Antipiratbyrån göra. Jag undrar om politikerna vet vad de egentligen röstar igenom..."

Där Monty Python gått bet måste vi vända oss till 'riskdagen' och regeringskansliet för att se den verkligt underhållande föreställningen. 

Den går under namnet IPRED1.

Köp biljett i tid. Det är en rikgtigt, riktigt svart komedi.

Sagor från Livbåten har skrivit en gastkramande resume om styckets innehåll och mening.

Läs gärna Erik Laaksos utmärkta inlägg, som fick mig att skriva detta.

Och av aftonbladet att döma verkar en del musiker, precis som jag, äntligen ha fattat vad som egentligen händer.